God Jul,

kan jag åtminstone skriva (två dagar efter aftonen).

Kalas

Vädret, alla talar om det fuktiga våtkalla tillståndet.

Även jag.

Nog om det.

I lördags var vi på fyrtioårskalas. På en liten lägergård i Edsåsdalen.

Det var fullkomligt fantastiskt.

Nästan som ljusterapi.

Bara lite underligt att det smög omkring, med mig jämnåriga, småtrötta gubbar.

Iallafall, festfixaren riggade upp en komplett scenutrustning, med rökmaskin och allt. Kvällens underhållning inleddes utomhus där fyra elvaåriga pojkar kom åkande, över grusgången, på en gammal skruttig orange sextiotalsskoter. De hade snöat in på Pistvakt via Youtubeklipp och tränat in några stilsäkra nummer. Med koreograferad discodans och trubbig dialog. Vi blev glada.

Därefter följde nästan tre timmars öppen scen där alla tjugo barnen abbonerade på micken. Allt från Charlotte Pirelli schlagers till Ebba gröns 800 grader. Från fyraåringar som försökte sig på låtsasengelska till fjärdeklassare som komponerat egna pianostycken. Efter en dryg timme vågade sig Brita upp på scenen och framförde en egenhändigt författad och komponerad sång. Modigt. Och lite senare tog Wiggo chansen att sjunga duett på Bä, bä vita lamm. När han strax efter elva, halvliggande i mammas knä, saktade nynnade Astrid Lindgrens Lille ko, då var det fulländat på något vis.

Det satte sig i kroppen. Barnens oförställda glädje och mod. Way better än coveraftonen som egentligen var planerad. Magnus Uggla kopior är aningens mossigare och betydligt mer ålderspåminnande.

Vem håcken är Kristian Lundberg?

Det finns några författarskap som jag försöker följa. Kristian Lundbergs är ett av dom. Ett av Sveriges bästa och viktigaste, just nu, enligt min mening. Han har mest skrivit poesi, men även skönlitterärt och deckare. Sägs att han utvecklat en tydlig kristen tematik i sina böcker på senare år.

Blev (ö)känd när han för några år sedan recenserade och sågade en bok som varken var utgiven eller skriven ännu. Gjorde offentlig avbön, där han hoppades att han skulle få chansen att såga boken en gång till när den väl kom ut på marknaden.

I flera av Lundbergs böcker anar man att hans uppväxt inte var enkel och att hans relation till sin egen far inte är den bästa. Något han utvecklar och beskriver, med råge, i sin senaste bok. Min recension av boken, som var med i ÖP i lördags, hittar ni här.

Kul och lite obehagligt att se i tryck. Och snart kommer det mer. Fick (tiggde till mig) ett nytt uppdrag idag.

Svintid

Det är november i kubik för närvarande. Gökuret tickar på, men det är lite trögt i övrigt.
- Det är ju som Uppsalavinter, sa Maria igår. Och det var inte tänkt som någon positiv jämförelse.
Konstant duggregn och lera har satt sig på mitt psyke, eller nåt. Att tvätta dagisbarnets utekläder var ganska lönlöst. De var om möjligt ännu sandigare när jag hämtade honom idag.

Jag vet inte om det var vädret som påverkade åttaåringarna idag. Men något årstidsrelaterat var det. Brita hade med sig sin bästa kompis hem efter skolan. Och när jag tyckte att de suttit tillräckligt länge framför datorn gick dom upp och skulle ha en modeshow. Med smink och ombyten. En lek som slutade med att de fick för sig att det var dags för ett tidigt luciafirande. De klädde ut sig till Lucia och tomtemor och bjussade småsyskonen på pepparkaka och saft. Storslaget. Ljus i mörkret.

Och imorgon lämnar jag in bilen på reparation, igen.

Tillfälligt stopp

Gökuret hade stannat på tio över åtta. Jag hade nyss dragit upp det. Vet inte riktigt vad som hänt. Men nu har jag fått fart på det igen.

Berliner Mauer

I augusti 1990 var jag och hackade loss en liten betongbit från Berlinmuren. Muren var hårdare än förväntat (och alldeles fullproppad med asbest sägs det), kohornet som vi använde blev förstört. Och en murgrannarna klagade på vår souvenirjakt. En dam på andra våningen öppnade sitt fönster och förmanade oss att sluta slamra. Jag antar att hon var innerligt trött på alla hyenor som ville få sin del av kakan.

Orsaken till att jag var i Berlin den sommaren var att jag följt med, något som kallades Team Action, till Budapest för att en veckas kyrkrenovering. Vi var ett gäng omogna ungdomar, med hantverkarskills som skulle göra en god gärning för evangelikala ungrare. Var det tänkt. I Jönköpings pingstförsamlings regi skickades vi ut på internationellt uppdrag. Det enda jag minns, av arbetsinsatsen, var att jag spikade upp en panel snett och att vi pajade en av de lokala förmännens vinkelslip. Och att två av oss rök ihop och slogs. Vi var nog inte det främsta biståndsprojektet genom tiderna.

I Berlin stannade vi bara en eller ett par nätter. Bodde antagligen över i någon kyrka. Det som gjorde starkast intryck, förutom murhackandet, var ett besök på ett rymningsmuseum. Den otroliga uppfinningsförmåga och mod som funnits i samband med flykt över muren. Att de gömt sig i allehanda föremål. Exempelvis urholkade windsurfingbrädor. Och att folk blivit skjutna, under sina flyktförsök bara månader och dagar innan muren föll. Minns även att vi besökte det 368 meter höga TV-tornet Fernsehturm. Men det är först nu som jag inser att det hade gått väldigt kort tid efter öppnandet, vid mitt besök. Mindre än ett år. Jag tror inte att jag hade insikt om det vid 19 års ålder.

Den lilla murbiten, två gånger två centimeter ungefär, hade jag länge liggande i min bokhylla. Men nu, ett antal flyttar senare, är den borta. Antingen borta borta eller liggande i någon ouppackad låda i garaget eller på vinden. Jag tror att jag ska försöka leta reda på den

Stora syltraversen

Här kommer den onödigt långa rapporten från en klätterträff i Sylarna mars 2009.

Tempelpinnacklarna i gryningsljus.

Foto: Fredrik Hedström

Drivkrafter är bra. Med rätt motivation och sällskap är det möjligt att genomföra vad som helst. Det kändes så den här lördagen. Årets första riktiga vårvinterdag. Vi klarade äntligen av att ta oss runt Jämtlandsfjällens megaklassiker: Stora Syltraversen. Kaj Söderin hade fyra misslyckade försök bakom sig och för egen del har ett antal försök spritts ut över en femtonårsperiod. Samtliga gånger har ansatserna stoppats av mindre tilltalande väderförhållanden.

Men den här dagen sken solen från en klarblå himmel och vi drevs av en ohelig blandning av dåligt samvete och filantropi. Bra skit helt enkelt.

- Det är ju helt makalöst fint, säger Mats Degermark, när den sista molnslöjan släpper från Storsylens spetsiga topp. Mats är den tredje personen i vårt replag. Antagligen är även hans sällskap en av orsakerna till att vi lyckas med vårt företag. I motsats till oss andra är det första gången han försöker ta sig runt massivet. Nybörjartur, typ.

Utsikt från Storsola mot Storsylens topp.

Foto: Fredrik Westberg

Östersunds klätterklubb har bjudit in till klätterträff på Sylstationen. En blandad grupp på cirka tjugofem personer har mött upp över helgen. Genom bland annat Helena Brogrens arbete har andelen kvinnor ökat. Helena är en av initiativtagarna bakom ett rikstäckande nätverk för klättrande tjejer. Hon var även med och arrangerade Svenska klätterförbundets vinterklätterträff för tjejer som gick av stapeln veckan innan vi kom upp.

Att träffarna förlagts till Sylarna, är ingen slump. Dels finns det en trettioårig tradition i klätterklubben att ge sig ut på vinterturer till området. Och dels arbetar Svenska turistföreningen aktivt för att sparka liv i de toppturs- och klättertraditioner som under många år legat i malpåse. I en mer eller mindre uttalad policy har Jämtlandsfjällen främst saluförts som turåkningsområde längs kryssmarkeringar. Den så kallade Jämtlandstriangeln, mellan fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren, är sedan länge ett känt varumärke. Bergsbestigningsarrangemang och klätterkurser har främst förlagts till Kebnekaiseområdet. Men Mattias Jaktlund, Sylstationens nya föreståndare, påminner oss om att klättring inte är något nytt påfund i området.

