39. En skön revansch för alla missade baler

Dagens fundering i Östersundspostens lördagsbilaga:

Alla har behov av en andra chans.

Någon gång i livet.

Tror jag.

Även de som är födda med en andelslägenhet på Åre strand och ett Skistar säsongskort i fickan kommer att stötta på patrull – förr eller senare under sin livstid.

Som förälder behöver jag det varje dag. När jag för 777:e gången i rad får för mig att hot är den enda och bästa uppfostringsmetoden är jag i stort behov av en omstart.

Mitt livs bästa och viktigaste andra chans var när jag, vid 27 års ålder, läste in min grundläggande högskolebehörighet på Statens skola för vuxna i Norrköping. Under ett års tid fick och tog jag chansen att leka gymnasist. På ett något lillgammalt och högtravande vis.

Jag drogs med i Doktor Glas svårmod och moraletiska dilemman. Jag flanerade vid hans sida under träden på Klara kyrkogård och Hjalmar Söderbergs frågor blev mina.

Jag åkte med på golondoren Aniara. Jag häpnade över Harry Martinssons dystopi och klarsynta svartsyn. Med hjälp av en lysande lärare, vars enda merit var en misslyckad Martinssonavhandling, fick litteraturen liv.

Men det mest fantastiska var ändå matematiklektionerna. Jag trodde på sin höjd att jag hjälpligt skulle klara av a- och b-kursen, men av bara farten hann jag med c- och d-momenten också. Med väl godkänt resultat.

Jag lärde mig mer än jag någonsin trott och en helt ny värld av möjligheter öppnade upp sig. Kändes det som.

I TV-lekarnas värld är det populärt med en andra chans. I allt från melodifestivalen till idol får deltagarna andra chanser på höjden och tvären. Till slut är det svårt att hänga med i vilka som egentligen är utslagna och vilka som får en möjlighet till.

Men på områden där det verkligen behövs är det sämre. Mycket sämre.

Varje år blir 10-15 procent av Sveriges niondeklassare stämplade som obehöriga.

I socialförsäkringssystemen har vi fått lära oss att långtidssjukskrivna riskerar att utförsäkras.

Och i arbetsmarknadspolitiken har vi blivit itutade att personer kan bli utfasade.

I praktiken får naturligtvis några elever en andra chans, en del sjukskrivna blir friska och vissa långtidsarbetslösa får ett jobb. Men begreppen. Orden som används smakar allt annat än en andra chans.

Få händelser slår den glädje och tillfredsställelse som jag kände när min fru och ett par vänner mötte mig på tågstationen i Uppsala vid vårterminens slut 1998. Jag fick låna en solkig, begagnad och illasittande studentkeps och firade min alldeles egen studentexamen. En skön revansch för alla missade baler och lastbilsflak.

38. TACK!

De senaste dagarna. Sedan i lördags har jag och min familj upplevt en massa omtanke och kärlek. Jag har har fått varma hälsningar via twitter, facebook, mejl, intarnät och sms. Och via telefon och fysiska möten.

Tack!

(ville bara säga det)

37. Pappas sista år

För drygt 4 år sedan dog min pappa. Igår publicerade Östersunds-Posten min berättelse om hans sista år. Det är en text som jag inte önskar att något barn skulle ha behövt skriva, men jag är glad att ÖP köpte min idé och gav den stort utrymme.


Här hittar ni den inledande krönikan på ÖP:s hemsida.

Nedan länk till hela materialet som är med i lördagsbilagan:

Pappas sista år


Jag har sedan första dan bearbetat sorgen genom att skriva. Dagbokssida upp och ner. I våras när några bloggare startade en kampanj om att sänka sajter som uppmuntrar till självmord (en kampanj som lyckades), då hörde jag av mig till ÖP med några spretiga idéer om vår historia. Med hjälp av lördagsbilagans redaktion kom vi fram till att jag skulle skriva om pappas sista år och hans kontakter med psykiatrin.

Ett stort tack till redaktör Anna Sundqvist som med stadig hand lotsade mig fram till slutresultatet. Och Ulla Granqvists bilder. De. Jag är glad och stolt över att hon är med och bildsätter artikeln.