Minnen

Min klasskamrat visste inte vad möteskläder var för något.
Jag var förvånad.
Det var dags för skolavslutning snart, i fjärde klass tror jag det var. Jag hade frågat Mikael vilka kläder han skulle ha på sig. Och talat om att jag nog skulle ha mina möteskläder på mig.
- Vad är det, undrade han.
Jag minns att jag försökte förklara.
- Ja men lite finare kläder som man har när man går på möte, försökte jag.
Det blev ett uppvaknade. Även om jag redan anat det. Alla gick inte på väckelsemöte i Pingstkyrkan på helgerna. Alla var inte införstådda med vad söndagsgudstjänst och kvällsmöte var för något. De gjorde något annat när de inte var i skolan. Oklart vad.

Jag kan fortfarande känna den där känslan. En slags stolthet. Min pappa var en av de utvalda. Han var en av äldstebröderna. När det var förmiddagsmöte fick han sitta där framme. På estraden. Tillsammans med pastorn och de andra bröderna.
Det var självklart på något vis. Inte konstigt alls.
Att han ställde sig talarstolen var lika naturligt det.
Kan inte minnas att jag, som barn, någonsin funderade på varför just han gjorde det. Varför han var en av de utvalda.
Han var duktig på det. Han kunde fånga en publik.
Jag tror att pappa var en av de där predikanterna eller, varför inte, författarna som alltid berättar samma historia.
Titlarna på de predikoanteckningar jag har är snarlika: ”Svaghet som styrka”, ”De starka och svaga”, ”Svagheten som mötesplats” och så vidare.
I de predikoutkast jag har kommit över och i den predikan jag har inspelad är det två teman som återkommer.
Den svaga människan och att livet alltid har drag av glädje och sorg. När jag får tid och mod ska jag kolla upp om det stämmer. Om det var ett genomgående tema i hela hans predikargärning. Jag vet att det finns bandupptagningar från de flesta av de gudstjänster som min pappa deltog i.
I sin sista predikan talar han om dödens närvaro, att den inte lämnar någon oberörd. Och att det är likadant vid födseln. Med hans egna ord:

”När man ledsagar en döende till evigheten känns det som om det uppstår en öppning där hon tar det sista steget. Vid den öppningen kan man för en stund andas evighetens luft. Det är en stund som är full av allvar och stillhet. Då anar vi närvaron av något som är större än detta livet.
Samma öppning uppstår när en människa kommer till jorden. Också då förstummas man på samma sätt. Känslan av något stort kan stanna kvar länge, flera dagar eller kanske till och med flera veckor. Men så småningom tar vardagen över igen och tiden passerar evigheten.
Dessa två evighetsöppningar inramar det som vi människor kallar tiden. Mellan dem finns livet i den form vi känner det. En människa kommer in genom den ena öppningen och går ut genom den andra. Vilken betydelse ger vi den tid som existerar mellan de två öppningarna?”

Han kunde det där, han var duktig att formulera sig. Ett enkelt och klart budskap som gick hem i bänkraderna.
Jag saknar honom.

Mindre färg

Det gör ont in i själen. Nödrop, via Bodil Malmsten, från Gaza:

SMS FRÅN GAZA NU

Detta sterke ropet kommer från Mads Gilbert, den norke legen som hjelper till ved et sykehus i Gaza.
De bombet den sentrale grönsaksmarkedet i Gasa by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit til Shifa.
Hades! Vi vasser i blod och amputater.
Masse barn. Gravid kvinne.
Jag har aldri oppleve noe so fryktelig.
Nå hörer vi tanks.
Fortell videre, send videre, rop det videre.
Alt. GJÖR NOE! GÖR MER!
Vi lever i historieboka nå, alle!
Mads G

Lite färg

- Fy för att gå till sydpolen. Jag förstår mig inte på dom som gör sånt. I och för sig kan jag förstå att det finns dom som säger något liknande om oss idag. Sa en av turdeltagarna vid söndagens kylslagna ståfika

Säsongens kallaste dag. Minus tjugofyra grader vid starten i Östra vålådalen. Burr. Vi nådde Ottfjällets topp och snön var fluffig på nedvägen. En bra, om än bister, vintersportdag.




Motljus på Östra toppen.
Foto: Ulf Graipe

Gott nytt år

Tid för bokslut och framåtblickande.

Under hösten läste jag en bok som pappas morbror Herbert Uhlin skrivit. Den handlade om hans första missionärsuppdrag. Det fick mig att börja fundera på vad jag har och vad jag kommer att föra vidare till mina barn. Saxar några rader ur ett utkast som jag påbörjade i höstas.


Herbert pappa och jag

Vad fick Herbert med sig hemifrån, kan jag undra.
Han erkänner att han stundtals tvivlade på sin missionärskallelse, att det inte var alldeles självklart.
Det hedrar honom, att tvivla är stort.
Men hans mamma påminde honom om pappas ord på dödsbädden.
Han sa, till sin förstfödde son, att han inte skulle glömma att han var ”ett offer på Guds altare.”
Det förpliktigar och förklarar en del.

Där ligger vi i lä, pappa och jag.
Det enda råd jag kan minnas att jag fått av honom.
Var att jag skulle akta mig för att ta studielån.
Det lydde jag inte.

Vilka råd ska jag ge mina barn?
Vad ska jag föra vidare?
Jag vet inte.
Inte om något offrande iallfall.
- Slå tillbaka, det är en hård värld.
Kanske.
Jag får nog pröva mig fram.
Jag kan sörja de där självklara ramarna som Herbert och min pappa hade.
Men aldrig att jag skulle vilja föra det vidare till mina barn. Där går gränsen.
Att leva utan kall.
Det är priset. Det får vi leva med.

Jag har renoverat köket.
Jag skulle kunna tipsa mina barn om att jag blev glad när vi fixade till köket. När vi satte in en induktionshäll och tre meter rostfri köksbänk. Och en rejäl bardisk. Det tog, det blev dom imponerade av. Grannarna.
Eller irriterade och småstressade.
Svårtolkat.
En av dom, grannarna alltså, tog kort med sin mobiltelefon till och med. Hon skulle visa sin man, sa hon. På tal om att skapa prestationskrav.
Kalla det gärna för ett skitprojekt.
Jag blev glad, ändå.
Det är huvudsaken.
Nu återstår det att helkakla duschrummet.
Det är nästan som att få en missionsbefallning det. Att bli utsänd till ett nytt obrutet fält. Eller ”ut på de obrutna fälten” som Herbert kallade det när han fick sitt första skarpa uppdrag.