Fri tid är inte en rättighet

Lördagens (16/6) krönika i Östersunds-Posten:

Igår firade vi vår 8-årings första skolår - med sång, rektorns tal och klassrumstårta. Nu har han en transsibirisk järnväg av fri tid framför sig.

– Jag vill fiska, bada i sjön en varm dag och sova i lillhuset, säger han om vad han hoppas på de närmaste veckorna. Bra förhoppningar, som jag kommer se till att han förverkligar.

Under våren har debatten om barnfattigdom och klass böljat fram och tillbaka. Minst sagt. Det är en diskussion som ofta havererar i ifrågasättande av statistik och klass- och fattigdomsbegrepp. Debattörerna grottar ner sig i Leninnostalgi och anklagelser om historierevisionism. Skyttegravarna grävs djupa.

Men att inkomstklyftorna har ökat i det svenska samhället råder det ingen tvekan om. Åtminstone om vi ska tro Statistiska Centralbyrån. De senaste 20 åren har den fattigaste tiondelen av befolkningen ökat sin inkomst med 1,7 procent. Samma period har den rikaste tiondelen kammat hem en ökning på 63 procent.

Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport, i sin tur, påvisar att många barn växer upp under fattiga förhållanden. 248 000 barn, Jämtlands befolkning två gånger om, lever i familjer med antingen en låg inkomst eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler än i förra årets rapport. Siffrorna är svåra att ifrågasätta. Även om Fredrik Reinfeldt (M) gjorde ett försök, när han påpekade att det är 2009 års statistisk som presenteras (den senast tillgängliga). Då lågkonjunkturen var som djupast.

Men oavsett hur och när vi mäter. Barnen påverkas.

”Dessa barn får bära sina föräldrars misär på sina axlar”, som författaren Susanna Alakoski beskriver sin och andras uppväxterfarenhet.

Även Unicef mäter barnfattigdom. De tittar bland annat på 14 kriterier som sägs vara normala och nödvändiga för barn i ett rikt samhälle. Saknas två eller flera anses barnen vara fattiga. Det är till exempel om de får tre mål mat per dag, har två par skor som är lagom stora och har pengar till skolutflykter – vilket relativt få barn i Sverige inte har. Även om de naturligtvis finns.

Med på listan finns inte två månaders sommarlov. Rimligt nog.

Fri tid är inte en grundläggande rättighet, snarare en lyxvara. Det är få förunnat att fritt kunna styra sin egen tid. Men som förvärvsarbetande och förälder drömmer jag ofta om obruten tid. Tänk att få påbörja och avsluta någonting. Eller bara kravlöst skrota runt.

Tänk att ha ett osprättat sommarlov med fri tid framför sig. Utan lämnings- och hämtningstider. Det är en slags rikedom. Ett privilegium. 

Han, 8-åringen, är förmögen. Åtminstone i sommar.

Fri tid är inte en rättighet, snarare en lyxvara

Under två terminer har jag haft förmånen att få skriva månatliga krönikor i Östersunds-Posten. Tio stycken har det blivit. Här kommer säsongens sista. Det har varit ett bra år. Det har känts lika pirrigt och ovant varje gång. Mina lördagar, då texten är publicerad, vaknar jag tidigt och smyger ut och hämtar in tidningen. Även om jag, i stort sett, kan rabbla aktuell text utantill är det en fin upplevelse att se den i tryck.

Innan förra hösten är det magert med tidningspubliceringar i mitt liv. Någon enstaka bokrecension och friluftslivsartikel har det varit, men det gångna året har kvoten ökat avsevärt. Nämnda krönikor, 7 helsidor om min pappas sista år och till det tiotalet artiklar, notiser och fotografier i Röda Korsets medlemstidning Henry, Västerbottens-Kuriren, Östersunds-Posten och tidningen Brant. Kul, men ovant.

Frilansandet är en bisyssla. Min huvudinkomst får jag via min anställning vid Krokoms kommun. Det är kvällar och helger som ägnas till skrivandet. Väl investerad tid, tycker jag.

