Januariljus i Borgafjäll

Nyår tillbringade vi i Rajastrand. En dag ägnades åt nedförskörning i Borgafjäll. Fina backar med maffiga omgivningar. En dag med magiskt januariljus då jag, Linda och Theo drog omkring på egen hand. Mjukt och fint vare. Många vykortsbilder blev det.

Borgahällan, Jämtlands eget Eiger, som fick sin förstabestigning vintertid 1979 av umeklättrarna Tommy Nilsson, L-G Johansson, Erik Sandström och Peter Ersare.

Byn Borgafjäll ligger vid vägs ände. Nästan. En liten by i västra delen av Dorotea kommun, där basnäringen är turism. Jakt, fiske, vandring och skidåkning. Skidanläggningen består av ett par slitna släpliftar med blygsamma 290 fallhöjdsmeter. Som i Sälen ungefär. Men fin åkning, i synnerhet skogsåkningen på fjällets södra sida.

Där de för året, med hjälp av volontärupprop på facebook, röjt upp liftnära skog och byggt artificiella stup och hopp av stockar. Vi provade några.   

Sällan liftköer, men en försiktig optimism hos hotell- och liftägarna, tolkar jag det som att det finns. Eftersom backrestauranger och skiduthyrningar har renoverats och byggts ut de senaste åren. Även om det, i jämförelse med Åre och andra ställen, naturligtvis är mycket blygsamma investeringar. 

Dessutom byggs det nya stugor lite varstans på sluttningarna kring byn. Även om exploatering av området med 40 nya tomter väster om skidbackarna verkar ha kommit av sig. Åtminstone temporärt. 

Men nu är det varken antalet stugor eller kvadratmeter skiduthyrning som är det som lockar folk till området. Det är ju fjällen. Något som lokala näringsidkare tagit fasta på och lyckats hitta en egen och tämligen unik produkt. Den så kallade Catskin som aktivitetsföretaget 69 grader Nord kör omkring på topparna med, är ofta uppbokad. En Pistmaskin ombyggd till minibuss. Typ.

För topparna runt omkring är det som är grejen. Mest slående är Borgahällans nordostsida, som dominerar utsikten från byn. Som även får sig några besök av klättrare per säsong. Uppför väggen går en handfull vinterleder, som kräver sin klätterhen. 

På andra sidan dalen ligger en knippe fjäll som är mina absoluta favoriter bland lokala topptursfjäll. Lättillgängliga med utmanande utförsåkning. Där ryms det många fler stighudsägare. Eller skimos i åtsittande lycrakläder.

Jag önskar att jag kunde säga att jag gör vad jag kan för att förhindra apokalypsen

Gott nytt år önskar jag med årets sista krönika i Östersunds-Posten (27/12). 
Om morfar Ingvar Höglunds årliga julevangelieläsning, klimatflyktingar och svåra nyårslöften.

Sommarstugan i Långskog i vinterskrud.

Foto: Venzel Westberg

Nu åker vi till Rajastrand några dagar innan skola och jobb drar igång igen.
Nästa krönika, den kommer 2 februari.

Den ovanan tänker jag fortsätta med

Jag tror att de flesta föräldrar upptäcker att de har blivit sina föräldrar.
Jag gör det ofta.

Inte alltid i de stora livsavgörande valen. Snarare i de där omedvetna små nyanserna. I suckarna, i tonen och saker jag häver ur mig. Oftast. Nästan alltid då jag blir arg på någon av barnen.

När det där omöjliga tre-barn-bil-åkar-ögonblicket uppstår. Då hör jag min egen pappas, som de tedde sig för mig då, obegripliga utbrott.

Innan och vid matbordet.

Och när jag försöker få dem i säng.

Nu tror jag att jag även lyckats hitta på alldeles egna vanor och ovanor, men den spontana känslan är att jag blivit någon jag inte vill vara. Att det är något jag ska försöka sluta med. Inte hålla på och upprepa hela tiden.

Men hur lätt är det?

För en stund sedan hände det igen.

Det första jag sa till T, vår 8-åring, den här morgonen var att jag älskar honom. Det säger jag ofta. De sa min pappa nästan jämt till mig, som jag minns det. Och just den ovanan kommer jag att fortsätta med.

Att bygga och skriva

Jag gillar att bygga saker. Fel. Jag gillar när saker är färdigbyggda. Eller ja, själva byggandet är också kul. Det är att starta upp som är problemet.

Jag kan gå i veckor, månader för att inte säga år innan jag kommer igång med en byggnation. Det ska tilläggas att vi bor i ett radhus. Det är inte direkt några stora projekt som kommer i vår väg. Det handlar snarare om att måla några fönster, renovera kök och badrum och att snickra ihop en väggfast bokhylla. 

