Brev till en vän

Hej Tede,

inser att jag skickar det här brevet för sent. Du kommer inte kunna läsa det här och vi kommer aldrig mer ses.

Här.

Att just du skulle gå först. En av de bästa.

Det är bara orättvist.

Om någon ens yppar någon av de där utslitna klyschorna från vår pingströrelseuppväxt.

Om att det alltid finns en mening med allt som sker.

Att vi inte kan förstå Guds plan för våra liv.

Att allt är till det bästa.

Då kommer jag att protestera. Vilt.

För det här, att det blev så här, är bara meningslöst och obegripligt sorgligt. Tyvärr.

Men att jag fick dela några viktiga uppväxtår med dig. De viktigaste åren i mitt liv. Som gjorde mig till den jag är i dag. Det är uteslutande varma minnen. Eller ja. De där lätt förvirrade tonårsåren, är kanske just bara förvirrade. Och inget annat.

De senaste dagarna har barndomsminnena staplats på varandra.

Tidiga expeditioner upp på Prästhusberget i Klingsta, brännbollsturneringar med Wedinbröderna i Nacksta, längdhopprekord på 110:an i Sidsjöbacken, makalösa abborrfiskefängen i Krog och taffliga windsurfingförsök i Ankarsvik.

Två händelser har satt sig lite djupare.

1. Minns du, sent 70-tal eller tidigt 80. Vi tog, bokstavligen, rygg på våra pappor upp på Åreskutan. En svindlande kabinbanefärd. Ett stort äventyr för oss tvärhandhöga kustbor.

Vi klev ut i den oändliga storheten. För att försöka ta oss ner från det enorma fjället. På små smala tändstickslagg tog vi rygg och skydd för snöblandad nubb som kom på tvären från nordväst.

Tårarna rann och tinningarna pulserade vilt under våra gulblåa Jofahjälmar. Men vi överlevde. Och präglades för livet.

Tror jag.

2. Allt vi såg på teve och VHS skulle prövas. Jag minns ett sent 80-tal fyllt av Point break liknande filmer och MTV-klipp. Vi ville pröva och prövade allt nytt från Kalifornien.

Jag minns att vi såg en ung amerikan som gjorde omöjliga skateboardtrick. Som vi varken förr eller senare var i närheten av att bemästra.

Jag sa:

"Tänk vilken framtid han har framför sig. Han lär ju tjäna fett med cash på det där."

Du svarade:

"Men det där är väl inget att satsa på. Chansen att lyckas är ju minimal."

Redan då var du den smarta. Den som fattat att livet inte bara är en pojklek. Det finns mer att hämta.

Föga förvånande var det du som utbildade dig först. För de flesta av oss andra gick ljuset upp bra mycket senare.

Sedan kom livet, på varsitt håll.

När jag nu sitter här och scrollar ner på din facebooks-minneskavalkad ser jag att du enfaldigt (i enbart positiv mening) hållit fast vid barndomens paradnummer.

Du sladdar runt i skidbacken med dina små och leker weekendsjökapten. I ett liv som nyss påbörjats.

Och jag läser ett sista meddelande från dig:

"Hej mannen, kul att få kontakt med dig igen. Hoppas att livet är gott."

Den enda tröst jag kan se är att du nu krokat arm med Nisse och Eva någonstans ovan där.

Men, som någon släkting till dig skrev härom dagen, det börjar bli lite väl trångt i himlen nu.

Vi ses (hoppas jag).

Fredrik

Fest upp på gäln

I lördags var det fest. Bröllopsfest i Valne. På Röde gård. Emma och Viktor vigdes nere i viken på Alsensjöns norra strand.

Festlokalen, med restaurangen där nere och dansgolvet upptill.

Ett stadigt högtryck hade dragit in några dagar innan. Solen gassade hela veckan lång. Utom klockan två på lördag. Då lovade alla upptänkliga vädersajter regn. Oavsett om man gick in på smhi.se, yr.no eller klart.se tornade sig ett maffigt åskoväder upp framåt eftermiddagen. Vilket stressade festfixarna. En aning.

Nätterna igenom låg de hålögda och tryckte på uppdateringsknapparna på sina smartphones. Och för att vara på den säkra sidan tog de fram en b-plan. De röjde upp på gäln. Däruppe är det många saker. En skoter, en segeljolle, skidor och virkesförråd - för att nämna något.

