Vi fortsätter att utforska ensligheten. Vid dagens bilutflykt, bortåt Risbäck, mötte vi en bil och en lastbil. Målet för färden var att spana in det där snöfyllda fjället. Det misslyckades.

Tidsomställningen, från sommar till vinter, tar hårt på Maja. Vaknar 05.15 och somnar strax efter frukost. Ofantligt trött hela långa eftermiddagen. För att därefter krascha i sängen tidigt.

Isen i viken höll för alla utom pappan.

Kvällens mörkervandring var lite läskig, tyckte Wiggo.
- Jag är rädd pappa, jag vill hålla dig i handen, sa han.
Men när han såg stora karlavagnen var han nöjd och tyckte att det var coolt att någon "hängt ut stjärnorna sådär."

Brita och Wiggo längtar efter leksällskap. Kusinbarnen uppe på kullen förväntades komma idag. Den stående frågan har varit:
- När kommer dom egentligen?
Under nästan hela eftermiddagen har de med tio minuters mellanrum sprungit upp för backen bakom stugan för att kolla om det lyser där uppe. Förgäves. Men imorgon, då.

Byggjobbarna bygger på och envisas med att ha byggstrålkastarna tända hela natten. De kanske också behöver någon att hålla i handen.

Jag ska diska innan natten.

Jag älskar dom gränslöst. Barnen alltså.