Vet du vad din middag åt till frukost?

Krönika publicerad i Östersunds-Posten lördag 27/2

För några dagar sedan besökte jag ett av Östersunds matvaruhus. Mitt uppdrag var att lasta varuvagnen med vardagsmat. Än en gång.

Då hände det. Jag föll för en lockvara. Inte bara jag. Vid en av fryslådorna var det till och med kö. För 29.90 salufördes laxfilé i fyrpack. Max tre förpackningar per person.

Jag, och alla andra i kön, roffade åt oss vår ranson och åkte nöjda hem och fyllde upp våra frysfack.

Men hur kan lax säljas till det priset?, kom jag på mig själv att undra. Jag frågade en av butikscheferna.

– Ofta när du ser en vara som är otroligt billig. Är den det just för att vi beslutat att ta den förlusten, på den varan. För att du just ska få reaktionen att det är otroligt billigt, svarade han.

Det låter ju bra. Men svaret skaver. Det kan inte vara så billigt. Det är för lågt. Någon eller något måste ta kostnaden, utöver butikens sagda förlust. För hade det stått odlat i Vietnam hade jag inte köpt paketet. Jag har lärt mig att vid pangagsius-odlingar längs Mekongfloden överanvänds antibiotika, flodvattnet förorenas och det leder till utfiskning av foderfisk i närliggande havsområden.

Nu var fisken odlad i Norge och då köpte jag. Är det oproblematiskt? Är de stora fiskodlingarna som planeras att förläggas till Storsjön problemfria?

Nej, blir dessvärre svaret. För fiskodlare har, i Norge, Jämtland och Vietnam, olösta problem. Odlad fisk saluförs med låga priser och en idé om att det är mer hållbart då fisketrycket på haven minskar. När det gäller lax är det långt i från sanningen.

I rapporten ”Vet du vad din middag åt till frukost - en rapport om fiskmjöl” granskar Swedwatch och Naturskyddsföreningen delar av den norska fiskodlingsindustrin. Det är ingen vacker bild som målas upp.

Lax föds upp på fiskfoder som tillverkas av fisk som tas upp med destruktiva metoder, ofta på hotade bestånd. Man använder helt enkelt fisk för att producera fisk. Det går åt drygt 2 kilo foderfisk för att producera 1 kilo lax.

Enligt rapporten kommer en tredjedel av det fiskfoder som används i norska laxodlingar från Peru. Fiskmjölsindustrin har bidragit till utfiskning och negativa effekter i området. Fisken som används till foderproduktion har en viktig roll i de marina ekosystemen och ett hårt fisketryck på små fiskar ger effekter för hela näringskedjan. Dessutom påverkar utsläppen från fabrikerna lokalbefolkningen negativt.

Och jag ska vara ärlig. Jag överskred min gräns. Jag köpte fyra, inte tre paket, som var den tillåtna ransonen. Man vill ju gärna passa på när det är billigt.


Fredrik Westberg

Som har bestämt sig för att spara till ett par nya vadarbyxor för att, förhoppningsvis, kunna fylla frysboxen med flugfångade filéer hädanefter.

För att vänskap ska växa krävs något mer än några gillaklick

Vänskap är viktigt och värt att vårda.

Om vänskapande, en fäbodvall i Klövsjö, Aristoteles, Montaigne
och stumma granmurar har jag skrivit en krönika.
I Östersunds-Posten (2/2). 

Den hittar du om du klickar här.

Bilderna, de hittar du här. 

Jag önskar att jag kunde säga att jag gör vad jag kan för att förhindra apokalypsen

Gott nytt år önskar jag med årets sista krönika i Östersunds-Posten (27/12). 
Om morfar Ingvar Höglunds årliga julevangelieläsning, klimatflyktingar och svåra nyårslöften.

Sommarstugan i Långskog i vinterskrud.

Foto: Venzel Westberg

Nu åker vi till Rajastrand några dagar innan skola och jobb drar igång igen.
Nästa krönika, den kommer 2 februari.

Att bygga och skriva

Jag gillar att bygga saker. Fel. Jag gillar när saker är färdigbyggda. Eller ja, själva byggandet är också kul. Det är att starta upp som är problemet.

Jag kan gå i veckor, månader för att inte säga år innan jag kommer igång med en byggnation. Det ska tilläggas att vi bor i ett radhus. Det är inte direkt några stora projekt som kommer i vår väg. Det handlar snarare om att måla några fönster, renovera kök och badrum och att snickra ihop en väggfast bokhylla. 

I höst har vi byggt en vägg här hemma. Det är dags för åtta- och fyraåringen att få egna rum.

Som jag gruvat mig inför detta. Så till den milda grad att vi gav oss ut på husfiske i somras. En runda som tog sin ände i Handog, några kilometer öster om Lit. Vi snubblade på metreven, kan man säga. Det var på håret att vi började buda vilt på en hundra år gammal gård i behov av helrenovering.

– Lägger ni in en miljon och några år på restaureringen här får ni till ett drömboende, som mäklaren sa.

Det var nära att vi svalde betet. Men när budgivningen drog iväg insåg vi våra begränsningar. Att dela av ett rum genom att spika upp några reglar och skruva upp sju gipsskivor kändes inte som något omöjligt projekt längre. Det var kul till och med. Nästan.

Jag tror att vi behöver bygga något ibland. Vad vi bygger och hur det går till spelar mindre roll. För många av oss består arbetslivet av allt annat än fritt och handfast konstruerande. När jag kommer att se tillbaka på mitt liv tror jag inte att jag kommer att minnas allt mejlande, alla möten och allt kontorsstolsnötande som jag ägnar merparten av dagarna åt. 