- Vet ni att Sveriges första klätterkurs genomfördes här uppe? Sommaren 1936 hade Svenska Fjällklubben sin klätterkurs här under ledning av Emmerich Rossipal, säger Mattias när han hälsar oss välkomna på lördagskvällen.
En, av totalt fyra deltagare i nämnda klätterkurs, var Gillis Billing, Sveriges mest aktive alpinist under 40-talet. En skön lirare som var gymnastiklärare i Järpen under många år. Jag minns att jag sett en bild där han står på händer på sina isyxor efter en lyckad toppbestigning. En gymnastisk övning som få av dagens alpinister torde klara av.

Gillis står bakom en av de mer imponerande bedrifterna i området. Vinterbestigningen av Nordostpelaren på Sylväggen. En luftig och ihållande led med 3:a gradering, som enligt författarna till Jämtlandsföraren ”var den första verkliga klätterleden i Sverige sett med moderna begrepp.” På nyåret 1939 besteg Gillis leden tillsammans med H. Frödin. En än idag respektingivande bestigning, som få torde ha upprepat vintertid.

Klättrare på väg upp för den tredje Tempelpinnackeln.

Foto: Fredrik Hedström

De flesta av lederna på den centrala delen av Storsylens tvåhundra meter höga nordvägg har relativt få bestigningar. Och områdets högsta vägg, den fyrahundra meter höga sydväggen på Slottet, har inga kända repetitioner överhuvudtaget. Trots att den klättrades för drygt tjugo år sedan.

Jag ringer upp Micke Sundberg, som var en av dem som var med 1988, och frågar honom varför inte leden fått någon andra bestigning.

- Den är inte så kul. Många lösa stenar och inget märkvärdigt ur klättersynpunkt. När den väl var klättrad var den inte så intressant verkar det som, svarar han.

- Nej Sylarnas finaste klättring är på Sylväggen. Mikael Hellberg gjorde en solobestigning i januari någon gång på nittiotalet har jag för mig. Han höll på i två dagar tror jag, fortsätter Micke.

Informationen om denna bestigning är ny för min del och talande för hur lite dokumentation det finns över vad som är gjort i området.

- Det mesta är nog klättrat, men ingen har brytt sig om att skriva ner det. Vi åkte ofta till Sylarna över helgen för några år sedan, men sedan flyttades intresset över till andra klätterområden, säger Micke.

Men naturligtvis har det klättrats i området på senare år också. I det tysta. Mest ”lokala” klättrare, fjällstationspersonal och folk från närområdet. Till exempel har Pierre Olsson gjort en aidled till höger om Sylväggens nordostpelare.

- Minst tre leder är gjorda på Sylväggen, utöver de som är beskrivna i den gamla Jämtlandföraren. Även flera vinterturer på Lillsylens Sydostvägg är klättrade. För den som är intresserad finns det en ”miniförare”, med nyare leder inritade, i receptionen på Sylstationen, säger Pierre när jag ringer upp honom.

Men idag befinner vi oss, som sagt, på Stora Syltraversen. En mycket fin tur där korta klätterpassager varvas med långa promenader längs Sylmassivets ryggrad. Den här marslördagen börjar vi med att gå över Templet med dess karakteristiska pinnacklar, vidare mot Storsola för att därefter följa den hästskoformade kammen upp på Storsylen med avslutning på Lillsylens topp. En dryg mils kamvandring med maffig utsikt i alla väderstreck.

Kaj klättrar och Mats säkrar.

Foto (med skraltig mobilkamera): Fredrik Westberg

- Det här känns inte bra, säger Kaj när vi börjat klättringen upp på den första Tempelpinnackeln. Nu är det inte klättringen han avser. Nej det som tynger honom är att vi smitit iväg innan de andra. Vi skippade den gemensamma frukosten och smög oss iväg först av alla.

- Vi borde nog ha väntat. Åtminstone frågat om alla hade någon att gå med, fortsätter Kaj.

- Släpp det, säger Mats. De klarar sig fint.

Att ge sig ut på fjället i grupp är komplicerat. Även om inte Syltraversen är särskilt svår, klättermässigt, blir det fort trångt på klätter- och firningspassagerna.
Mycket riktigt, vid en nästan lodrätt passage innan toppen på den första pinnackeln blir vi stående. Det har gått en dryg timme sen vi startade och vi ser minst nio personer som närmar sig med oroväckande hög fart. Vi känner oss som en nyöppnad surströmmingsburk en varm sensommardag.

- Flugorna närmar sig, skynda dig Kaj, säger jag.

- Tänk att det aldrig kan få gå bra, svarar han efter det tredje misslyckade försöket att klättra upp som försteman. Den jämnkalla och blåsiga vintern har lett till att bara ett tunt poröst snötäcke täcker klippan. Det finns ingen is att få fast isyxan i. Men på nästa försök lyckas han. Efter att ha tagit av skidorna från ryggsäcken blir det enklare att hitta balansen. Genom att metodiskt använda isyxan som borste avlägsnar han det decimetertjocka snölagret och frilägger sprickor och lister. Med små försiktiga steg balanserar han med stegjärnens frampiggar på de centimeterbreda hyllorna och har snart tagit sig förbi den knixiga passagen.
När det blir min tur att klättra har kön börjat bildas bakom mig. Jag erbjuder mig att ta med mig repet upp för nästa grupp. De tar tacksamt emot mitt erbjudande.

- Det där kändes riktigt bra. Det var ju bra att vi startade tidigt, säger Kaj.

- Ja, och tänk vad glada de kommer att bli för att vi spårar åt dem, fortsätter Mats.

En lättad stämning präglar vår lilla grupp. Vårt dåliga samvete är bortblåst. Vi har förvandlats från cyniska alpinister som är beredda att kliva över lik till barmhärtiga filantroper som bereder väg för våra efterföljare. Vi inbillar oss att ingen hade klarat sig om vi inte offrat oss och gått före.

Resten av dagen är en ren njutning. Om än ansträngande. Det är med stor förnöjdhet som vi tar oss upp på Stor- och Lillsylens toppar några timmar senare. När vi är nere vid Fjällstationen igen kan vi följa våra klubbkompisars frammarsch mot toppen. Via turistföreningens maffiga kikare kan vi konstatera att de klarar sig alldeles utmärkt utan vår hjälp.

Glada topptyper.

Strax innan toppen, precis på kanten till stupet ner mot sylglaciären, blev vi tvungna att vända på den sista klätterpassagen. Vi var trötta och hade med oss för lite säkringsutrustning. Vi rundade toppen på baksidan istället, i snällare terräng. Men vi kan konstatera att vår efterföljare tar sig upp den rätta vägen. De klarar galant av det sista kruxet.

- Det var lite halkigt, men när jag väl hade bestämt mig var det inget större problem, säger Johan Millinger som var den som gick som först.

Allt som allt var det tolv personer som fullföljde rundturen på Sylmassivets toppar och det var många solbrända och nöjda ansikten vid middagsbordet.

- Det var ju kul och inte särskilt svårt heller, säger Mirja Nilsson, som premiärgick med stegjärn och isyxa under dagen. Och att ta sig runt Syltraversen är ingen dålig start på alpinistkarriären.

Veckan som gått

Ohoj vilken vecka. Förutom vaccinationsresan har det hänt något nästan hela tiden. Både roliga och jobbiga händelser. För någon månad sedan skrev jag om att jag ofta får frågan om vad jag ska göra hela året.

- Det går väl an när det fortfarande är sommar och tidig höst. Men vad ska ni hitta på framåt november, när det inte längre är möjligt att vara ute? Undrades det.

Inget problem, än så länge, är mitt svar. Även om vädret är trist är det ingen sak att fylla dagarna. Men visst förändras det lite. Det är inte riktigt lika charmigt att dra iväg på utflykter en dassig blötsnödag. Det går bort. Och det är riktigt skönt att göra lite mindre cirklar, mer hemma-i-huset-tid.

Bland det roligaste som hänt i veckan är att jag hunnit med min skrivtid. I och för sig inte skrivit så mycket nytt, däremot levererat och fakturerat. Veckan inledes med pliktskrivande i egenskap av sekreterare i skidklubben. Beslutsunderlag för sponsorsamarbete med det lokala bank- och försäkringsföretaget. Därefter revidering och komplettering av en artikel som antagligen kommer i nästa nummer av Bergssport. En beskrivning av en vintertur till Sylmassivet. Eftersom jag misstänker att inte alla mina bloggläsare är medlemmar i svenska klätterförbundet så postar jag text och bild här. Även om det är en onödigt lång harang. Och sen så skickade jag, på vinst och förlust, en bokrecension till kulturredaktören på Östersundsposten. Som antog den. Kommer i tryck till veckan. Läskigt och häftigt. Och i bästa fall kommer det mer.