Klarar jag inte av något annat i livet, har jag lyckats med detta. Känns det som (nu har jag i och för sig fått till ett och annat annat också). Och det tar inte slut här - har jag bestämt mig för. Jag har fått frågan om att fortsätta skriva lördagskrönikor ett år till. Jag har tackat ja och längtar redan till i höst.

___________________________________________________________________________

Lördagens (16/6) krönika i Östersunds-Posten:

Igår firade vi vår 8-årings första skolår - med sång, rektorns tal och klassrumstårta. Nu har han en transsibirisk järnväg av fri tid framför sig.

– Jag vill fiska, bada i sjön en varm dag och sova i lillhuset, säger han om vad han hoppas på de närmaste veckorna. Bra förhoppningar, som jag kommer se till att han förverkligar.

Under våren har debatten om barnfattigdom och klass böljat fram och tillbaka. Minst sagt. Det är en diskussion som ofta havererar i ifrågasättande av statistik och klass- och fattigdomsbegrepp. Debattörerna grottar ner sig i Leninnostalgi och anklagelser om historierevisionism. Skyttegravarna grävs djupa.

Men att inkomstklyftorna har ökat i det svenska samhället råder det ingen tvekan om. Åtminstone om vi ska tro Statistiska Centralbyrån. De senaste 20 åren har den fattigaste tiondelen av befolkningen ökat sin inkomst med 1,7 procent. Samma period har den rikaste tiondelen kammat hem en ökning på 63 procent.

Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport, i sin tur, påvisar att många barn växer upp under fattiga förhållanden. 248 000 barn, Jämtlands befolkning två gånger om, lever i familjer med antingen en låg inkomst eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler än i förra årets rapport. Siffrorna är svåra att ifrågasätta. Även om Fredrik Reinfeldt (M) gjorde ett försök, när han påpekade att det är 2009 års statistisk som presenteras (den senast tillgängliga). Då lågkonjunkturen var som djupast.

Men oavsett hur och när vi mäter. Barnen påverkas.

”Dessa barn får bära sina föräldrars misär på sina axlar”, som författaren Susanna Alakoski beskriver sin och andras uppväxterfarenhet.

Även Unicef mäter barnfattigdom. De tittar bland annat på 14 kriterier som sägs vara normala och nödvändiga för barn i ett rikt samhälle. Saknas två eller flera anses barnen vara fattiga. Det är till exempel om de får tre mål mat per dag, har två par skor som är lagom stora och har pengar till skolutflykter – vilket relativt få barn i Sverige inte har. Även om de naturligtvis finns.

Med på listan finns inte två månaders sommarlov. Rimligt nog.

Fri tid är inte en grundläggande rättighet, snarare en lyxvara. Det är få förunnat att fritt kunna styra sin egen tid. Men som förvärvsarbetande och förälder drömmer jag ofta om obruten tid. Tänk att få påbörja och avsluta någonting. Eller bara kravlöst skrota runt.

Tänk att ha ett osprättat sommarlov med fri tid framför sig. Utan lämnings- och hämtningstider. Det är en slags rikedom. Ett privilegium. 

Han, 8-åringen, är förmögen. Åtminstone i sommar.

Tiden går, men tallen står kvar

På skolavslutningsdagen har den här familjen en sån där ta-kort-på-barnen-i-finkläder-tradition. När sången, rektorns tal och klassrumstårtan är avklarad förpassar vi oss ner till Storsjöns strand. Till stortallen längst ut på udden vid Birka strand, närmare bestämt. Där radas telingarna, mer eller mindre motvilligt, upp och avporträtteras. 

Vi har varit igång sedan 2009, med ett oförklarligt avbrott i fjol. Men nu är vi banan igen. Det som bilderna nedan visar är att tiden går och att de är helt makalösa. De där tre.

2009 

2010

Inte Birka strand, men väl Österlen 2011

2012-06-15

Förhoppningsvis kan bilderna hjälpa oss att minnas något annat från Utöya

Lördagens (19/5) krönika i Östersunds-Posten 
 

Jag gillar att tälta och att drömma. Dessvärre ägnar jag mig alltför sällan åt någondera. Men de senaste tre åren har jag, i början av maj, åkt till en norsk dalgång och övernattat. Jag har slagit upp mitt tält vid en fjordmynning, gått på skidturer och umgåtts med vänligt sinnade människor i några dagar.

I år, en eftermiddag då regnet slog mot tältduken, började vi prata om våra drömmar. Inte de där nattliga vardagsdrömmarna om kvarglömda förskolebarn och ouppklarade arbetsuppgifter. Nej, vi talade om våra livsdrömmar. Den första frågan som ställdes var om det ens är möjligt för fyra fyrtioåriga män att ha några drömmar kvar.

Svar ja.

Den förste drömmer om att bli helikopterpilot. Han har insett att det troligen är för sent för omskolning. Men säger att han utan vidare skulle byta ut sin landslagstränarkarriär – om han fick chansen.

Den andre drömmer om att bli lokförare. Han har påbörjat de inledande psykologtesterna, som bland annat djuplodar i vilken riskbenägenhet aspiranterna har. Och om de gillar kultur.

Den tredje drömmer om att flytta till Järpen. En dröm som han förverkligar i sommar.

Bra drömmar, om du frågar mig. Inte helt olika de drömmar som ungdomarna på Utöya hade, tror jag. Innan den 22 juli 2011. De drömde om sitt framtida yrkesliv. Jag är tämligen säker på att någon av dem fantiserade om att bemästra en helikopter. De var på väg ut livet. Några av dem var på väg att flytta till en ny stad. Inte till Järpen kanske, men väl till Oslo eller någon annan universitetsstad.

Förra veckan publicerades en radda bilder i norsk media från dagen innan terroristen kom och genomförde sin massaker. Efter tio månader har Tore Sinding Bekkedal, en av lägerdeltagarna, fått tillbaks sin kamera. Han väljer att dela med sig av sina bilder med ungdomar och regeringsrepresentanter som skrotar runt i shorts och t-shirt blandtält och kolgrillar. 

Men, som en av mina vänner kommenterade, de här fotografierna är nästan värre att titta på än bilderna med döda kroppar. Ett knappt dygn senare förvandlades idyllen till något helt annat.  

Det kommer dröja länge innan de överlevandes sår är läkta. Ärren kommer för alltid finnas kvar. Men jag hoppas att den pågående rättegången hjälper de sörjande att ta sig vidare. Några kommer aldrig att klara av att åka på läger och sova i tält igen. Men jag delar den unge fotografens förhoppning om att bilderna kan hjälpa oss att minnas något annat från Utöya. Något om drömmar och framtidshopp. Också.

Jag, i min tur, drömmer om mer skriv- och tälttid. I livet efter detta hoppas jag på en vässad blyertspenna, ett linjerat vaxdukshäfte, vänligt sinnat sällskap och ett rymligt kupoltält. 

Min uppenbarelse

Sedan länge är min definition av avkoppling och äventyr synonymt med att ge sig ut på fjället. Om det visar sig att det finns ett liv efter detta hoppas jag på en STF-stuga med vedspis och våningssängar snarare än Johannes uppenbarelse om en stad med guldbelagda gator och murar byggda av jaspis och safir.

Får jag en helg över ger jag mig gärna ut på topptursåkning. Min önskan om att bestiga fjäll kan närmast betraktas som ett drogmissbruk. Höjden av avund nås när en av mina facebookvänner lägger ut bilder från sin senaste eskapad i Lyngsalperna. Jag granskar noga varje bildruta och grämer mig över att jag inte har varit där än. Jag är beredd att offra hus och familj för ett fjälltjack.

April och maj är som gjorda för den sortens aktivitet. Liten rasrisk, kalla nätter och varma långa dagar som lockar. En utmärkt blandning av konditionsträning och nöje – helt enkelt. Som förra helgens traditionsenliga topptursdagar i Eikesdal. 

