53. Lustjaktens eller lidandets väg

Lördagens (21/1) krönika i Östersundsposten

Mänskligheten kan delas upp i två grupper. Antingen är du utförs- eller längdåkare. Det finns inga andra alternativ.

För utförsåkaren är livet en enda lyckojakt. Det är utilitarism i sin renaste form. Jeremy Bentham hade jublat i sin glasmonter om han hade fått ett exemplar av tidningen Åka skidor i sina händer. Bentham, vars skelett med vaxhuvud finns utställt på University College i London, räknas som en av utilitarismens grundare. En filosofi som utgår från tesen om att människan alltid ska välja det alternativ som ger den största möjliga mängden lust.

För utförsåkaren är det jakten på det perfekta åket och den rätta känslan som gäller.

Hos längdåkarna är det andra värden som lyfts fram. Här handlar berättelserna om det tålmodiga och uthålliga slitet. Ett slags lidande. Eller som när författaren P O Enqvist beskriver längdåkarens själsliv: ”envisheten, den inre ensamheten, och stänket av sammanbiten och aldrig öppet visad galenskap.”

Trots eller på grund av detta har längdåkningen seglat upp som folksport nummer ett. De senaste snövintrarna har sporthandlare över hela landet sålt slut på skidor och pjäxor. För andra året i rad prisas Charlotte Kalla och Marcus Hellner på idrottsgalan och sällar sig till raden av legendariska skidlöpare.

Längdåkningen framhålls som något autentiskt, närmast en del av allemansrätten. Som alla kan och ska ta del av. Gratis. Men sen när blev snögarantier och 20 meter breda välpistade autostrador en del av den rätten, kan man fråga sig.

Utförsåkarna ifrågasätter inte att de måste betala för liftkorten. Ett och annat gruffande över höjda priser kanske, men när de pungat ut sätter de sig nöjda i sexstolsliften.

Även utförsåkarna har sina folkkära ikoner, men det som främst hyllas är det unika och nya. Här återfinns de trendängsliga översteprästerna på Magasin Åre eller någon annan annonstyngd publikation. I utförliga reportage hyllas nydanarna. Här kommer fixstjärnan Jon Olsson undan med jetsetliv i Monaco och att köra omkring i en svindyr gubbsportbil med takbox. Beskrivs ändå som en rebell. Åtminstone en före detta.

Inget kamp direkt. Här är det kärnfulla fraser i stil med ”du är viktlös där du flyter ner för berget” eller ”det är så jävla kul att svänga”, som gäller. Eller den vinnande slogan som jag och några vänner lät trycka upp och klistra på våra bilar när vi åkte på skidresa från Sundsvall till Åre i slutet av 1980-talet. ”Sova, bajsa och åka puckel” var det budskap som vi nöjda delade med oss av.

Jag tänker mig att dessa, lätt tillspetsade, förhållningssätt kan överföras på alla livsområden. Lustjaktens eller lidandets väg. Bara att välja.

Jag tar båda.