Väggen på övervåningen i radhuslängan däremot, tror jag att jag kommer att minnas. Och ordskapandet. Att skriva är också ett hantverk.

I Stephen Kings självbiografi och skrivhandbok Att skriva påstår han att varje textförfattare måste ha en välfylld verktygslåda. När han skriver om att skriva liknar han det vid ett tålamodskrävande hantverk. ”När det kommer till kritan är det inte svårare än så. Vare sig det handlar om en textsida eller en episk triologi som Sagan om Ringen skrivs de alltid med just ett ord i taget.”

Jag kan gå i dagar och gruva mig för att skriva en text. Men när jag väl sätter mig är det oftast kul. Det är en kreativ process som mynnar ut i något beständigt. Något som jag kan hala fram på ålderns höst. Det här fick jag till åtminstone, tänker jag att jag hummar för mig själv.

Att jag dessutom kan stappla mina futtiga texter i min egenhändigt byggda, golv till tak, bokhylla. Det kommer att bli något att skryta om på ålderdomsanstalten det.

Inga enkla lösningar

Lördagens (1/12) krönika i Östersunds-Posten 

Egentligen vet vi, som är bosatta i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, vad som behövs i vår landsända. Vi behöver mer folk för att klara av arbetskraftsförsörjningen och vi måste möta upp och ge bra förutsättningar för nästa generation.

Frågan är hur det ska gå till?

Även där finns det svar. Egentligen.

I debatten efter Expressens filmvisningar, som fick tre ur Sverigedemokraternas ledning att lämna sina uppdrag, har krönikörer och politiska reportrar slagit knut på sig själva för att förklara vad som skett.

Jan Guillou sa att den hårda kärnan i partiet är såna som ”lagt ner sina bomberjackor, låtit håret växa och klätt på sig Dressmankläder, men fortfarande är arbetslösa outbildade arga unga män.” 

Det stämmer till viss del, men det är även ett tydligt sätt att säga att de inte är som oss. Det är bara knäppisar, som röstar på dem. Det stämmer inte. 2006 fick Sverigedemokraterna flest röster av alla vid skolvalen på Nyheden i Krokom och Bräcke gymnasium. Fyra år senare var merparten av eleverna röstberättigade och gjorde samma val i skarpt länge. Långt ifrån alla förstås, men tillräckligt många för att partiet lyckades få mandat i nästan alla länets kommunfullmäktige.

Hur har det gått till? Och hur lyckas de få nya väljare?

Jo, de har enkla svar för de som känner sig frustrerade och pressade. Dessvärre förenklade politiska lösningar - till stor del byggda på lögner och neofascistiska ideal. 

Granska ungdomsarbetslösheten i några av länets kommuner. I till exempel Bräcke och Strömsund, där 1 av 4 unga är utan jobb. I Arbetsförmedlingens jobbgarantier gror missnöjet mot etablissemanget.

För ett år sedan avvecklades fältarbetsgruppen i Östersund. Nedläggningen fick mycket uppmärksamhet och det var många som oroade sig för vilka konsekvenser det kommer få. Där har vi en annan orsak. Unga lämnas vind för våg och när det kör ihop sig själsligt och ekonomiskt finns risken att de blir karbonpapper för grumliga ideologier.

Hur ska vi göra då? 

Naturligtvis finns det inga enkla lösningar. Men ett sätt är att göra som Stefan Nolervik gjorde i sitt reportage från en onsdagskväll i Bräcke. Åk ut och möt ungdomarna där de är. Lyssna på vad de har att säga om sin värld och ta deras idéer på allvar.

Anställ fler, inte färre, fritidsledare. För vad var det de sa, Linnéa och Jon-Erik, i Nolerviks reportage.* Jo, att den enda vuxna de möter utanför skolan är Patrik. ”Han är fritidsledare och jäkligt bra. Han är den ende som förstår oss.” I övrigt är det ekande tomt kring dem. 

Det är inte konstigt att ideologier med fascistiska rötter gror. Det är inga konstigheter att möta upp dem heller. Egentligen.




* Fotnot: Klargörande om att dessa personer inte har uttalat någon politisk tillhörighet. De är snarare exempel på modiga ungdomar, som tydligt talar om att det är få vuxna som finns i och bryr sig om deras vardag.

Döden är demokratisk och rättvis

Lördagens (27/10) krönika i Östersunds-Posten 

Om några dagar är det alla helgons dag och många av oss kommer att besöka en kyrkogård. För att tända ljus och minnas de som dött.

Kan vi vänja oss vid tanken om att vi alla kommer att dö?

Är det något vi kan förbereda oss för?

Ja, jag tror det.

Det finns en seglivad myt om att vi inte talar om döden – i vår tid och kultur.

Det stämmer inte.

Antologin, Döden i medierna. Våld, tröst, fascination (Carlsson), som kom i våras, visar att vi ägnar mycket tid och utrymme åt döden. Åtminstone till att skriva och läsa om den. I media möter vi dagligen döden i olika tappningar.

I ett av antologins bidrag har medieforskaren Anette Forsberg granskat 165 nyhetsberättelser om dödsfall och sorgeyttringar som publicerats i svenska dagstidningar under åren 1994 till 2008. Hon kommer fram till att det är de levande sörjande som är huvudpersonerna i nyhetsrapporteringen. Inte de döda. Det finns en medialiturgi som fokuserar på de som överlevde. De som kände och nästan kände dödsoffret får komma till tals och beskriva sina känslor och upplevelser.