I höst har vi byggt en vägg här hemma. Det är dags för åtta- och fyraåringen att få egna rum.

Som jag gruvat mig inför detta. Så till den milda grad att vi gav oss ut på husfiske i somras. En runda som tog sin ände i Handog, några kilometer öster om Lit. Vi snubblade på metreven, kan man säga. Det var på håret att vi började buda vilt på en hundra år gammal gård i behov av helrenovering.

– Lägger ni in en miljon och några år på restaureringen här får ni till ett drömboende, som mäklaren sa.

Det var nära att vi svalde betet. Men när budgivningen drog iväg insåg vi våra begränsningar. Att dela av ett rum genom att spika upp några reglar och skruva upp sju gipsskivor kändes inte som något omöjligt projekt längre. Det var kul till och med. Nästan.

Jag tror att vi behöver bygga något ibland. Vad vi bygger och hur det går till spelar mindre roll. För många av oss består arbetslivet av allt annat än fritt och handfast konstruerande. När jag kommer att se tillbaka på mitt liv tror jag inte att jag kommer att minnas allt mejlande, alla möten och allt kontorsstolsnötande som jag ägnar merparten av dagarna åt. 

Väggen på övervåningen i radhuslängan däremot, tror jag att jag kommer att minnas. Och ordskapandet. Att skriva är också ett hantverk.

I Stephen Kings självbiografi och skrivhandbok Att skriva påstår han att varje textförfattare måste ha en välfylld verktygslåda. När han skriver om att skriva liknar han det vid ett tålamodskrävande hantverk. ”När det kommer till kritan är det inte svårare än så. Vare sig det handlar om en textsida eller en episk triologi som Sagan om Ringen skrivs de alltid med just ett ord i taget.”

Jag kan gå i dagar och gruva mig för att skriva en text. Men när jag väl sätter mig är det oftast kul. Det är en kreativ process som mynnar ut i något beständigt. Något som jag kan hala fram på ålderns höst. Det här fick jag till åtminstone, tänker jag att jag hummar för mig själv.

Att jag dessutom kan stappla mina futtiga texter i min egenhändigt byggda, golv till tak, bokhylla. Det kommer att bli något att skryta om på ålderdomsanstalten det.

Inga enkla lösningar

Lördagens (1/12) krönika i Östersunds-Posten 

Egentligen vet vi, som är bosatta i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, vad som behövs i vår landsända. Vi behöver mer folk för att klara av arbetskraftsförsörjningen och vi måste möta upp och ge bra förutsättningar för nästa generation.

Frågan är hur det ska gå till?

Även där finns det svar. Egentligen.

I debatten efter Expressens filmvisningar, som fick tre ur Sverigedemokraternas ledning att lämna sina uppdrag, har krönikörer och politiska reportrar slagit knut på sig själva för att förklara vad som skett.

Jan Guillou sa att den hårda kärnan i partiet är såna som ”lagt ner sina bomberjackor, låtit håret växa och klätt på sig Dressmankläder, men fortfarande är arbetslösa outbildade arga unga män.” 

Det stämmer till viss del, men det är även ett tydligt sätt att säga att de inte är som oss. Det är bara knäppisar, som röstar på dem. Det stämmer inte. 2006 fick Sverigedemokraterna flest röster av alla vid skolvalen på Nyheden i Krokom och Bräcke gymnasium. Fyra år senare var merparten av eleverna röstberättigade och gjorde samma val i skarpt länge. Långt ifrån alla förstås, men tillräckligt många för att partiet lyckades få mandat i nästan alla länets kommunfullmäktige.

Hur har det gått till? Och hur lyckas de få nya väljare?

Jo, de har enkla svar för de som känner sig frustrerade och pressade. Dessvärre förenklade politiska lösningar - till stor del byggda på lögner och neofascistiska ideal. 

Granska ungdomsarbetslösheten i några av länets kommuner. I till exempel Bräcke och Strömsund, där 1 av 4 unga är utan jobb. I Arbetsförmedlingens jobbgarantier gror missnöjet mot etablissemanget.

För ett år sedan avvecklades fältarbetsgruppen i Östersund. Nedläggningen fick mycket uppmärksamhet och det var många som oroade sig för vilka konsekvenser det kommer få. Där har vi en annan orsak. Unga lämnas vind för våg och när det kör ihop sig själsligt och ekonomiskt finns risken att de blir karbonpapper för grumliga ideologier.

Hur ska vi göra då? 