När min mamma undrar varför jag ska ut igen brukar jag försvara mig med, Svenska fjällklubbens ordförande och FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjölds sentens:

”Vi behöver alla någon gång stillhet och perspektiv. Vi har alla våra medel att finna vad vi söker. Det är i detta sammanhang som jag starkast kommit att sakna de svenska fjällen, som ger ensamhet och distans icke genom verklighetsflykt utan genom mötet med en annan verklighet än arbetslivets och vardagens.”

Men, på sistone har det hänt något. Jag har kommit på mig själv att ta sovmorgon, när vi är i fjällstugan. Mornar då jag borde ha klivit upp och bestigit minst ett fjäll innan resten av familjen vaknat. Något som jag ofta gjorde för några år sedan. En annan helg, då jag har all tid i världen, visar det sig att jag hellre stannar hemma och städar huset än att bestiga alla toppar i Skäckerfjällen.

Frågan är vad som hänt?

Börjar jag bli gammal eller, hemska tanke, håller jag på att omvärdera mina ideal?

Ingendera. Eller ja, lite äldre har jag kanske blivit. Det är snarare att livet blivit lite mer komplicerat de senaste tio åren. Det finns fler värden som är värda något i mitt liv. Jag byter gärna ut en lössnödag mot att få sitta ostörd och läsa eller skriva i några timmar. Det hade aldrig skett när jag var bosatt i Åredalen på 90-talet.

Och Hammarskjöld tillbringade betydligt mer tid i FN-skrapan på Manhattan än i någon orörd dalgång i Sarek. Han tog sitt yrkesverksamma liv på stort allvar och hade troligen inte velat byta ut det mot alla fjällturer i världen.

Men det gör varken min eller Dags längtan mindre. Mina drömmar är fortfarande uppfyllda av att få bestiga alla Norges tvåtusenmeterstoppar i ett svep eller att någon någon gång i livet göra en förstabestigning av en orörd klippvägg i Dronning Mauds land.

Jag ska bara städa och skriva färdigt först. 

Vi behöver bekänna våra synder ibland

Lördagens (21/4) krönika i Östersunds-Posten  

Att jag har syndat, det är inget jag erkänner särskilt ofta. Och det är ytterst sällan som jag skyller mina handlingar eller min situation på arvssynden.

Däremot tycker jag ofta synd om mig. Den känslan är jag inte ensam om att uppleva. När Sten Tolgfors tackade för sig som försvarsminister för några veckor sedan var andemeningen att det var synd om honom och hans barn. Inte att han hade gjort något fel. Det var snarare media som felat.

Jag tror att vi behöver bekänna våra synder ibland. Men som med alla gamla och slitna begrepp krävs det omtolkningar som passar in i vår tid och vårt liv.

Någon dag innan påsk presenterade, etikforskaren och författaren, Ann Heberlein en konkret tolkning av arvssynden. I en krönika i Kyrkans tidning jämställde hon begreppet med det sociala arvets inverkan på människor. Hon anser att vi påverkas av den sociala miljö vi råkar växa upp i. Men tillägger att det finns många exempel där personer lyckats bryta mönster mot alla odds.

Med tanke på detta är den bild, som socialsekreterare Terese Fernström målade upp i Östersunds-Posten förra veckan, oroväckande. Hon sa att situationen för de hjälpsökande ändrat karaktär de senaste fem-sex åren. Många familjer, som kommer till socialtjänsten, saknar ett fungerande nätverk kring sig och söker stöd på grund av arbetslöshet eller långtidssjukskrivning.

En analys som delas av ledande arbetsmarknadsforskare. Arbetsmarknadspolitiken har förändrats. Arbetslöshet ses i stor utsträckning som ett individuellt problem snarare än ett samhällsproblem och ansvaret har förskjutits från stat till kommun och välgörenhetsorganisationer.