Hon tar det ett steg vidare och spekulerar i om att det kanske, egentligen, handlar om vår egen död. Genom att läsa om andra och hur de sörjs förbereder vi oss, i någon mening, för när vi själva ska dö. Vi bearbetar hur vi tror att vi kommer att bli ihågkomna.

Men det är inte hela bilden. På senare tid har jag, och många med mig, på nära håll följt två cancersjuka personer. I tidningsreportage och blogginlägg har läsarna kunnat följa dem genom sjukdomens olika stadier.

Gösta Olofsson, som journalisten Sandra Högman, har skrivit en reportageserie om i Länstidningen. Han dog i början av september och för någon vecka sedan publicerades den sista artikeln, som beskrev begravningen. Det har varit en gripande och smärtsam resa, som har betytt mycket för många. Hans kamp har inte någon mening, men den har fått en mening för andra – tänker jag mig.

Skribenten och musikern Kristian Gidlund, följer jag och 1,5 miljoner läsare. I sin blogg skriver han finstämda inlägg. Där han sätter ord på sin sjukdom och förestående död. Han sörjer sina ofödda barn och att han troligen kommer att dö innan sina föräldrar. Men han skriver även om hur glad och stolt han är över det han har fått uppleva och genomföra i sitt 29-åriga, alltför korta, liv. 

Berättelserna tröstar oss, tror jag. Vi är fortfarande vid liv. Vår stund är inte kommen ännu. För döden är demokratisk och rättvis – vi kommer alla att uppleva den. Vägen dit är inte lika jämlik och förutsägbar. 

När barn dör är vi skyldiga att göra vad vi kan

Lördagens (29/9) krönika i Östersunds-Posten 

För några veckor sedan meddelade Migrationsverket att de planerar att starta ett lokalkontor i Östersund. På grund av att flyktingströmmarna till Sverige har ökat markant den senaste tiden. En orsak är det pågående upproret i Syrien.

Reaktionerna har inte väntat på sig. I kommentatorsfält och på insändarsidor har Sverigedemokrater och andra slagit fast att vi varken har råd, plats eller lust att ta emot några fler flyktingar här omkring.

Det är knappast någon nyhet att det är en humanitär katastrof i Syrien idag.

I över ett år har jag följt ett twitterkonto vid namn SyrienNyheter. Ett konto som administreras av de syriska journalisterna Bassam och Iman Al-Baghdady. I snart 600 dagar har de postat skrämmande bilder och videoklipp, och krass statistik. För några dagar sedan rapporterade de att det totalt har dödats 33 328 personer varav 2457 barn. Mer än 76 000 personer uppges saknade och över 280 000 syrier påstås vara på flykt.

Det är naturligtvis helt omöjligt att föra sådan räkenskap med exakthet. Siffrorna ska tas med en stor nypa källkritik. Statistik är en del av krigets vardag. Men även nyhetsbyrån Reuters uppger att över 27 000 människor har dödats.

I flyktinglägret Zaatari i Jordanien trängs 28 000 människor under miserabla förhållanden, rapporterar Sveriges radios korrespondent Cecilia Uddén. 12-åriga Amal berättar att deras hus träffades av en missil och att hennes kusin hamnade under rasmassorna. Och lägger till att hennes pappa är kvar hemma i Syrien.

– Vi har inte hört av honom på två veckor, hans mobil är avstängd, säger Amal.

Civila, många av dem barn, är de som drabbas värst, hävdar Amnesty. I en rapport, baserad på utredningar som gjorts på plats i september, beskrivs hur 166 civila varav 48 barn och 20 kvinnor dödats och hundratals skadats i 26 byar och städer, i Idlib, Jabal al-Zawiya och norra Hamaregionen.

Alltså. Vi har varken råd, plats eller lust att ta emot några få syrier i Jämtland. Eller?

I jämförelse med andra, är vi knappast fattiga. Och är det något vi har är det plats. Vårt problem är snarare att vi har en minskande befolkning. Utflyttningen är större än strömmarna åt andra hållet. Vi behöver bli fler.

Tillsammans med Gotland ligger Jämtland dessutom på jumboplats när det gäller andelen utrikes födda i befolkningen. Det är skämmigt på riktigt. Det är klart att vi ska öppna upp för fler.

Men viktigaste av allt. Syriens sak är vår som Birgit Eriksson med flera, skriver i sina kommentarer till artiklarna om Migrationsverket besked. Det är inte enkelt, det är jag fullt medveten om. Men när barn dör är vi skyldiga att göra vad vi kan.

Hembygdssparris

Krönika publicerad i septembernumret av Ås bygdeblad

Länge levde jag i villfarelsen om att det bara är möjligt att ha en hembygd. Jag tog för givet att min uppväxtort, Klingsta en mil sydväst om Sundsvall, för alltid skulle vara mitt enda på riktigt hemma. Jag bodde i ett samma hus från 1,5 års ålder tills jag fyllde 11. Där fanns allt jag behövde. En sjö, ett berg och en rad lekkamrater.

I Ås har jag bott i ett och samma hus i tio år. Det är personligt rekord för min del. Åtminstone tangerat.

De första åren, i östkustbyn, var omtumlande. Livsbanans inledning är utvecklande och händelserik. Minst sagt. Det är många epok- och livsavgörande steg som ska hinnas med då. Som att lära sig gå, tala, cykla och läsa.