Vaccinerade

Tre av oss, jag och de äldsta barnen, valde att få svinvaccinet igår. Idag är vi däckade.

- Jag är sjuk, jag kan inte gå till dagis idag, var det första Wiggo sa kvart över sex imorse.

För att i nästa andetag fråga om han fick titta på morgon-TV.

Lätt feber och huvudvärk är min egen diagnos. Nästan behagligt.

Skötebarn

Vi har blivit med gökur. Arvegods från Marias farmor. Inköpt till jul 1949. Det är mitt skötebarn. Jag har fullt upp med att försöka få det att gå i rätt takt. Det går riktigt bra. Nu är det hyfsat i fas med våra övriga, lite mer moderna urverk.

Varje hel och halvtimme kommer den lilla fågeln ut och hoar. Vi får se hur länge vi står ut.

Vi fortsätter att utforska ensligheten. Vid dagens bilutflykt, bortåt Risbäck, mötte vi en bil och en lastbil. Målet för färden var att spana in det där snöfyllda fjället. Det misslyckades.

Tidsomställningen, från sommar till vinter, tar hårt på Maja. Vaknar 05.15 och somnar strax efter frukost. Ofantligt trött hela långa eftermiddagen. För att därefter krascha i sängen tidigt.

Isen i viken höll för alla utom pappan.

Kvällens mörkervandring var lite läskig, tyckte Wiggo.
- Jag är rädd pappa, jag vill hålla dig i handen, sa han.
Men när han såg stora karlavagnen var han nöjd och tyckte att det var coolt att någon "hängt ut stjärnorna sådär."

Brita och Wiggo längtar efter leksällskap. Kusinbarnen uppe på kullen förväntades komma idag. Den stående frågan har varit:
- När kommer dom egentligen?
Under nästan hela eftermiddagen har de med tio minuters mellanrum sprungit upp för backen bakom stugan för att kolla om det lyser där uppe. Förgäves. Men imorgon, då.

Byggjobbarna bygger på och envisas med att ha byggstrålkastarna tända hela natten. De kanske också behöver någon att hålla i handen.

Jag ska diska innan natten.

Jag älskar dom gränslöst. Barnen alltså.

Glest mellan husen

Vi är på Kvarnberget (igen). Jag och barnen åkte hit idag. Brita har höstlov och vi passade på att dra iväg. Det var kallt och fuktigt när vi kom fram. Det blev en slags sockerfallskris innan vi fått till en eld i kaminen och fått i oss lite energi. Maria kommer med buss till Hoting på torsdag. Vi längtar.

Tanken är att vi ska vara här hela veckan. Senoktober visade sig från sin allra tristaste sida när vi kom fram. Fuktigt, någon enstaka plusgrad och snöfritt. Men vi ska elda, (fortsätta) bygga repbana, ordna reflexstig, leka med kusinbarn, se ett snöfyllt fjäll, skriva, äta ost, dricka hjortronvin och sova ikapp.

Jag driver något slags ”ta med dom (barnen) ut i naturen projekt”, det här året. Inga extrema överlevnadsstrapatser eller ambitiösa expeditioner. Nej, att få utevana och någon slags naturrelation är tanken. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Men på köpet får de även uppleva en ganska fantastisk (eller skrämmande) glesbygd. Glest befolkade platser är i och för sig svåra att undvika om man valt att bosätta sig i Jämtland. Men i ett lite större perspektiv är det en tämligen exotisk företeelse, tänker jag mig. Där vi befinner oss för tillfället, min svärmors uppväxtplats, är vi nästan helt ensamma inatt. I grannstugan övernattar några byggjobbare, i övrigt är det helt tomt. Jag frågade Brita om hon inte tyckte att det var konstigt eller otäckt att det bara var vi här.
- Nej vadå, det gör väl ingenting, svarade hon.

Jaha, vart vill jag komma med det här resonemanget. Jo kanske att det är dags för något annat. Besök på någon mer folkrik plats vore bra för balansen. En tur till Mexico city eller motsvarande skulle sitta fint, som kontrast om inte annat. Om inte ekonomi, realism (vad som är tänkbart att genomföra med en ettåring i släptåg) och tid satte käpparna i hjulet vore det kul att få visa upp hela skalan. Från Norråkers livs, via amerikansk shoppingmall till en gigantisk egyptisk matmarknad. Tids nog så.

Tills dess siktar vi på en resa till Sundsvall och ett besök på Birsta city.

Torsdagsutflykt och Bil

Bilen besiktigades idag

- den blev underkänd.

Vi provade skridskoisen på Önsjön

- den höll inte.

Vi försökte få Maja att somna 10.30

- hon somnade 13.53.

Wiggo köpte en egen yxa

- som vi tjuvhögg granris med.

Vi är trötta, men nöjda.

Sång & dans

Veckans absoluta höjdpunkt, nåja en av höjdpunkterna iallafall, är onsdagsförmiddagens småbarnsrytmik. (Notera att vi lämnat spädbarnsgruppen och är med bland de stora numera.) Ja, sång och dans. Maja är med på noterna och har lämnat den trygga platsen i min famn. Igår dansade hon alldeles själv. Det är stort.

Och idag var vi så inspirerade att vi sjöng duett på "Jag fångade en räv igår..." Det var vackert.

Vi längtar redan till nästa gång. Tyvärr är sångstunden inställd på grund av skollov nästa vecka, men vi får väl fortsätta med vår duettsång tills dess.

Slå

inte på den som redan ligger.

Livstecken

Har inte slutat, bara ägnat mig åt annat.
Det kommer, snart kommer det mera.

Blogg- och/eller medialeda kan vi kalla det.
Inte Traderaträsket, men andra internetarenor.
Och nu har vi fått fiberoptik och 100 m/bit.
Bäva månde.

Men inte bara nätsurfande.
Har även; läst bra böcker (Thomas Bernhard, Ann Heberlein, Helle Helle, Per Petterson med flera), klippt häcken, kapat björken, varit på teater, bouldrat, bytt till vinterdäck, bokat besiktningstid, varit förkyld, gått på föräldramöten, skördat morötterna, potatisen, bondbönorna, rödbetorna och den sista salladen innan frosten, spanat in stjärnbilder, ätit vindruvor i badet tillsammans med Wiggo, provat fler kaféer, torsdagsutflyktat, fiskat, kopplat in en ny digitalbox, inte tagit upp båten, med mera, med mera.

Björn och blåbär

Idag spanade jag och Maja efter björnar när vi gick tur och retur till Grubbsjön. Vi såg ingen björn, men stannade och åt stora goda blåbär.

Veckans hjältar är helikopterrånarna och Anna Anka, verkar det som. De får stående ovationer från alla möjliga håll. Jag förstår inte riktigt deras storhet.

Repbanan blev extraordinärt bra. Uppskattad dessutom.

Stefan Sundström är en bra textförfattare, tycker jag. Hittade ett av de bättre pappaargumenten, i en av hans sånger, igår.
"Om man aldrig valt förut tvingas man välja den dag man blir förälder till ett barn. Ska man tvinga i han all skit man tvingats svälja och skära till så han passar grottekvarn? Eller lyssna när han grinar och få känna igen sig när man var en lite skit. Och då inte få panik och bränna alla broarna av kärlek och tillit." (Johhny Dunder på albumet Hjärtats melodi.)
Min, högst subjektiva, tolkning är att det kostar på att vara med när det smäller. När det gör ont. Men, att det betalar sig. Du får någonting tillbaks. Du är inte bara någon som kommer när roliga saker sker. Föräldraskapet handlar om något mer än torsdagsutflykter, typ.

Nu ska jag (och alla andra, eller hur?) titta på Skavlan Och Anka.

Strömsund

Vi har varit på återbesök på verkstaden, igen.
- Nu är den torr, kruttorr. Jag har kört tur och retur till Kluk så jag är säker, sa receptionisten när jag hämtade bilen igår.
Att bilen inte läcker olja litar jag inte på. Tiden får utvisa. Jag törs inte sanera oljefläcken på vår parkering än.

Men oavsett fortsatt läckage eller inte. Vi har vågat oss på ytterligare en glesbygdsodysse idag. Jag, Maja och Wiggo körde europaväg 45 norrut, förbi Strömsund, svängde vänster strax innan Hoting och nu är vi på Kvarnberget. Min svärmors födelse- och uppväxtort. Några få hus på gränsen mellan Jämtland och Lappland. Vi ska leka med kusinbarnen, bygga en repbana och softa.

En av stugägarna, som alla är av samma släkt, har kopplat upp sig. Bjussar på öppen access. Wlan och utedass är bra skit.

På vägen hit lyssnade jag på ett temaprogram på radion som handlande om mötesplatser. Där sas det att våra vanor, i Sverige, förändrats avsevärt de senaste årtiondena. Numera tillbringar många av oss mycket tid på offentliga mötesplatser av olika slag, påstods det. Dag som kväll. Torg, caféer, restauranger och köpcentra med mera. Något som ställer krav på samhällsplanerare och stadsarkitekter. Iallafall, KTH-professorn Göran Cars sa att Strömsund är en ort som har få offentliga mötesplatser. Och, avsaknad av möten leder till minskad förståelse för andra grupper och ökar risken för kulturkrockar, fortsatte Cars.

Strömsunds kommun får, mer eller mindre förtjänt, ofta kritik av olika slag. Höga sjukskrivnings- och arbetslöshetstal, upprepade moskelokalbränder och halvt galna lokalpolitiker. Kommunens informatör har ett tufft jobb. Nu är det knappast unikt för nämnda kommun. Hela Norrlands inland kämpar med sin självbild och sitt varumärke. Sällan med lyckat resultat. Även om det finns undantag.

Höst-

bilder och förkylning inleder vi denna vecka med.

Kalas

Vi firade högtidsdag igår. Majas första (födelsedags)kalas. Jag passade på att fråga hur dagen varit.

Nilsfredrik: Hur var ettårsdagen.
Maja: Bra, men lite utdragen.
Nilsfredrik: Utdragen?
Maja: Ja, lite seg.
Nilsfredrik: Seg, vad menar du?
Maja: Ja men, ni väckte mig hur tidigt som helst och sen dröjde det ju hur länge som helst innan kalaset kom igång. Jag fick ju ingen tårta förrän sent på kvällen.
Nilsfredrik: Det förstås. Men du gillade tårtan?
Maja: Tårtan var grym, den vill jag ha varje år.
Nilsfredrik: Vi får se.
Maja: Jag är inte lika nöjd med middan. Tråkig vuxenmat. Fisk och svampsås, kom igen.
Nilsfredrik: Ja, men jag trodde att du gillade lax.
Maja: Det är okej, men inte på min födelsedag då vill jag ha något gott.
Nilsfredrik: Vi lämnar maten. Fick du några paket? Någon favorit?
Maja: Många mjuka. Men det var några grymma leksaker också. Bultbrädan och den gröna bilen var kul.
Nilsfredrik: Ja dom gillade du.
Maja: Mmm
Nilsfredrik: Har du några planer för det kommande året?
Maja: Jag vet inte.
Nilsfredrik: Inga mål alls? Det är viktigt att ha tydliga målbilder.
Maja: Jo, ha kul förstås. Lära mig gå lite mer. Jag är trött på att krypa. Och köra den där trampbilen vore kul, men då måste jag växa lite. Jag har alldeles för korta ben nu.
Nilsfredrik: Sant.
Maja: Sen är jag trött på att ni bestämmer så mycket.
Nilsfredrik: Bestämmer?
Maja: Ja, när jag ska sova till exempel. Jag vill vara vaken längre på kvällarna. Och det är dags att skippa eftermiddagssömnen. Det är ju bara bäbisar som sover två gånger per dag.
Nilsfredrik: Okej, det var ju tydliga mål.
Maja: Ja, men nu har jag inte tid med dig längre jag ska banka.

Söktjänster

Hmm, jag var tvungen att prova. Det finns några företag som påstår sig veta alt ta reda på allt. Jag SMS:ade följande fråga till ett par sökfirmor: Vad är nilsfredriks ord- och dramaproduktion?

Efter två minuter kom följande från 118800:
"Våra agenter får inte någon träff på sökningen. Oregistrerade uppgifter på abonnenten kan vara orsaken."

Måste jobba lite mer med marknadsföring, uppenbarligen.

Svaret från 118100 dröjde, men de levererade ett utförligare svar:
"Bloggen skrivs av en 38-årig kille vid namn Nils-Fredrik. Nils-Fredrik är en radhusdelägande make och far som bloggar intressant och tankeväckande om sitt fantastiska liv. Nils-Fredrik är till vardags regissör och manusförfattare, men är för närvarande pappaledig till 1-åriga Maja."

Stämmer hyfsat, att jag hittils bara är författare och regissör till denna blogg går ju faktiskt att åtgärda. Jag tar det som en profetia för en framtida karriärväg.

Andra som skrivit om söktjänster: Emanuel Karlsten, Heja Abbe(som för övrigt är en läsvärd pappablogg)

Vi hinner

Tiden rusar, snart har halva hösten runnit oss ur händerna, skulle jag kunna påstå.

Det är lätt att beklaga sig och förundras över hur fort en vecka verkar gå. Är knappast en unik föräldrakänsla, men lätt att få för sig. Och som ofta tas till. Beklaganden, föräldrar emellan, över att tiden är knapp.

I den så kallade bloggvärlden är listor populära. Eller utmaningar av olika slag. (Varken jag vill eller inte är jag numera en del av den sfären. Vill nog. Till och med omnämnd på Aftonbladets Bloggvärldsblogg förra veckan.) Med inspiration av Mymlans jag är bra lista kommer här en det här har vi faktiskt hunnit med lista. Som även är en tidig höstavstämning, typ.

1/ Viktigast av allt är att vi hinner lära känna varandra lite mer. I tidigare postningar har jag lite slarvigt påstått att de bästa stunderna är när barnen somnat. På förmiddagen då jag får tid helt för mig själv och på kvällen då jag Maria får en chans att tala till punkt. Det är bra stunder. Men, något som jag nästan missat, innan hemmavistelsen började, är att föräldraledighet framförallt handlar om att få en ny relationsdimension. Kanske inte missat, men det är lätt att få för sig att det bara, antagligen lätt könsstereotypiskt, handlar om att få chansen att göra en massa saker tillsammans med avkomman. Att visa dom världen liksom. Det är en väldigt liten del. Har jag kommit fram till. Det handlar mer om de där otaliga tillfällena man får chansen att trösta en ledsen dotter. De där obetalbara leendena och det goda humöret Maja bjuder på när hon vaknar efter förmiddagspasset. De där dagliga konflikterna som vi har tid att lösa, jag och Nils junior. De där svindlande resonemangen och frågorna som åttaåringen slänger ur sig.

2/ Okej då, de där yttre upplevelserna, vi har även hunnit med 6 torsdagsutflykter. Varav fyra är redovisade här. Vidare rapporter kommer.

3/ Vi skaffade barnvakt. Lämnade bort alla barnen ett helt dygn. Då hann vi, för första gången någonsin, plocka några fjällkantareller. Det räckte till en stuvning som fördelades på fyra mackor. Höstens smakupplevelse.

4/ Vi har våra dagliga rundor. Wiggo är expert på att hitta i byn numera. Sen att han inbillar sig att vi måste gå omvägen via Lars kor för att komma till farmor, det spelar mindre roll.

5/ Jag hinner läsa och skriva varje dag. Vissa dagar mer andra dagar mindre.

6/ Vi följer uppgjort schema någorlunda, med vissa justeringar. Aldrig uppstigning 05.50, än så länge. Städdag är flyttad från torsdag till onsdag.

7/ Idag hann vi vara med när den nya stora mataffären kom till länet. Vi fick chansen att trängas med alla andra daglediga. Vi fick med oss en prima stekpanna och en förhoppningsvis välsmakande princesstårta hem. Maja fyller år imorgon, ju.

8/ Jag hinner, via en parafrasering av ett dagsaktuellt debattinlägg, få middagen på bordet, städa huset och se till att barnen är hemma. Det är ett slit. Men det är värt det. Jag är hemmaman och om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta. Jag vill bli en förebild för svenska män-niskor.

9/ Jag fick uppleva höstens första snöstorm i lördags. Då jag och min svåger övernattade på fjället. Missade dessvärre Majas första steg. Under den enda inplanerade bortavistelsen i höst lär sig ungen gå.

10/ Har hunnit få några (blogg)läsare, nya och nygamla vänner. Den senaste veckan har det till och med ramlat in några enstaka kommentarer på mina inlägg. Det känns omtumlande. Ni är välkomna och ni får (bör) mer än gärna fortsätta att lämna livstecken. Ett nygammalt möte är Mymlan. Vi är uppväxta i samma stad och församling. Våra familjer umgicks en del, eller hur man nu benämner det. Läs hennes fantastiska texter. De om hennes papparelation och sommar(mill)skrivandet är en bra introduktion.

Ett axplock. Och då har bara en dryg månad passerat. Vi har mycket kvar. Nu är det naturligtvis möjligt att lista allt som vi inte hinner, men det är bara trist.

Vuxenlogik

Som förälder har jag (och andra gissar jag) förfinat en alldeles särskild sorts dubbelmoral. Som ikväll när jag nekade femåringen cheezy ostbollar till kvällsfikat. Sen, när han somnat, komma på mig själv med att mula i mig halva påsen. Utan att skämmas ett enda dugg.

Torsdagsutflykt 4, Kattstrupen 27 augusti

Fiske i ett fiskevatten som vi hittar till är målet för dagens utflykt. Vi är trötta på att åka bil. Men solen skiner och vi är sugna på att elda, grilla lunch och prova fiskelyckan.

Då är Kattstrupeforsen ett bra alternativ. Fors och fors, det är många år sedan vattnet rann fritt här. Kattstrupen är det andra vattenkraftverket i Indalsälven efter utloppet från Storsjön. Vi åker över bron och kraftverksdammen och kör några kilometer nedströms. Vi missar den udde som jag siktat in mig på, men hamnar till slut på en lämplig strandremsa.

Maja sover i bilstolen, Wiggo och jag smyger oss ut. Vi tacklar våra spön. Wiggo väljer beteslådans största wobbler medan jag tar en liten spinnare till mitt haspelspö. Det bör nämnas att en av mina grannar, som är fiskefantasternas fantast, har utnämnt älvsträckan till ett av Jämtlands bättre och fisksäkrare vatten. Jag tror honom, men under de kanske tiotalet besök jag gjort har jag aldrig fått ett enda napp. I ärlighetens namn hyser jag inga större förhoppningar idag heller. Jag kastar ut och till min förvåning hugger det till. En kombination av iver att visa sonen att jag fått napp och orutin leder till att jag slutar att veva in vilket naturligtvis resulterar i att fisken släpper. Efter det får vi inga harrar på kroken, men det gör mindre.

Solen skiner, den hopsamlade veden brinner bra och våra lunchmackor smakar prima.

För Wiggo är Kattstrupen ett optimalt ställe att åka till. Nära, bara en knapp mil hemifrån. Och när han får se en husvagn innanför staketet på ställverket (alltså stället där kraftverket skickar iväg elströmmen) får han för sig att det är en campingplats.
- Nästa år tycker jag vi åker till den här campingen på semestern, säger han. Den är mycket bättre än i Orsa.
Jag kan inte annat än hålla med honom.

Roligast:
Sova tyckte Maja. Elda och fiska tyckte Wiggo. Att det faktiskt var möjligt att få napp, tyckte Nilsfredrik.

Konstigast:
Ensamheten. Även om jag börjar bli van, så är det fascinerande hur enkelt det är att söka upp platser där man får vara helt själv i Mellannorrlands inland och fjälltrakter.

Uppseendeväckande:
Allt skräp som låg på stranden. Ölburkar, fyllda soppåsar och engångsgrillar. Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig?


Hitta dit:

Från Östersund kör du en knapp mil västerut längs E14. I Åskorsningen svänger du höger mot Åskott. Efter ca fem kilometer sväng vänster mot Aspåsnäset. Kör tills du kommer fram till kraftverksdammen, kör över broarna och sväng höger in på grusvägen på Indalsälvens norra sida. Efter vägen finns flera lämpliga fiske- och grillplatser. Fiskekort köps i automaten som står längs grusvägen, ca en kilometer nedströms från kraftverket.

Bilen

Maj 2009 stoppades jag av en polispatrull i centrala Krokom. De hade riggat upp sin kontroll när man svänger runt hörnet vid systembolaget. Där konstaterades att jag, av ren lättja, inte hade klistrat fast ett nytt skattemärke. Jag kom undan med en varning och en uppmaning om att genast skynda hem och göra bättring.

Nu har staten insett att systemet med klisterlappar är föråldrat (något som jag insett för länge sedan). Från och med årsskiftet slipper jag missa att klistra ett märke på bilen i svinnovember.

Stadstur

Minst en förmiddag i veckan lämnar jag och Maja byn för att ta oss en tur till stan (som mr. Walker). Upplägg enligt följande; vi skickar Maria och Brita på jobb respektive skola och skjutsar Wiggo till dagis. När det är avklarat kör vi den knappa milen till Östersunds centrum. Då gäller det att hålla Maja vaken. Strax innan halvtio hittar vi en gratis parkeringsplats någonstans i kvarteren runt stans gamla militärförläggning (numera Campusområde för Mittuniversitetet). Det kan ta tid. Idag hann hon somna. Men jag lyckades lyfta över henne i vagnen där hon fortsatte sitt förmiddagspass. Därefter är det bara att leta upp ett lämpligt kafé för skriv- och njutartid. Vid halvtolv brukar hon vakna, då äter vi en gemensam lunch innan vi åker hem igen. Vi brukar även hinna med ett och annat ärende innan det är dags att möta de andra igen.

Hittils har vi provat Wedemarks (för trångt och för mycket trappor), Törners (bra fika och trevlig blandning av besökare, men dyrt och slamrigt på grund av ombyggnationerna av torget. Maja är lättväckt), Tuttis konfetti (bra miljö, god mat, men konstigt namn och dyrt), Pressbyrån på tågstationen (funkar bara i nödfall, trevlig miljö men trångt och obarnvänligt) och Mittuniversitetets café (favorit hittils. Billigt och bra fika, lugn miljö i det angränsande biblioteket).

Idag sitter vi på Campus, i bibliotekets lässal, på tredje våningen. Själva utmaningen är att ta sig hit utan att väcka Maja. Första försöket misslyckades idag. De har någon slags infomässa i cafét och sorlet från alla ivriga studenter väckte henne. Men ett varv runt campus räckte för att få henne att somna om. Och om inte sorlet vore nog, i hissen har de en kvinnoröst som talar om på vilken våning vi befinner oss. ”Våning 3” gapar hon så att Maja nästan vaknar. Men nu sitter jag här med min leverpastejsmörgås, min nya mobil med radio på och skrivdonet. Det är få studenter i läsesalen, tidigt på terminen förstås. En enhörning, som Landstinget i Västernorrland har skänkt, vakar över sovplatsen. Livet är uthärdligt.

Underbarn

Igår åt Maja middag själv. Pasta, bacon, broccoli och riven morot. På kontinentalt vis åt hon med händerna. Otroligt.

Vi kan släppa nu, hon klarar sig själv.
Men, tänk om hon är ett geni, abnormt intelligent liksom. Tänk om de enfaldiga byborna kommer att reta henne när de upptäcker hur smart hon är. Jag tror att jag fortsätter att skedmata henne en stund till. För att skydda henne, för att dölja hennes fantastiska framsteg.

Han är hemma

Sofia Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen har pappatema den här veckan. Här kommer mitt bidrag och papparelaterade minne.

Det är över två år sedan min pappa dog. Det är fortfarande omtumlande och overkligt. Men sorgen tunnas ut eller byter skepnad. Det kan till och med gå en dag utan att jag tänker på honom, även om det är sällsynt. Annat förstärks. Händelserna, dagarna och veckorna efter dödsdagen, är för alltid inetsade. Pappa, familjefadern, frikyrkomannen, arbetsledaren, målarmästaren och busschauffören dog den andra maj 2007.

Den första juni 2007 åkte jag och min son till Östersund för att besöka polisstationen. Vi skulle hämta pappas ägodelar. Ett par nycklar och två femkronor som han haft i byxfickorna dagen då han tog livet av sig.

Det var en solig försommardag. Det sluttande stortorget var nästan öde när vi kom. Klockan var strax efter nio på morgonen, stans affärer hade inte hunnit öppna. En liten traktor, med en sopmaskin på släp, arbetade sig metodiskt upp över torgets kullerstenar. Ett stort dammmoln omgav maskinen, som treåringen storögt beundrade. Storsjöteaterns stora glaspartier dränktes i dammet som virvlade runt. Det var ovanligt varmt och jag lovade Wiggo att vi skulle stanna till på Törners konditori och köpa glass efter polisstationsbesöket.

Vi fick träffa den polisinspektör jag hade kontakt med när jag ordnade visning av kroppen några veckor tidigare. Hon som till en början avrått oss. Hon som hänvisat till att den rättsmedicinska undersökningen inte var färdig.

Vid dödsfall av det slag som min pappa drabbades av är polisen skyldiga att utreda vad dödsorsaken varit och om det finns några brottsmisstankar. För vår del innebar det att kroppen skickades till Rättsmedicinalverket i Umeå för obduktion och rättskemisk undersökning. Eftersom hela förfarandet skulle ta minst en vecka försökte jag få till en visning innan de skickade iväg kroppen.

Med stöd av sjukhusprästen på Östersunds sjukhus försökte jag övertala polisinspektören.
- Henne har jag bråkat med förr. Ge er inte. All vedertagen erfarenhet talar för att det är bättre att få se och reda på hur det gått till, sa sjukhusprästen som hade en skön anarkistisk hållning.
- Om ni vill och klarar av det så ska ni gå och titta på kroppen. Gör ni det inte finns det risk för att ni skapar egna bilder och det är alltid värre, fortsatte han.

Jag framhärdade i min önskan och till slut gav polistjänstemannen med sig.
- Klarar ni det då? Frågade hon.
Hänvisningen till den rättsmedicinska processen var ett svepskäl, fick jag en känsla av. Det handlade mer om missriktad omtanke. Hon utgick ifrån att vi inte skulle klara av att se pappas kropp. Att det skulle påverka oss negativt. Hon ville skydda oss.
- Det är bättre att ni väntar tills efter obduktionen. Då har de fixat till kroppen. Nu är han sig inte lik, sa polisinspektören.
Men jag tyckte att en vecka var för lång tid att vänta. Och katastrofen hade ju redan skett. Jag hade upplevt det värsta som ett barn kan utsättas för. Jag behövde inte någon tillrättalagd version.

Ni kommer att få se honom i befintligt skick. Det kan vara obehagligt. Och ni får inte röra kroppen, förmanade inspektören oss när hon slutligen gav med sig.

Den fjärde maj, två dagar efter att pappa dött, åkte jag, mamma och mina systrar till Stillhetens kapell som är beläget i källarvåningen på Östersunds sjukhus. Vi åkte tillsammans från vår bostad. På vägen dit var stämningen spänd.

Vi försökte stärka varandra.
Vi lyckades inget vidare.
Mamma hade stämt träff med pingstkyrkans pastor. Han som kom hem till henne på dödsdagen. Tanken var att han skulle vara med och stötta oss och hålla en andakt. Pastorn var lika nervös som vi.
Han darrade.
Han var lika chockad han.
Men vi behövde någon vid vår sida.

I väntrummet var jag på väg att vända. Det var jobbigt. Overkligt. Något hade gått fel. Det var inte tänkt att vi skulle sitta och vänta på att bli insläppta till pappas likvisning.

När en anställd från bårhuset kom och talade om att han gjort vad han kunnat för att snygga till pappa och gav oss förhållningsorder om att vi inte fick röra kroppen, följde jag motvilligt med in i kapellet.

Det brann några ljus på det enkla altaret. Ett frikyrkoaktigt träkors på väggen ovanför. Ett kors i lackad furu. Ett litet rum, som ett ordinärt sovrum ungefär. Vi satte oss på varsin stol. Uppradade längs väggen.

Jag tror att pastorn sa några ord om att pappa fått komma hem. Och någonting om att pappas gudstro varit en viktig del i hans liv. De hemtamma pingstfraserna skavde. De passade inte in, tyckte jag.

Det var ett virrvarr av känslor. Ilska blandat med uppgivenhet och sorg. I dagboken har jag skrivit några osammanhängande rader om att pappas tro bara var av ondo.

Att det var hans förvrängda gudsbild som medverkat till att han låg där han låg.
Att han inte klarade av att förlåta sina egna handlingar, sin egen ofullständighet.

För en stund gick min ilska ut över pastorn som, i mitt obalanserade tillstånd, fick representera den pingstteologi som ställt till problem för min pappa. Jag tror att jag mumlade någonting att han inte skulle tala om pappas tro. Att pappa antagligen inte hade behövt ligga i den där plastsäcken om han inte haft sin tro. Han hade klarat sig bättre utan sina föreställningar om synd och skam. Hans liv hade varit enklare utan idéerna om att det fanns risk för att han inte skulle få komma till himlen (eller hem som pastorn sa) på grund av att han syndat i det så kallade jordelivet. Att hans tro hade förvrängts när han insjuknat och lett till att han tog saken i egna händer och utdömt sitt eget straff.

Men, mina minnesbilder om vad jag egentligen tänkte och sa är inte särskilt tydliga. Jag tror att jag nämnde någonting om pappas tro. Men jag behöll det mesta för mig själv.

Där låg han.
Alldeles stilla.
Det såg ut som om han sov.
Han var vacker, plågad, trött, lugn, förvrängd - allt på samma gång. Huden var blåaktig, men i övrigt var han överraskande välhållen. Inte alls den förvrängda och oigenkännliga bild som jag målat upp efter polisinspektörens varningsord.

- Han är hemma nu, sa mamma med tårfyllt ansikte.
Jag delade hennes förhoppning. Mina protester och invändningar var bortblåsta. Det var som det var. Han låg i en plastsäck på en sjukhusbädd som hörde hemma på bårhuset. Det var oåterkalleligt.

Den var ansträngande, stunden i kapellet. Vi var där högst en halvtimme, men efteråt var jag trött. Utmattad.

Men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det har spelat en stor roll i min sorg. En viktig pusselbit. I bilen på vägen hem var stämningen lättad. Inte alls lika laddad som på vägen dit.

- Som din dag är, så skall din kraft ock vara, sa mamma.
- Det är ett av mamma Gerds favoritordspråk. Hon säger ofta det och det stämmer tycker jag. Hon skickade med oss det idag och det behövdes verkligen, fortsatte mamma.

Orden är hämtade från en av Lina Sandells mest kända psalmer; Blott en dag. Sandell var en mycket produktiv artonhundratalsförfattare och flera av hennes sånger finns med i Pingströrelsens egen psalmbok: Segertoner.

Blott en dag sjöngs ofta under min uppväxt och försätter mig än idag i ett tryggt tillstånd. Raderna om att ”Allt ju vilar i min Faders händer” är något stadigt att luta sig mot. Det är som att få en av de där svettdoftande småfuktiga kramarna som jag ofta fick av pappa när han cyklat hem från jobbet. En påminnelse om att jag hade en stadig famn att ta skydd i. Jag hade någonstans att vända mig om jag behövde tröst och hjälp.

Dessa enkla ordspråk, oftast hämtade från bibeln eller någon psalm, var vanliga under min uppväxt. Och än vanligare i min mammas och pappas barndomshem. De var några slags bruksföremål som man tog till för att klara av vardagens vedermödor. Jag är övertygad om att de hade en faktisk och avgörande betydelse. Det blev små tröstande mantran som togs fram när man stötte på hinder i livet. Oftast vardagliga, kopplat till det slitsamma skogs- och jordbruksarbetet. Men självfallet fick de en extra stor betydelse när det skedde mer dramatiska händelser.

Som vid någon närståendes dödsfall.

En annan variant är något som kallas för att ta ett manna. Min farmor hade en liten svarvad mässingskål som var fylld med små lappar med bibelord. Inte verserna i sig, utan bibelhänvisningar. På en liten lapp fanns det en kort rad som angav bibelbok, kapitel och vers. På följande vis: Joh. 3:16. Alltså Johannes evangelium, kapitel tre och vers sexton. Tanken var att man på måfå skulle plocka upp en lapp för att få ett bibelord till tröst och vägledning.

- Nu ska vi ta ett manna, kan jag minnas att farmor brukade säga när barn och barnbarn satt samlade kring bordet på lördag kväll. Det var något högtidligt och spännande över de stunderna. Den lilla skålen vandrade runt bordet och alla var tvungna att ta var sin lapp och slå upp och läsa bibelordet högt.

Jag tror inte att det var exklusivt för pingströrelsen, men de spelade en viktig roll i den bokstavstroende miljön. Det var ett sätt att få direktkontakt med Gud.

Mässingskålen finns kvar. Mamma plockade fram den från sin bokhylla för några dagar sedan. Vi provade att ta varsin lapp och slå upp bibelorden.

Ett tredje sätt är så kallade tumverser. Det har jag själv många minnen av. Vi uppmanades att slå upp bibeln och läsa den vers som vi satte tummen på. På så sätt skulle vi få ord som kunde leda och stötta oss i livet. Församlingsmedlemmar och pastorer vittnade om att de fått råd när de stått inför stora och svåra val i livet. Eller tröstande ord när något jobbigt skett.

- Men det skedde ju inte helt slumpmässigt förstås, man lärde sig ganska snart var de olika bibelböckerna fanns, tillade mamma. Det var enkelt att undvika de svåra bibelböckerna. Och fick man en vers som inte passade var det ju bara att ta en ny.

Min pappa gillade ordspråk och bibelord. Han citerade ofta korta kärnfulla fraser som han tyckte var viktiga. Inte sällan bibelord, men även citat ur någon bok han läst eller något han hört från någon person som han beundrade.

Han hade förkärlek för dikotomier. Motsatspar i följande stil:
”De starka och de svaga”
”Den svage får inte döma den starke, den starke inte förakta den svage.”
”Den svage har gåvor (erfarenheter). De starka har svagheter (ex. högmod, stolthet).”
”Det som blir sått svagt, uppstår i styrka.”
”Det som betyder något är inte om man är stark eller svag utan om man växer, lär och tar emot.”
”Livet har två hyresgäster med ett livslångt hyreskontrakt; sorgen och glädjen!”
”Kommer ditt och mitt liv, mellan skratt och tårar, att ge någon eftervärme?”
”Om jag står för enfalden, så bildar vi tillsammans mångfalden.”

Dessa citat har jag hämtat från de predikoutkast som pappa lämnade efter sig. Till min stora glädje har jag hittat och samlat ihop ett tjugotal som numera finns i min pappalåda.

Citaten ovan är en blandning av bokutdrag, bibelfraser och egna formuleringar. Jag är övertygad om att de hade en stor betydelse för pappa. Det är något enkelt och handfast över dem.

Men det finns även något i dessa rader som retar mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men jag tror att det handlar om att de sällan funkar i verkligheten. Det är inte möjligt att dela upp människor i starka och svaga. Livet är inte bara sorg och glädje, det är mer komplicerat än så. Det var ju det pappa upptäckte. En bidragande orsak till hans depression var att, tänker jag mig, de här enkla sanningarna inte funkade.

Det går inte att bara välja glädje, som Kaj Pollack hävdar. Livet är betydligt mer komplicerat än så.

Det finns många likheter mellan den tänk positivt anda som Pollack representerar och det budskap som många predikanter inom pingströrelsen står för. Den individuella prestationen är i centrum. Du är din egen lyckas konsult. Det är som om vi existerar i ett vakuum helt utelämnade till oss själva. Vi måste själva välja och lyckas vi inte kan vi inte skylla på någon.

Jag tror att min pappa gick på det. Han blev lurad. Trots att han livet igenom påstod sig strida och kämpa för de som han kallade för svaga, fick han för sig att han var tvungen att reda upp sin situation själv.

Att han aldrig skulle bli förlåten för sina egna felsteg.

Han var nog medveten om att han ställde orimliga krav på sig själv.

Att ingen klarade av att leva upp till hans egen måttstock, allra minst han själv.

Vi fick femkronorna och nycklarna av den tillmötesgående polisinspektören. Wiggo köpte en polisbil i miniatyr, som han fortfarande leker med idag. Vi satte oss på Törners konditori och åt vår glass i solgasset. Och där slog det mig att han, pappa, faktiskt insett sin egen svaghet. De sista veckorna, innan dödsdagen, hade han vågat be om hjälp. För sent skulle det visa sig, men han hade släppt de enkla omöjliga lösningarna.

Att han vågade be om hjälp är en slags tröst.

Vi gjorde det,

varje trebarnsförälders våta dröm. Vi ordnade barnvakt i nästan 24 timmar. Och gav oss ut på fjäll- och svampjakt på Ansätten. Ett litet fjäll som ligger ovanför Bakvattnet. En plats som Maria besökte på skolresa i andra och sjunde klass. Det var på tiden att åka dit igen. Vi blev blöta om fötterna, men hade en fin dag som avslutades med surströmmingsbaluns hemma på gården.

Höstaktigt släntrande.

Brant sluttning.

Fin utsikt.

Blåsig, obligatorisk, toppbild.

Blåbärsbuske.

Svampfynd.

Radhuset

Vi är bosatta i ett radhus. Det är bra dynga.

Vårt hus.

Något som vi inte är ensamma om att tycka. Det finns fler, om än väldigt få, som hyllat denna boendeform. Nåja, åtminstone bott och verkat i sina flerfamiljshus.

I Uppsala bodde Willy Kyrklund merparten av sitt verksamma författarliv. I länkad artikel skriver journalisten att han en gång besökte Willy i hans "minst sagt minimalistiska radhus". Vilket antagligen är en omskrivning för spartanskt och undermåligt.

I Linköping har biskop Martin Lönnebo sin meditationsträdgård. Inte spartansk, tänker jag mig. Full av liv snarare.

Nu var det inte på grund av en kultförklarad författare och en biskop emeritus, som vi hamnade i vårt hus. Det var andra, till synes, mer slumpartade skäl.

- Det är så bra för barnen, säger många.

Vilket i och för sig stämmer, men knappast avgörande. Även om det faktum att den gemensamma gården är full av barn förenklar och förgyller vardagen. Men det behövs det inget radhusområde för att få till. Det funkar nog i vilket villaområde som helst. Men kanhända att tillgången till samägda ytor förenklar lekandet. Det behöver sällan bli en diskussion om vems gård de ska vara på.

Nej, anledningen till att vi köpte huset beror dels på att solen sken och utsikten var fin när jag gjorde mitt första besök i juni 2002. Dels på att vi inte hittade något annat när vi väl bestämt oss för att flytta från Göteborg. Vi hade tänkt oss en billig hyres- eller bostadsrätt i centralorten. Men det fanns inga lämpliga objekt. Och slutligen; ett radhus är ett hanterligt projekt. Inte alltför stora utmaningar. Två ytterväggar som behöver lite färg med jämna mellanrum. Lämplig yta trädgård. Tillräckligt för att odla till husbehov, men det blir inga jätteprojekt som äter tid. Trots det eller just på grund av att det är en hanterlig storlek har vi genomfört några projekt under den tid vi bott här. Följ med på en runda.

Ett kök behövs.

En väggfast bokhylla med Sara Lidmans och Göran Tunströms samlade verk är svår att leva utan.

Sparrishäcken, som vuxit till sig, och rosbusken är fina.

Kompostering är livets mening.

En skraltig skrivskrubb...

...med samlade skrivråd, som även funkar som generella livsråd.

Och på tal om projekt, sex fönster på övervåningen väntar på ommålning. Det borde vi klara av.

Citroenen

Idag fick jag följande SMS, från ej namngiven bilverkstad:

"Din bil är klar för dagen men vi behöver boka om den för åtgärd."

Fortsättning följer.

Bästa stunden

är när de somnat för natten. Ikväll var alla i säng innan åtta. Det har inte hänt sen i april, tror jag. Efter pandemin behövs det sömn, ansåg jag. Det tyckte inte Nils junior, men jag lyckades baxa honom i hamn. Vilket föregicks av några tomma hot som antagligen skrämde livet ur grannbarnen.

Och Maja, hon har sin ritualer. Där ingår det en stunds gapande (ett litet eller större skrikkalas) innan hon kraschar i någon oförutsägbar position. Gärna efter några hårda bataljer med spjälorna i sängen. Ikväll nöjde hon sig med det lilla.

Brita och Maja krasch.

Det näst bästa är när de vaknar utvilade. Maja är bäst efter förmiddagspasset. Halvtolv, cirka. Då är livet enkelt. Och lite burkmat på det, då är det fulländat. En stund.

Yrvakna

Veckoslutsrapport

530 sidor Enquist, en magsjukepandemi (om än i en liten population) satte sin prägel på senare halvan av den här veckan. Alla barnen är drabbade, vi vuxna väntar på vår tur eller slipper undan.

Inte bara sjukdom. Lite kroppsarbete hann vi med mellan uppstötningarna. Eftersom vi, i princip, är bosatta på en åker ägnade vi oss åt bärplockning, höskörd och organisk marktäckning. De svarta bären plockade vi från vårt buskage. Det torra gräset hämtades från en närbelägen fotbollsplan som förväxt sig under sensommaren. Marktäckning mellan buskarna för att slippa klippa.

Wiggo skötte grovarbetet...

...och gillade skarpt att åka på det vingliga lasset.

- Nu har jag en egen studsmatta, påstod han.

Ett helt år

I sin senaste bok, ”Ett annat liv”, skriver P.O. Enqvist om att han tröttnar på sig själv ibland. Att han gärna tar till gamla vana och inövade fraser för att få medlidande och/eller sympati. (Hela boken är skriven i tredjeperson, när han skriver ”han” i citatet nedan avses författaren själv):

”Han noterar att de flesta tror att det är synd om dem som inte har en far. Tragiskt, eller ensamt. Han tycker om medlidandet, upprepar gärna Min far dog när jag var sex månader gammal. Ibland lite tröttande. Egentligen ett jävla tjat om detta halvår, kan han själv tycka; han är då vuxen och har lärt sig att med schwärord missbruka språket, men han fortsätter upprepa sig.”