Men när Dagens Nyheters ledarredaktion påstår att det är ”tid för en ny klasskamp”. Då har något skett. Det är möjligt att tala om klass och miljöpåverkan igen. Vi är en produkt av både vårt biologiska och sociala arv. I en ledare, som publicerades den 31 mars, konstaterar redaktionen att det sedan länge är känt att arbetslöshet och socialbidragsberonde går i arv. Och tillägger att Inspektionen för socialförsäkringen nyligen visat att även långtidssjukskrivning är ärftligt.

Med denna vetskap är ett av de viktigaste uppdragen i ett friskt samhälle att bryta arvssynden, förstått som socialt arv. Med nya och beprövade metoder. En, på riktigt, bra skola, offensiv jobbpolitik och stöd och omsorg till de som behöver det. Ett solidariskt grundackord.

Det kräver något av oss alla. Ett första steg, enligt Heberlein, ”är att se, se människorna som alltför ofta behandlas som förlorare.”

Grundbetydelsen för synd kommer för övrigt från hebreiskan och betyder ”att missa målet”. Det är något som jag ofta gör. 

Om kön

Upptäckte att jag har några krönikor som blivit över. Den här skrev jag i samband med kvinnodagen den 8:e mars, men det blev aldrig av med publicering då. Jag valde en annan. Ett sent och mitt enda bidrag  - i den så kallade hendebatten.

Våra två äldsta barn är lika och väldigt olika.

De har många gemensamma drag, det är ingen tvekan om att de är syskon. Men det är mycket som skiljer dem åt.

Elvaåringen gillar fotboll, friidrott, musik och att läsa deckare.

Hen är en orädd högerback som aldrig tvekar att gå in och bryta även om motståndaren är en två år äldre Strömsundsspelare. 400 meter löpning är favoritgrenen och hen är mäkta stolt över sin tävlingspremiär den här säsongen. Hen är stabil och självständig som få, sover gärna över hos kompisar och har vid flera tillfällen åkt med Nabotåget på egen hand.

Sjuåringen gillar fotboll, innebandy, längdskidåkning och att se på film.

Hen är en vass anfallare som gör flera mål på varje träning. Hen ser fram emot sommarens säsong då laget ska få premiärspela mot andra lag. Vinterns skateträningar i spåret vid Hovängen har varit veckans höjdpunkt. När vi tittar på filmen Vildingarnas land gråter hen varje gång på slutet när Max lämnar vildingarnas land för att åka hem till sin mamma igen. Sjuåringen har ett brett känsloregister, milt uttryckt.

Vem som är vem? Pojke eller flicka?

Spelar det någon roll? Egentligen?

Det klart att könet spelar roll. Hur det påverkar vår karaktär är svårare att säga. Men att könstillhörigheten ofta spelar en avgörande roll har jag gång på gång insett de senaste 11 åren.

Den första frågan jag fick när jag lämnade förlossningsavdelningen på Mölndals sjukhus var om jag ville köpa en rosa eller en blå blomma. Expediten i sjukhusets blomaffär hade tydliga föreställningar om hur en nyfödd bör uppvaktas.

Inför årets fotbollssäsong har elvaåringens fotbollslag splittrats. Efter flera års samspel har de delats upp i ett kill- och tjejlag. Inte för att tävlingsreglerna kräver detta. Inte för att barnen eller föräldrarna vill det. Inte heller för att lagets tränare förordar ordningen. Nej, det är fotbollsföreningens ledning som anser att det är nödvändigt att genomföra detta för att få ordning på grupperna.

Det finns mycket att säga om detta. Ibland känns det som vi inte kommit någonstans. Trots att svenskar anser sig ligga i frontlinjen med jämställdhetsfrågor känns det som vi för evigt kommer att trampa omkring i en könsuppdelad dy.

Nu är väl inte blommors färg och att för evigt få ha mixade fotbollslag livsavgörande frågor, men det finns andra områden som spelar en större roll.

Bara för att ett av syskonen råkade bli en flicka kommer hon troligen få mindre lön, ha sämre villkor på arbetsmarknaden och ägna sig åt mer hemarbete än sin bror. Lite talar för någon faktisk förändring under min livstid. Det räcker, så att säga, inte med en årlig kvinnodag och ett könslöst pronomen för att få till det.