De senaste tio åren har varit nästan lika omtumlande. När det gäller min egen utveckling har det inte hänt särskilt mycket. Förutom några gråa hår och längre startsträcka vid fysiska aktiviteter. Men i min närmsta omgivning har det skett desto mer. Tre barn har fötts, min pappa har dött och sparrisplantorna har börjat ge skörd.

Huset som jag växte upp i är för länge sedan sålt. Förra sommaren stannade jag till och kikade in i trädgården där. Det är fint, men det är inte längre mitt hem. Jag drömmer inte om att flytta tillbaks. Men det är fortfarande min hembygd.

Överhuvudtaget är talet om hembygd ett ganska infekterat ämne. Det fylls ofta med exkluderande och ideologiska undertoner. En gång inflyttad alltid inflyttad. Det är stort steg att flytta över en länsgräns i Mellersta Norrland. Än större steg att komma som kvotflykting till Krokoms kommun, direkt från ett krigshärjat land, tänker jag mig.

Språket lyfts ofta fram som den avgörande faktorn för att vi ska ta oss in i och lyckas i ett nytt samhälle. Vi har till och med ett regeringsparti som fått för sig att språktester är en del av lösningen för att få folk att känna sig hemma. Rent nonsens anser jag. Inget språktest i världen kommer att hjälpa någon in på arbetsmarknaden och i samhället. Det handlar snarare om samhällets och den enskildes inställning. Både hos den som kommer och den infödde.

Naturligtvis är språket viktigt, men det krävs mer än några terminer på en SFI-kurs för att knäcka de finstilta språkkoderna. I sommar har jag lärt mig att det, inom ett relativt litet område, finns tre olika namn för samma insekt.

I nordvästra Jämtland säger man brännmya om de där minsta bitande sommarplågorna. Hos min mormor, på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland, kallas de för småsvenn. Och här omkring benämns de som sveann. Men av nyvunnen erfarenhet vet jag att de är lika outhärdliga på alla orter.

Det är just den sortens kunskap som skapar tillhörighet, bortom statens kontrollbehov.

Egentligen är det ganska enkelt. Eller borde vara i alla fall. Det här med ett hem. Känner vi oss hemma är vi hemma. Det borde och kan ingen annan ha åsikter om. Egentligen.

Ås kommer för alltid vara min hembygd. Här har jag vänner, en grav att gå till och sparrisskott att skörda. 

Fri tid är inte en rättighet

Lördagens (16/6) krönika i Östersunds-Posten:

Igår firade vi vår 8-årings första skolår - med sång, rektorns tal och klassrumstårta. Nu har han en transsibirisk järnväg av fri tid framför sig.

– Jag vill fiska, bada i sjön en varm dag och sova i lillhuset, säger han om vad han hoppas på de närmaste veckorna. Bra förhoppningar, som jag kommer se till att han förverkligar.

Under våren har debatten om barnfattigdom och klass böljat fram och tillbaka. Minst sagt. Det är en diskussion som ofta havererar i ifrågasättande av statistik och klass- och fattigdomsbegrepp. Debattörerna grottar ner sig i Leninnostalgi och anklagelser om historierevisionism. Skyttegravarna grävs djupa.

Men att inkomstklyftorna har ökat i det svenska samhället råder det ingen tvekan om. Åtminstone om vi ska tro Statistiska Centralbyrån. De senaste 20 åren har den fattigaste tiondelen av befolkningen ökat sin inkomst med 1,7 procent. Samma period har den rikaste tiondelen kammat hem en ökning på 63 procent.

Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport, i sin tur, påvisar att många barn växer upp under fattiga förhållanden. 248 000 barn, Jämtlands befolkning två gånger om, lever i familjer med antingen en låg inkomst eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler än i förra årets rapport. Siffrorna är svåra att ifrågasätta. Även om Fredrik Reinfeldt (M) gjorde ett försök, när han påpekade att det är 2009 års statistisk som presenteras (den senast tillgängliga). Då lågkonjunkturen var som djupast.

Men oavsett hur och när vi mäter. Barnen påverkas.

”Dessa barn får bära sina föräldrars misär på sina axlar”, som författaren Susanna Alakoski beskriver sin och andras uppväxterfarenhet.

Även Unicef mäter barnfattigdom. De tittar bland annat på 14 kriterier som sägs vara normala och nödvändiga för barn i ett rikt samhälle. Saknas två eller flera anses barnen vara fattiga. Det är till exempel om de får tre mål mat per dag, har två par skor som är lagom stora och har pengar till skolutflykter – vilket relativt få barn i Sverige inte har. Även om de naturligtvis finns.

Med på listan finns inte två månaders sommarlov. Rimligt nog.

Fri tid är inte en grundläggande rättighet, snarare en lyxvara. Det är få förunnat att fritt kunna styra sin egen tid. Men som förvärvsarbetande och förälder drömmer jag ofta om obruten tid. Tänk att få påbörja och avsluta någonting. Eller bara kravlöst skrota runt.

Tänk att ha ett osprättat sommarlov med fri tid framför sig. Utan lämnings- och hämtningstider. Det är en slags rikedom. Ett privilegium. 

Han, 8-åringen, är förmögen. Åtminstone i sommar.

Förhoppningsvis kan bilderna hjälpa oss att minnas något annat från Utöya

Lördagens (19/5) krönika i Östersunds-Posten 
 

Jag gillar att tälta och att drömma. Dessvärre ägnar jag mig alltför sällan åt någondera. Men de senaste tre åren har jag, i början av maj, åkt till en norsk dalgång och övernattat. Jag har slagit upp mitt tält vid en fjordmynning, gått på skidturer och umgåtts med vänligt sinnade människor i några dagar.

I år, en eftermiddag då regnet slog mot tältduken, började vi prata om våra drömmar. Inte de där nattliga vardagsdrömmarna om kvarglömda förskolebarn och ouppklarade arbetsuppgifter. Nej, vi talade om våra livsdrömmar. Den första frågan som ställdes var om det ens är möjligt för fyra fyrtioåriga män att ha några drömmar kvar.

Svar ja.

Den förste drömmer om att bli helikopterpilot. Han har insett att det troligen är för sent för omskolning. Men säger att han utan vidare skulle byta ut sin landslagstränarkarriär – om han fick chansen.

Den andre drömmer om att bli lokförare. Han har påbörjat de inledande psykologtesterna, som bland annat djuplodar i vilken riskbenägenhet aspiranterna har. Och om de gillar kultur.

Den tredje drömmer om att flytta till Järpen. En dröm som han förverkligar i sommar.

Bra drömmar, om du frågar mig. Inte helt olika de drömmar som ungdomarna på Utöya hade, tror jag. Innan den 22 juli 2011. De drömde om sitt framtida yrkesliv. Jag är tämligen säker på att någon av dem fantiserade om att bemästra en helikopter. De var på väg ut livet. Några av dem var på väg att flytta till en ny stad. Inte till Järpen kanske, men väl till Oslo eller någon annan universitetsstad.

Förra veckan publicerades en radda bilder i norsk media från dagen innan terroristen kom och genomförde sin massaker. Efter tio månader har Tore Sinding Bekkedal, en av lägerdeltagarna, fått tillbaks sin kamera. Han väljer att dela med sig av sina bilder med ungdomar och regeringsrepresentanter som skrotar runt i shorts och t-shirt blandtält och kolgrillar. 

Men, som en av mina vänner kommenterade, de här fotografierna är nästan värre att titta på än bilderna med döda kroppar. Ett knappt dygn senare förvandlades idyllen till något helt annat.  

Det kommer dröja länge innan de överlevandes sår är läkta. Ärren kommer för alltid finnas kvar. Men jag hoppas att den pågående rättegången hjälper de sörjande att ta sig vidare. Några kommer aldrig att klara av att åka på läger och sova i tält igen. Men jag delar den unge fotografens förhoppning om att bilderna kan hjälpa oss att minnas något annat från Utöya. Något om drömmar och framtidshopp. Också.

Jag, i min tur, drömmer om mer skriv- och tälttid. I livet efter detta hoppas jag på en vässad blyertspenna, ett linjerat vaxdukshäfte, vänligt sinnat sällskap och ett rymligt kupoltält. 

Vi behöver bekänna våra synder ibland

Lördagens (21/4) krönika i Östersunds-Posten  

Att jag har syndat, det är inget jag erkänner särskilt ofta. Och det är ytterst sällan som jag skyller mina handlingar eller min situation på arvssynden.

Däremot tycker jag ofta synd om mig. Den känslan är jag inte ensam om att uppleva. När Sten Tolgfors tackade för sig som försvarsminister för några veckor sedan var andemeningen att det var synd om honom och hans barn. Inte att han hade gjort något fel. Det var snarare media som felat.

Jag tror att vi behöver bekänna våra synder ibland. Men som med alla gamla och slitna begrepp krävs det omtolkningar som passar in i vår tid och vårt liv.

Någon dag innan påsk presenterade, etikforskaren och författaren, Ann Heberlein en konkret tolkning av arvssynden. I en krönika i Kyrkans tidning jämställde hon begreppet med det sociala arvets inverkan på människor. Hon anser att vi påverkas av den sociala miljö vi råkar växa upp i. Men tillägger att det finns många exempel där personer lyckats bryta mönster mot alla odds.

Med tanke på detta är den bild, som socialsekreterare Terese Fernström målade upp i Östersunds-Posten förra veckan, oroväckande. Hon sa att situationen för de hjälpsökande ändrat karaktär de senaste fem-sex åren. Många familjer, som kommer till socialtjänsten, saknar ett fungerande nätverk kring sig och söker stöd på grund av arbetslöshet eller långtidssjukskrivning.

En analys som delas av ledande arbetsmarknadsforskare. Arbetsmarknadspolitiken har förändrats. Arbetslöshet ses i stor utsträckning som ett individuellt problem snarare än ett samhällsproblem och ansvaret har förskjutits från stat till kommun och välgörenhetsorganisationer.

Men när Dagens Nyheters ledarredaktion påstår att det är ”tid för en ny klasskamp”. Då har något skett. Det är möjligt att tala om klass och miljöpåverkan igen. Vi är en produkt av både vårt biologiska och sociala arv. I en ledare, som publicerades den 31 mars, konstaterar redaktionen att det sedan länge är känt att arbetslöshet och socialbidragsberonde går i arv. Och tillägger att Inspektionen för socialförsäkringen nyligen visat att även långtidssjukskrivning är ärftligt.

Med denna vetskap är ett av de viktigaste uppdragen i ett friskt samhälle att bryta arvssynden, förstått som socialt arv. Med nya och beprövade metoder. En, på riktigt, bra skola, offensiv jobbpolitik och stöd och omsorg till de som behöver det. Ett solidariskt grundackord.

Det kräver något av oss alla. Ett första steg, enligt Heberlein, ”är att se, se människorna som alltför ofta behandlas som förlorare.”

Grundbetydelsen för synd kommer för övrigt från hebreiskan och betyder ”att missa målet”. Det är något som jag ofta gör. 

Vi avslöjades med sylt upp till armhålan

Lördagens (17/3) krönika i Östersundsposten  

Under min uppväxt åkte jag till Ånn på sportlovsläger varje år. På en av alla dessa resor, när jag var i 10-årsåldern, fick jag för mig att skriva mitt namn på ett av nackskydden i den chartrade bussen. Vita textilskydd som fanns på varje stol. Med en bläckpenna bokstaverade jag noggrant både för- och efternamn. 

Naturligtvis avslöjades mitt företag. När busschauffören, min pappa, konfronterade mig nekade jag. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men kontentan var att jag var oskyldig. Någon annan måste ha skrivit ditt mitt namn.  

Intressant nog använde jag mig av samma strategi som försvarsminister Sten Tolgfors och FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind gjorde i samband med Sveriges radios avslöjande om de långt gångna planerna att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik.

När jag lyssnade på Ekots utmärkta reportage häpnade jag när generaldirektören fortsatte att neka till att han hade kände till ett projekt vid namn Simoom. Trots att reportrarna la fram dokumentation som visade att han var högst medveten om och involverad i projektet.

Sten Tolgfors strategi var lite annorlunda. Ett par dagar efter avslöjandet gick han, tillsammans med handelsminister Ewa Björling, ut på mycket tunn is. Svenska dagbladet publicerade en debattartikel där de båda ministrarna dels svarade på anklagelser som de inte anklagats för. Och dels skyllde ifrån sig och slog neråt. De gjorde som jag – skyllde på någon annan.

 – Att de bara vågar, var den första tanke som slog mig.

De riskerar ju lite mer än en tillsägelse från chaffisen vs pappa. Men trots sina höga positioner var de troligen i ett liknande läge som jag. Vi avslöjades med sylt upp till armhålan. Troligen slog andra mekanismer än logik och sanningspatos till. Vi försökte rädda vårt eget skinn. Vi lyckades inget vidare.

För min del slutade historien med att jag var tvungen att erkänna mitt handlande. Jag kom undan med en skarp tillsägelse. Men min pappa var tvungen att förklara vad som hänt när han lämnade tillbaks bussen till ägaren. Och kanhända la de till några kronor på fakturan för skadegörelse.

För Tolgfors och kompani är det bara början. Huvuden kommer att rulla. Det har visat sig att fler, för att inte säga många, hade god insyn i projektet. Vilket både förenklar och komplicerar historien. Alla vet att Sverige har och lever väl på sin vapenindustri, men ingen vill riktigt stå för den.

Händelsen skickar också tydliga signaler – när det kniper sparkas det nedåt. Troligen väldigt mänskligt, men inte vackert.

54. Det är möjligt att göra sin röst hörd

Lördagens (18/2) krönika i Östersundsposten

Den enda motståndsrörelse jag varit med i var en löst sammanhållen grupp i min uppväxts frikyrka. Vi kallade oss för Deffen och var en reaktion på församlingens ungdomskör – den så kallade Offensivkören. Eller Offen rätt och slätt. Våra protestaktioner bestod i att vi inte sjung med i kören och satt längst bak i bussen på körresorna. 

Trots min ringa erfarenhet av motståndsarbete är jag fascinerad av och högaktar de människor som agerar. De som inte nöjer sig med att knyta näven i fickan eller genomföra soffrevolutioner.

Ett nära och aktuellt exempel är ockupationen av akutvårdsavdelning på Dorotea sjukstuga. I protest mot att landstinget beslutat att stänga de fyra akutplatserna har en grupp kommunmedborgare ockuperat vårdinrättningen. Varje dag, sedan den 1 februari, arrangeras protestmöten och en grupp aktivister övernattar i lokalerna.

En facebookgrupp har startats, som nästan har lika många medlemmar som kommuninnevånare, ett twitterkonto har skapats, blogginlägg har skrivits och det lokala konditoriet har tagit fram en ockupationsbakelse. På kort tid har ockupanterna lyckats locka till sig lokal- och riksmedia. Ett antal tidningsartiklar har skrivits, en rad radio- och TV-inslag har sänts och SVT:s uppdrag granskning har varit på besök. Landstingspolitiker och -chefer har ställts till svars upprepade gånger.

Med dagens medialogik har aktivisterna lyckats. De har nått ut med sitt budskap.

Vissa jämför det med det som skett i arabvärlden och andra delar av världen det senaste året. Som en av sympatisörerna skrev i ett twitterinlägg: ”Inre Norrland - en del av arabiska våren och Occupy.”

Det är mycket som skiljer aktivisterna i Dorotea åt från de som deltog i de våldsamma upploppen på Tahrirtorget i Kairo och de soldater som letade upp Khadaffi i Sirte och drog fram honom ur det betongrör som han gömt sig i.

Men det som förenar dem är själva handlingen. De har beslutat sig för att protestera och genomför det. Det är knappast den första sjukstugan, som hotas av nedläggning. Många liknande landstingsbeslut uppmärksammas på sin höjd med en notis i lokaltidningen.

Vår proteströrelse, Deffen, bröt samman på grund av inre motsättningar när en av medlemmarna kom ut som körmedlem och solist. Dessvärre tror jag inte att ockupationen i Dorotea kommer att lyckas heller. Förhoppningsvis räddar de sina vårdplatser temporärt, men akutsjukvården i Norrlands inre är fortsatt hotad. Det räcker inte med enskild aktion för att ändra det. Men det kan vara en början.

Och själva handlingen har betydelse. Det är möjligt att göra sin röst hörd. I Nordafrika och här.

