49. Våra individuella upplevelser delas av många

Lördagens (17/12) krönika i Östersundsposten

I början av oktober skrev jag om min pappa i den här tidningen. Det är en berättelse som jag inte önskar att något barn skulle behöva dela med sig av. Den handlade om hans sista år, som slutade med att han tog sitt liv. 

Sedan dess har jag fått många varma hälsningar. Det är ett stort antal personer som hört av sig på olika sätt. De har ringt, skickat mejl, brev och vykort, skrivit hälsningar via twitter, facebook och artikelkommentarer och kommit fram till mig på macken i Mörsil. Det har varit omtumlande och bra.

Några har beklagat det som hänt och frågat om hur jag mår idag. Men många, långt fler än jag någonsin trott, har delat med sig av sin egen berättelse. De har berättat om deras egen erfarenhet av självmord i familjen, släkten eller bekantskapskretsen.

Det är inga muntra historier som jag fått mig till livs. Jag kan inte annat än hålla med om vad en av mina vänner kommit fram till, apropå att hans svärfar tog sitt liv tidigt i höstas.

– Man hoppas ju att ingen ska få hitta sin pappa i en göl liggandes upp och ner, livlös, skrev han i ett facebookmeddelande.

Konstigt nog har jag funnit tröst i att få höra att andra också upplevt något liknande som vi har gjort. Jag menar inte att det finns någon mening i alla dessa meningslösa dödsfall. Nej, men det finns paradoxalt nog något tröstande i att min pappa inte var ensam. Han var inget undantag utan en av många.

Författaren Karl Ove Knausgård, som nyligen kom ut med den sjätte och avslutande delen av sin mastodontbiografi ”Min kamp”, fick frågan om vad han är mest överraskad över efter utgivningen. Det är inte att han sålt hundratusentals exemplar av sina böcker, att hans farbror sagt upp bekantskapen och hotat att stämma honom eller att han blivit Norges största litterära kändis.

Nej, det som förvånar honom mest är alla människor som hör av sig till honom för att berätta om sina liv – eftersom de känner igen sig i hans historia.

Jag tror att man kan lära sig något av detta. Att det mest subjektiva, personliga, privata eller vad vi nu väljer att kalla det – är i någon mening universellt. Våra individuella upplevelser delas av många. Människan är ingen ö.

Jag gillar det. Att allas berättelser har betydelse. Jag stämmer gärna in i poeten och folkbildaren Göran Palms paroll om att ”varje liv är värt att skildra”. Och det är kanske just det vi sysslar med när vi hela tiden lägger upp nya statusuppdateringar och blogginlägg. Vi delar med av oss av våra livsviktiga liv.