Ikväll har jag klarat av mitt föräldramötesbeting, för en lång, lång tid framöver. Nu får det vara nog.

Vi omvandlas till, jag vet inte vad, infantila kravmaskiner kanske.

Som att diskutera vilken sorts pinnglass barnen skall ta med sig vid födelsedagar. Att i tjugo minuter vända och vrida om det får vara chokladöverdrag eller inte.

Och efter dryga två timmar, då mina tankar om att hinna motionera för länge sedan spolierats, att då ges sig på hur staketet är konstruerat, det är över mitt förstånd.

Också en bild av att jag inte har särskilt mycket att bli upprörd över, det räcker med det lilla uppenbarligen.