53. Lustjaktens eller lidandets väg

Lördagens (21/1) krönika i Östersundsposten

Mänskligheten kan delas upp i två grupper. Antingen är du utförs- eller längdåkare. Det finns inga andra alternativ.

För utförsåkaren är livet en enda lyckojakt. Det är utilitarism i sin renaste form. Jeremy Bentham hade jublat i sin glasmonter om han hade fått ett exemplar av tidningen Åka skidor i sina händer. Bentham, vars skelett med vaxhuvud finns utställt på University College i London, räknas som en av utilitarismens grundare. En filosofi som utgår från tesen om att människan alltid ska välja det alternativ som ger den största möjliga mängden lust.

För utförsåkaren är det jakten på det perfekta åket och den rätta känslan som gäller.

Hos längdåkarna är det andra värden som lyfts fram. Här handlar berättelserna om det tålmodiga och uthålliga slitet. Ett slags lidande. Eller som när författaren P O Enqvist beskriver längdåkarens själsliv: ”envisheten, den inre ensamheten, och stänket av sammanbiten och aldrig öppet visad galenskap.”

Trots eller på grund av detta har längdåkningen seglat upp som folksport nummer ett. De senaste snövintrarna har sporthandlare över hela landet sålt slut på skidor och pjäxor. För andra året i rad prisas Charlotte Kalla och Marcus Hellner på idrottsgalan och sällar sig till raden av legendariska skidlöpare.

Längdåkningen framhålls som något autentiskt, närmast en del av allemansrätten. Som alla kan och ska ta del av. Gratis. Men sen när blev snögarantier och 20 meter breda välpistade autostrador en del av den rätten, kan man fråga sig.

Utförsåkarna ifrågasätter inte att de måste betala för liftkorten. Ett och annat gruffande över höjda priser kanske, men när de pungat ut sätter de sig nöjda i sexstolsliften.

Även utförsåkarna har sina folkkära ikoner, men det som främst hyllas är det unika och nya. Här återfinns de trendängsliga översteprästerna på Magasin Åre eller någon annan annonstyngd publikation. I utförliga reportage hyllas nydanarna. Här kommer fixstjärnan Jon Olsson undan med jetsetliv i Monaco och att köra omkring i en svindyr gubbsportbil med takbox. Beskrivs ändå som en rebell. Åtminstone en före detta.

Inget kamp direkt. Här är det kärnfulla fraser i stil med ”du är viktlös där du flyter ner för berget” eller ”det är så jävla kul att svänga”, som gäller. Eller den vinnande slogan som jag och några vänner lät trycka upp och klistra på våra bilar när vi åkte på skidresa från Sundsvall till Åre i slutet av 1980-talet. ”Sova, bajsa och åka puckel” var det budskap som vi nöjda delade med oss av.

Jag tänker mig att dessa, lätt tillspetsade, förhållningssätt kan överföras på alla livsområden. Lustjaktens eller lidandets väg. Bara att välja.

Jag tar båda.

49. Våra individuella upplevelser delas av många

Lördagens (17/12) krönika i Östersundsposten

I början av oktober skrev jag om min pappa i den här tidningen. Det är en berättelse som jag inte önskar att något barn skulle behöva dela med sig av. Den handlade om hans sista år, som slutade med att han tog sitt liv. 

Sedan dess har jag fått många varma hälsningar. Det är ett stort antal personer som hört av sig på olika sätt. De har ringt, skickat mejl, brev och vykort, skrivit hälsningar via twitter, facebook och artikelkommentarer och kommit fram till mig på macken i Mörsil. Det har varit omtumlande och bra.

Några har beklagat det som hänt och frågat om hur jag mår idag. Men många, långt fler än jag någonsin trott, har delat med sig av sin egen berättelse. De har berättat om deras egen erfarenhet av självmord i familjen, släkten eller bekantskapskretsen.

Det är inga muntra historier som jag fått mig till livs. Jag kan inte annat än hålla med om vad en av mina vänner kommit fram till, apropå att hans svärfar tog sitt liv tidigt i höstas.

– Man hoppas ju att ingen ska få hitta sin pappa i en göl liggandes upp och ner, livlös, skrev han i ett facebookmeddelande.

Konstigt nog har jag funnit tröst i att få höra att andra också upplevt något liknande som vi har gjort. Jag menar inte att det finns någon mening i alla dessa meningslösa dödsfall. Nej, men det finns paradoxalt nog något tröstande i att min pappa inte var ensam. Han var inget undantag utan en av många.

Författaren Karl Ove Knausgård, som nyligen kom ut med den sjätte och avslutande delen av sin mastodontbiografi ”Min kamp”, fick frågan om vad han är mest överraskad över efter utgivningen. Det är inte att han sålt hundratusentals exemplar av sina böcker, att hans farbror sagt upp bekantskapen och hotat att stämma honom eller att han blivit Norges största litterära kändis.

Nej, det som förvånar honom mest är alla människor som hör av sig till honom för att berätta om sina liv – eftersom de känner igen sig i hans historia.

Jag tror att man kan lära sig något av detta. Att det mest subjektiva, personliga, privata eller vad vi nu väljer att kalla det – är i någon mening universellt. Våra individuella upplevelser delas av många. Människan är ingen ö.

Jag gillar det. Att allas berättelser har betydelse. Jag stämmer gärna in i poeten och folkbildaren Göran Palms paroll om att ”varje liv är värt att skildra”. Och det är kanske just det vi sysslar med när vi hela tiden lägger upp nya statusuppdateringar och blogginlägg. Vi delar med av oss av våra livsviktiga liv.

44. Det är i kassaköerna som vi möts

Lördagens (19/11) krönika i Östersundsposten

För några dagar sedan var vi på jakt. Inte fågel-, älg- eller björnjakt. Nej, jag och min 7-åriga son, var på köpsafari.

Vi hade bestämt oss för att köpa ett staffli och ett skissblock i A3-storlek. Ett ärende som tog oss till en handfull av Östersunds prylbutiker. De där inrättningarna som har allt och inget och ligger som en ringled runt stan. Affärer som jag har en  komplicerad hatkärleksrelation till. Men som jag återvänder till gång på gång. Jag är inte ensam om min läggning. Det är många med mig som, nästan varje helg, valsar runt bland lagerhyllorna på jakt efter någon ny bra att ha grej.

Enligt Handelns utredningsinstitut kommer svenska hushåll slå nytt köprekord i årets julhandel. Igen. Deras prognos visar att detaljhandeln, under några få veckor, troligen kommer att omsätta 65,2 miljarder kronor. Det är många skissblock det.

Varför gör vi på det här viset?

Hur kommer det sig att vi år efter år gör av med mer och mer pengar?

För sociologen Zygmund Bauman är svaret klart. Vi lever i ett samhälle där lycka och omedelbar tillfredsställelse är centrala värden. Vi har inte ett kunskaps- eller informationssamhälle utan det mest utmärkande för vår tid är konsumerandet. Ett samhälle där det ständiga shoppandet är metoden för att nå nirvana.

”Konsumtionssamhället är kanske det enda samhället i den mänskliga historien som lovar lycka i jordelivet, och lycka här och nu och i varje successivt nu; kort sagt, en ögonblicklig och evig lycka.”

Från vaggan till graven förväntas vi använda vår konsumentmakt. I allt från skol-, sko- till vårdval. Konsumerandet har blivit både en rättighet och skyldighet med närmast religiösa förtecken. Som leder till, i mitt tycke, absurda slutsatser.

”Fortsätt shoppa” vädjade George W Bush, dagen efter 11 september-attacken, då han manade amerikanerna att återhämta sig från traumat och återgå till det normala.

Lillänge och Birsta köpcentrum är vår tids tempelområden. Om än tristare och andefattigare miljöer än Masjid al-Haram i Mekka, Peterskyrkan i Rom eller Handöls kapell. Det är i kassaköerna som vi möts och utför våra riter. Eller som Bauman formulerar det: ”inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder.”

Hur det gick med vår jakt?

I butik nummer fem fann vi det vi sökte. Ett fint fältstaffli i trä och ett maffigt skissblock med 100 vita ark. Till en tredjedel av priset jämfört med den riktiga konstnärsaffären. Lyckan var total, om än kortvarig.

39. En skön revansch för alla missade baler

Dagens fundering i Östersundspostens lördagsbilaga:

Alla har behov av en andra chans.

Någon gång i livet.

Tror jag.

Även de som är födda med en andelslägenhet på Åre strand och ett Skistar säsongskort i fickan kommer att stötta på patrull – förr eller senare under sin livstid.

Som förälder behöver jag det varje dag. När jag för 777:e gången i rad får för mig att hot är den enda och bästa uppfostringsmetoden är jag i stort behov av en omstart.

Mitt livs bästa och viktigaste andra chans var när jag, vid 27 års ålder, läste in min grundläggande högskolebehörighet på Statens skola för vuxna i Norrköping. Under ett års tid fick och tog jag chansen att leka gymnasist. På ett något lillgammalt och högtravande vis.

Jag drogs med i Doktor Glas svårmod och moraletiska dilemman. Jag flanerade vid hans sida under träden på Klara kyrkogård och Hjalmar Söderbergs frågor blev mina.

Jag åkte med på golondoren Aniara. Jag häpnade över Harry Martinssons dystopi och klarsynta svartsyn. Med hjälp av en lysande lärare, vars enda merit var en misslyckad Martinssonavhandling, fick litteraturen liv.

Men det mest fantastiska var ändå matematiklektionerna. Jag trodde på sin höjd att jag hjälpligt skulle klara av a- och b-kursen, men av bara farten hann jag med c- och d-momenten också. Med väl godkänt resultat.

Jag lärde mig mer än jag någonsin trott och en helt ny värld av möjligheter öppnade upp sig. Kändes det som.

I TV-lekarnas värld är det populärt med en andra chans. I allt från melodifestivalen till idol får deltagarna andra chanser på höjden och tvären. Till slut är det svårt att hänga med i vilka som egentligen är utslagna och vilka som får en möjlighet till.

Men på områden där det verkligen behövs är det sämre. Mycket sämre.

Varje år blir 10-15 procent av Sveriges niondeklassare stämplade som obehöriga.

I socialförsäkringssystemen har vi fått lära oss att långtidssjukskrivna riskerar att utförsäkras.

Och i arbetsmarknadspolitiken har vi blivit itutade att personer kan bli utfasade.

I praktiken får naturligtvis några elever en andra chans, en del sjukskrivna blir friska och vissa långtidsarbetslösa får ett jobb. Men begreppen. Orden som används smakar allt annat än en andra chans.

Få händelser slår den glädje och tillfredsställelse som jag kände när min fru och ett par vänner mötte mig på tågstationen i Uppsala vid vårterminens slut 1998. Jag fick låna en solkig, begagnad och illasittande studentkeps och firade min alldeles egen studentexamen. En skön revansch för alla missade baler och lastbilsflak.