Naturligtvis finns det inga enkla lösningar. Men ett sätt är att göra som Stefan Nolervik gjorde i sitt reportage från en onsdagskväll i Bräcke. Åk ut och möt ungdomarna där de är. Lyssna på vad de har att säga om sin värld och ta deras idéer på allvar.

Anställ fler, inte färre, fritidsledare. För vad var det de sa, Linnéa och Jon-Erik, i Nolerviks reportage.* Jo, att den enda vuxna de möter utanför skolan är Patrik. ”Han är fritidsledare och jäkligt bra. Han är den ende som förstår oss.” I övrigt är det ekande tomt kring dem. 

Det är inte konstigt att ideologier med fascistiska rötter gror. Det är inga konstigheter att möta upp dem heller. Egentligen.




* Fotnot: Klargörande om att dessa personer inte har uttalat någon politisk tillhörighet. De är snarare exempel på modiga ungdomar, som tydligt talar om att det är få vuxna som finns i och bryr sig om deras vardag.

London - i bilder

Förra helgen premiärbesökte vi London. Nora, Linda och jag. Här följer ett urval av våra upplevelser i bilder. Med någon slags tematik. Kanske

Det regnade på Oxford street. Varje dag.

I the Underground, var vi ofta. Med flera.

Vårt hotell låg nära Kensington Garden och Hyde park. Där drog vi omkring dagligen.

I Hyde park samlades drygt 100 000 människor i demonstrationer mot neddragningar i offentlig sektor och i protest mot sittande regering. Fick vi reda på när vi kom hem. Vi passerade på lördagsförmiddagen då aktivister och piketpoliser förberedde sig för sina respektive sysslor. 

Piccadilly circus och Madame Tussauds prickades av.

Gatuliv

Check:

Åsså Tate Modern och Millenium bridge förstås.

...och mer där till.

(Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)

Döden är demokratisk och rättvis

Lördagens (27/10) krönika i Östersunds-Posten 

Om några dagar är det alla helgons dag och många av oss kommer att besöka en kyrkogård. För att tända ljus och minnas de som dött.

Kan vi vänja oss vid tanken om att vi alla kommer att dö?

Är det något vi kan förbereda oss för?

Ja, jag tror det.

Det finns en seglivad myt om att vi inte talar om döden – i vår tid och kultur.

Det stämmer inte.

Antologin, Döden i medierna. Våld, tröst, fascination (Carlsson), som kom i våras, visar att vi ägnar mycket tid och utrymme åt döden. Åtminstone till att skriva och läsa om den. I media möter vi dagligen döden i olika tappningar.

I ett av antologins bidrag har medieforskaren Anette Forsberg granskat 165 nyhetsberättelser om dödsfall och sorgeyttringar som publicerats i svenska dagstidningar under åren 1994 till 2008. Hon kommer fram till att det är de levande sörjande som är huvudpersonerna i nyhetsrapporteringen. Inte de döda. Det finns en medialiturgi som fokuserar på de som överlevde. De som kände och nästan kände dödsoffret får komma till tals och beskriva sina känslor och upplevelser.

Hon tar det ett steg vidare och spekulerar i om att det kanske, egentligen, handlar om vår egen död. Genom att läsa om andra och hur de sörjs förbereder vi oss, i någon mening, för när vi själva ska dö. Vi bearbetar hur vi tror att vi kommer att bli ihågkomna.

Men det är inte hela bilden. På senare tid har jag, och många med mig, på nära håll följt två cancersjuka personer. I tidningsreportage och blogginlägg har läsarna kunnat följa dem genom sjukdomens olika stadier.

Gösta Olofsson, som journalisten Sandra Högman, har skrivit en reportageserie om i Länstidningen. Han dog i början av september och för någon vecka sedan publicerades den sista artikeln, som beskrev begravningen. Det har varit en gripande och smärtsam resa, som har betytt mycket för många. Hans kamp har inte någon mening, men den har fått en mening för andra – tänker jag mig.

Skribenten och musikern Kristian Gidlund, följer jag och 1,5 miljoner läsare. I sin blogg skriver han finstämda inlägg. Där han sätter ord på sin sjukdom och förestående död. Han sörjer sina ofödda barn och att han troligen kommer att dö innan sina föräldrar. Men han skriver även om hur glad och stolt han är över det han har fått uppleva och genomföra i sitt 29-åriga, alltför korta, liv. 

Berättelserna tröstar oss, tror jag. Vi är fortfarande vid liv. Vår stund är inte kommen ännu. För döden är demokratisk och rättvis – vi kommer alla att uppleva den. Vägen dit är inte lika jämlik och förutsägbar.