När man hostat upp två miljoner för bostadsrätten i Björnen. Cashat in drygt tiotusen kronor för veckofamiljeliftkortet. Då vill det till att ungarna trivs. Våga bara annat.
Jag och sonen var på studiebesök i en av Mälardalens främsta ferieorter idag. På sportlovsveckans sista dag.
När vi klev ur kabinbanan stötte vi på en familj där stämningen inte var på topp. Tårarna rann på tonårsdotterns kinder. En klockren scen, som hämtad ur Åbergs Sällskapsresa. Hon, tonårsdottern, stakade iväg med vild blick.
- Nej, åt det hållet är det för brant, där finns ingen backe, ropade mamman.
- Ja men det är ju dit jag ska, svarade dottern.
Hur dramat slutade vet jag inte.
Det är alltid enkelt att observera. Det är värre att hantera sitt eget.
Någon minut senare bjöd vi på vårt eget lilla familjedrama. När jag prompt skulle ta med fyraåringen till fjällets topp. Han var inte alls sugen på det. Han ville ju åka ner. Efter en stunds ordväxling och gråt ordnade det sig upp sig. Jag sansade mig, bjöd på en skinkmacka och gick på hans linje:
Vi skidade ut för fjället med stil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar