54. Det är möjligt att göra sin röst hörd

Lördagens (18/2) krönika i Östersundsposten

Den enda motståndsrörelse jag varit med i var en löst sammanhållen grupp i min uppväxts frikyrka. Vi kallade oss för Deffen och var en reaktion på församlingens ungdomskör – den så kallade Offensivkören. Eller Offen rätt och slätt. Våra protestaktioner bestod i att vi inte sjung med i kören och satt längst bak i bussen på körresorna. 

Trots min ringa erfarenhet av motståndsarbete är jag fascinerad av och högaktar de människor som agerar. De som inte nöjer sig med att knyta näven i fickan eller genomföra soffrevolutioner.

Ett nära och aktuellt exempel är ockupationen av akutvårdsavdelning på Dorotea sjukstuga. I protest mot att landstinget beslutat att stänga de fyra akutplatserna har en grupp kommunmedborgare ockuperat vårdinrättningen. Varje dag, sedan den 1 februari, arrangeras protestmöten och en grupp aktivister övernattar i lokalerna.

En facebookgrupp har startats, som nästan har lika många medlemmar som kommuninnevånare, ett twitterkonto har skapats, blogginlägg har skrivits och det lokala konditoriet har tagit fram en ockupationsbakelse. På kort tid har ockupanterna lyckats locka till sig lokal- och riksmedia. Ett antal tidningsartiklar har skrivits, en rad radio- och TV-inslag har sänts och SVT:s uppdrag granskning har varit på besök. Landstingspolitiker och -chefer har ställts till svars upprepade gånger.

Med dagens medialogik har aktivisterna lyckats. De har nått ut med sitt budskap.

Vissa jämför det med det som skett i arabvärlden och andra delar av världen det senaste året. Som en av sympatisörerna skrev i ett twitterinlägg: ”Inre Norrland - en del av arabiska våren och Occupy.”

Det är mycket som skiljer aktivisterna i Dorotea åt från de som deltog i de våldsamma upploppen på Tahrirtorget i Kairo och de soldater som letade upp Khadaffi i Sirte och drog fram honom ur det betongrör som han gömt sig i.

Men det som förenar dem är själva handlingen. De har beslutat sig för att protestera och genomför det. Det är knappast den första sjukstugan, som hotas av nedläggning. Många liknande landstingsbeslut uppmärksammas på sin höjd med en notis i lokaltidningen.

Vår proteströrelse, Deffen, bröt samman på grund av inre motsättningar när en av medlemmarna kom ut som körmedlem och solist. Dessvärre tror jag inte att ockupationen i Dorotea kommer att lyckas heller. Förhoppningsvis räddar de sina vårdplatser temporärt, men akutsjukvården i Norrlands inre är fortsatt hotad. Det räcker inte med enskild aktion för att ändra det. Men det kan vara en början.

Och själva handlingen har betydelse. Det är möjligt att göra sin röst hörd. I Nordafrika och här.

53. Lustjaktens eller lidandets väg

Lördagens (21/1) krönika i Östersundsposten

Mänskligheten kan delas upp i två grupper. Antingen är du utförs- eller längdåkare. Det finns inga andra alternativ.

För utförsåkaren är livet en enda lyckojakt. Det är utilitarism i sin renaste form. Jeremy Bentham hade jublat i sin glasmonter om han hade fått ett exemplar av tidningen Åka skidor i sina händer. Bentham, vars skelett med vaxhuvud finns utställt på University College i London, räknas som en av utilitarismens grundare. En filosofi som utgår från tesen om att människan alltid ska välja det alternativ som ger den största möjliga mängden lust.

För utförsåkaren är det jakten på det perfekta åket och den rätta känslan som gäller.

Hos längdåkarna är det andra värden som lyfts fram. Här handlar berättelserna om det tålmodiga och uthålliga slitet. Ett slags lidande. Eller som när författaren P O Enqvist beskriver längdåkarens själsliv: ”envisheten, den inre ensamheten, och stänket av sammanbiten och aldrig öppet visad galenskap.”

Trots eller på grund av detta har längdåkningen seglat upp som folksport nummer ett. De senaste snövintrarna har sporthandlare över hela landet sålt slut på skidor och pjäxor. För andra året i rad prisas Charlotte Kalla och Marcus Hellner på idrottsgalan och sällar sig till raden av legendariska skidlöpare.

Längdåkningen framhålls som något autentiskt, närmast en del av allemansrätten. Som alla kan och ska ta del av. Gratis. Men sen när blev snögarantier och 20 meter breda välpistade autostrador en del av den rätten, kan man fråga sig.

Utförsåkarna ifrågasätter inte att de måste betala för liftkorten. Ett och annat gruffande över höjda priser kanske, men när de pungat ut sätter de sig nöjda i sexstolsliften.

Även utförsåkarna har sina folkkära ikoner, men det som främst hyllas är det unika och nya. Här återfinns de trendängsliga översteprästerna på Magasin Åre eller någon annan annonstyngd publikation. I utförliga reportage hyllas nydanarna. Här kommer fixstjärnan Jon Olsson undan med jetsetliv i Monaco och att köra omkring i en svindyr gubbsportbil med takbox. Beskrivs ändå som en rebell. Åtminstone en före detta.

Inget kamp direkt. Här är det kärnfulla fraser i stil med ”du är viktlös där du flyter ner för berget” eller ”det är så jävla kul att svänga”, som gäller. Eller den vinnande slogan som jag och några vänner lät trycka upp och klistra på våra bilar när vi åkte på skidresa från Sundsvall till Åre i slutet av 1980-talet. ”Sova, bajsa och åka puckel” var det budskap som vi nöjda delade med oss av.

Jag tänker mig att dessa, lätt tillspetsade, förhållningssätt kan överföras på alla livsområden. Lustjaktens eller lidandets väg. Bara att välja.

Jag tar båda.

52. Brev

På Strindbergmuseet finns det cirka 10 000 bevarade brev som är skrivna av författaren. Det är många brev det. De räknas som en egen litterär genre och sägs visa upp en mer frisläppt och känslofylld man, men stil- och språkmässigt fulländade.

Jag gillar brev. Både att få och att skicka. Av den anledningen (bland annat) har jag och Fredrik Timeus startat en brevskrivarblogg tillsammans. Inte för att vi tror att vi håller Strindbergnivå utan för att det är kul att skriva och läsa. Och vi inbillar oss också att någon annan, eventuellt, är intresserade av våra vardagliga förehavanden.

Våra brev hittar ni genom att klicka här.

51. Vandring i Katalonien

Igår borde ni ha läst Västerbottens-Kuriren, 2/1-2012. Där publicerades ett dubbeluppslag, som jag skrivit, om vårens vandring i Katalonien och vårt möte med Pär Lindholm.  

50. Nyår i (vinter)bilder

På nyårsafton besökte vi Aspåsnäset och Almåsaberget. I näset bor mormor och morfar och i Almåsa är det snösäkert och obefintliga köer, enligt reklamen. Det stämde. Det var ett bra årsslut. Och jag övar och prövar miniatyreffekter. 

49. Våra individuella upplevelser delas av många

Lördagens (17/12) krönika i Östersundsposten

I början av oktober skrev jag om min pappa i den här tidningen. Det är en berättelse som jag inte önskar att något barn skulle behöva dela med sig av. Den handlade om hans sista år, som slutade med att han tog sitt liv. 

Sedan dess har jag fått många varma hälsningar. Det är ett stort antal personer som hört av sig på olika sätt. De har ringt, skickat mejl, brev och vykort, skrivit hälsningar via twitter, facebook och artikelkommentarer och kommit fram till mig på macken i Mörsil. Det har varit omtumlande och bra.

Några har beklagat det som hänt och frågat om hur jag mår idag. Men många, långt fler än jag någonsin trott, har delat med sig av sin egen berättelse. De har berättat om deras egen erfarenhet av självmord i familjen, släkten eller bekantskapskretsen.

Det är inga muntra historier som jag fått mig till livs. Jag kan inte annat än hålla med om vad en av mina vänner kommit fram till, apropå att hans svärfar tog sitt liv tidigt i höstas.

– Man hoppas ju att ingen ska få hitta sin pappa i en göl liggandes upp och ner, livlös, skrev han i ett facebookmeddelande.

Konstigt nog har jag funnit tröst i att få höra att andra också upplevt något liknande som vi har gjort. Jag menar inte att det finns någon mening i alla dessa meningslösa dödsfall. Nej, men det finns paradoxalt nog något tröstande i att min pappa inte var ensam. Han var inget undantag utan en av många.

Författaren Karl Ove Knausgård, som nyligen kom ut med den sjätte och avslutande delen av sin mastodontbiografi ”Min kamp”, fick frågan om vad han är mest överraskad över efter utgivningen. Det är inte att han sålt hundratusentals exemplar av sina böcker, att hans farbror sagt upp bekantskapen och hotat att stämma honom eller att han blivit Norges största litterära kändis.

Nej, det som förvånar honom mest är alla människor som hör av sig till honom för att berätta om sina liv – eftersom de känner igen sig i hans historia.

Jag tror att man kan lära sig något av detta. Att det mest subjektiva, personliga, privata eller vad vi nu väljer att kalla det – är i någon mening universellt. Våra individuella upplevelser delas av många. Människan är ingen ö.

Jag gillar det. Att allas berättelser har betydelse. Jag stämmer gärna in i poeten och folkbildaren Göran Palms paroll om att ”varje liv är värt att skildra”. Och det är kanske just det vi sysslar med när vi hela tiden lägger upp nya statusuppdateringar och blogginlägg. Vi delar med av oss av våra livsviktiga liv.

48.Ledig fredag

Ledig fredag har jag haft i snart ett och ett halvt år. Det vill säga ledig från mitt kommunaltjänstemannajobb. Det är ett bra avslut på veckan och en bra början på helgen.

Idag är det fredag.
Jag är ledig.
Det är bra.

Ska bara skriva klart, skicka faktura, städa, diska, klä på treåringen, hämta sjuåringen på skolan, lämna tillbaks böcker på biblioteket, åka och handla, motionera med barnen, tvätta bilen och vila.