En känsla som de flesta, som åtminstone jag kan känna igen mig i. För tillfället är jag gruvligt trött på de haranger jag hasplar ur mig när jag försöker förklara varför jag är föräldraledig. Ett helt år. Att jag är hemma med barnen förvånar få. Att jag ska vara hemma mer än några månader förvånar många män och några kvinnor. I stort sett alla känner sig nödgade att kommentera.

- Ska du vara hemma ett helt år? Frågar de.

- Vad ska du göra då, har du några projekt på gång? Frågar några.

- Kommer du inte tröttna på att trampa runt hemma? Undrar någon enstaka.

Nu är det inte frågorna i sig som tröttar mig. Även om det är uppseendeväckande att de ställs. Att de ställs till mig. Maria har inte ifrågasatts av någon för att hon valt att vara föräldraledig i ett års tid, vid tre tillfällen. Men hon är å andra sidan kvinna. Nej, det är mina svar som är tröttsamma. Att jag faller i fällan och börjar försvara och motivera mitt val.

- Ja det är ju sista chansen. Jag får nog inte några fler möjligheter, kan jag säga.

- Jo, toaletten måste renoveras. Det ska jag nog hinna med, hör jag mig själv svara.

- Ja det är ju inte direkt bra för pensionen, kan jag liksom ursäkta mig.

Från och med nu ska jag sluta svara. Byta samtalsämne istället. Börja tala om vädret och/eller den krassliga kommunekonomin.

Första dagen

Tisdag förmiddag, den 25 augusti 2009, började det. Det gick planenligt. Brita på skolan, Wiggo på förskola och Maja somnade i vagnen 09.17. Efter den Lilla rundan satt jag där. Nu var det bara att sätta igång. Hårddisken brummade uppfordrande. Allt oskrivet var skrivbart.

Disken var diskad. Toaletten var städad. Tvätten var tvättad. Sängen var bäddad. Soppåsen var utburen. Komposthinken var tömd.

Surfade planlöst på trista bloggar, dagstidningar och nätbutiker. Efter ett tag skrev jag följande i min skrivdagbok:

”Första helt självständiga förmiddagen. Och det känns så. På riktigt. 09.30 satt jag mig framför datorn och sitter här än, nästan två timmar senare. Sen att jag absolut inte skrivit något och att jag precis hämtade usb-minnet, med mitt arkiv, det spelar mindre roll.”

Sen väckte jag Maja.

Kolla...

...Wiggo är på TV och i tidningen.

Nåja skymtar är nog mer sanningsenligt, höstens första förskoledag blev välbevakad i lokalpressen iallafall.

Bilen

Maja och jag tillbringade eftermiddagen på Bangårdsgatan (Östersunds Ruhrområde, typ). Orsaken till vårt uppehälle var, som tidigare annonserats, att bilen var på återbesök på ej namngiven verkstad (5 besök och 13000 kr senare).

Efter en och en halv timme konstaterades att: 1/ Bilen läcker fortfarande olja (det visste vi). 2/ De vet inte var den läcker (det vet inte vi heller). 3/ De skulle ha ett "ö-råd på verkstan" för att därefter höra av sig till mig (det lät inte särskilt förtroendeingivande). De har inte hört av sig än.

Torsdagsutflykt 3, Svarthögen 20 augusti

- Pappa, paaaappa var är du? Jag kan inte se dig, skriker Wiggo. Vi är på väg att bestiga ett berg. Eller berg och berg, i och för sig är det namngivet som Midskogsberget på kartan, men en rejäl kulle är nog en rättvisare beskrivning. Kullen och omkringliggande terräng är fylld av stora och små stenblock, vilket gör att det är svårt att ta sig fram. Wiggo har fastnat mellan två block, därav hans desperata gapande. Som tur är storkusinen Benne med oss idag och kommer till hans hjälp. Snart står vi på toppen och spanar ut över Midskogsdammens enorma betongvall och rymdhedarna av skogsmark som breder ut sig i Mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.

Nöjda stenbestigare.


Glesbygdslycka.

Midskog eller Svarthögen är målet för dagens utflykt. Jämtlands bästa och största Boulderområde. Jag har ofta varit här och klättrat på någon av de oräkneliga blocken som finns i området. Under några års tid har medlemmar i Östersunds klätterklubb ägnat sig åt småstensklättring i området. Enligt en enkel och barnsligt rolig logik. Släpa med dig en, för ändamålet ämnad, landningsmadrass och försök att ta dig upp på stenarna. På varje block finns det enklare eller svårare varianter. Det är bara att välja efter tycke och smak.

Syftet med dagens besök är inte att klättra (även om madrassen finns med utifall att...). Nej enligt ryktet ska det finnas en liten sjö fylld av fina öringar och stora abborrar, som vi tänker söka upp. Vi ska också kolla om blåbär och lingon har mognat.

Tjärstubbe.

Lingonstubbe.

Bärätare och hund.

- Vad långt det är, säger Wiggo när vi svängt in på grusvägen som följer Indalsälvens norra strand. Vi är inne på en av de otaliga skogsvägar som rutar in den Jämtländska obygden. En väg som antagligen kom till när vattenkraftverken i Midskog och Näverede byggdes i mitten av femtiotalet. Det är gott om kraftverk i vattendraget. På sträckan mellan utflödet ur Storsjön, i Krokom, till Stugun cirka fem mil nedströms räknar jag till fem stycken, som Eon och Vattenfall tjänar stora pengar på. På det sättet fortsätter det resterande sträcka till utloppet i Bergeforsen vid östkusten. Det är inte någon orörd vildmark vi rör oss i, även om man får den känslan. På den tre mil långa sträckan, sydöst om Lit, möter vi inga andra bilar.

Wiggo och Benne grillar korv...

- Men det är väl inte lika långt som till Orsa och Tjärnö? Frågar Wiggo.

- Nej, svarar jag.

- Nej så långt kan det ju inte vara, tilläger han nöjt.

När vi är framme är det dags för lunch. I tallbacken som vi sitter i finns det gott om goda och mogna blåbär och nästan mogna lingon, som Maja med stor förnöjelse sveper i sig. Den lilla sjön, som vi siktat in oss på, hittar vi däremot inte. Kartan som jag har i bilen har allför stor skala och att ge sig ut och söka på måfå är inte aktuellt. Men vi provar på lite bäckmete istället. Ett äventyr som slutar med att Wiggo tappar sitt spö i forsen och därefter råkar kliva ner i ett midjedjupt myrhål.

...som smakar fint

Nej dagens begivenhet var inte fiskandet, utan bergsbestigandet, korvgrillandet och bärätandet.

Roligast:

- Alla braiga svärd som jag hittade i skogen, tyckte Wiggo. Bärätandet och hundsällskapet tyckte Maja. Korvgrillningen och bergsbestigningen gillade Benne. Nilsfredrik uppskattade sällskapet och blåbärsätandet mest.

Konstigast:

Trots oceaner av (till synes) orörd skogsmark valde vi att luncha under Mellersta Norrlands inland och fjälltrakters största kraftledning.

Uppseendeväckande:

Ensligheten. Glesbygdskänsla i kubik.

Hitta dit:

Från Östersund, kör 3 mil mot Stugun. Efter byn "Lillsjöhögen" sväng vänster mot Näverede. Kör asfaltvägen 5 km. När du ser skylten "Midskog 1" peka åt vänster. Sväng höger! Kör 3,5 km och du ska svänga vänster ("Nyby 19") till Näverede kraftverk. Kör över och på andra sidan, sväng vänster. Kör grusvägen (5,5km) tills du kommer till kraftverket i Midskog. När du har passerat det kraftverket, ser du en massa stenblock på höger sida. Parkera på någon av mötesplatserna längs vägen. Tänk bara på att timmerbilar och andra fordon ska kunna ta sig fram.

Ovan angivna är den närmaste och snabbaste vägen. För tillfället genomförs det renoveringar av Näverededammen, som därför är avstängd för trafik av och till. Därför valde vi att åka en annan väg. Från Östersund till Lit, längs E45:an, sväng höger efter campingen på Indalsälvens norra sida. Kör längs älven. Sväng höger in på en grusväg efter en knapp mil, skyltat mot Midskog eller Näverede. Kör längs denna väg tills du är framme vid Midskogs kraftverksdamm. Lite längre och mer grusväg.