Nu hann de ändra sig. Prognosmakarna. När dagen var kommen hade regnet förskjutits till kvällen. Det blev ingen vigsel under tak.

Ackompanjerade av åskknallar och tilltagande vind genomfördes vigselakten som planerat. Utomhus.

Istället blev det fest. Där upp på gäln. Först fotoatelje, därefter brudvalslokal, dansuppvisning med kidsen och slutligen discodans natten lång. Som en dröm.

 Provmodellerna. Nora och Maja.

 De nyvigda.

Bröllopsvalsen.

Kidsen.

Discodansen.

Danströtta typer.

Lite på försök

Vi åkte till Sundsvall i helgen. Lite på försök. Vi funderar på att flytta dit om två veckor. Då är det bra att veta vad man ger sig in i. Tänkte vi.

Solnedgång över norra berget och vårt blivande hus på Skogsgatan.

Det var som en dröm.

Helt annorlunda och alldeles underbart.

Men lite ovant också.

 För i stan. I kuststan har de madrasserade kaféer. 

Och sittgungor inomhus. 

På vägen dit stannade vi på Statoil i Borgsjöbyn och köpte mjukglass med lakritsströssel. Där och då plingade det till i mobilen och jag fick ett positivt besked från universitets- och högskolerådet. Det gjorde inte resan sämre.

Men vad var det som var så bra då?

Jag ska försöka beskriva.

Eftersom vi funderar på att flytta österut har vi redan skaffat en lägenhet. Det kan vara bra att ha. Bara ett par kvarter från det hus som jag bodde i när jag föddes. En fin lägenhet, som barn och föräldrar gillar. Med morgonsol på verandan och solnedgång på balkongen.

 Eftersom vi bara provar. Provade vi att sova. På golvet. Det gick bra. 

Men lite ovana ljud var det allt. Bilar till exempel. 

Och grannar som gick i trapphuset. Vi får se om vi kan vänja till oss.

På den här verandan är det inte utsikt över Ås trädgård. 

Men väl en innergård och en parkering. Fint det med.

Det finns ett hav. Vi prövade två stränder. Fläsian och Bänkåsviken. Både är bra. Men vi gillar den på Alnön bäst. På vägen dit påstod Nora att jag aldrig pratat så mycket om mig själv. Någonsin. Vet inte om det stämmer, men det är något med platser och minnen. I synnerhet uppväxtsorter. Det är som marinerat med anekdoter och livsavgörande händelser.

I havet badar de. Jag provade jag med. En liten stund.

Och naturligtvis besökte vi några shoppingstråk. I stenstan köpte vi bröllopsskjortor och -klänningar. I Birsta handlade vi handdukshylla och sängkläder.

Södra berget besteg jag. Jobbigt som bara den. Var det.

Till norra berget åkte vi bil. Till en riktig cirkus. Med clowner, akrobater, apor, höna, häst och en hund som heter herr Hugo. Först satt vi alla på första parkett. Men han, clownen Daff-Daff, var lite närgången. Jag och Maja tog det säkra före det osäkra och flyttade upp några bänkrader. En stund. Sen, när han lugnat ner sig, flyttade vi ner igen.

Daff-Daff

Popcorn köpte vi naturligtvis. 

En av cirkusaporna och herr Hugo. 

Inte bara cirkus.
Cirkusskola också.
Som en dröm.

 Jonglering

 På lina

Och avancerade balanstrick

På vägen hem stannade vi till i Borgsjöbyn igen. Linda köpte en 88:an och barnen fick var sitt bubbelgum. Då tornade molnen upp sig bortåt Jämtlandsgränsen. Men det blev just inget regn.

Om två veckor. Då är det på riktigt.

Nu åker vi

Nu är alla stora hinder passerade.

Vi har betat av nästan alla punkter på göra-listan.

 

Idag blev jag antagen till Mittuniversitetets ettåriga påbyggnadskurs i journalistik.

Innan dess har vi skaffat lägenhet på Skogsgatan, på Skönsmon i Sundsvall. Barnen har träffat nya klasskamrater och förskolepolare. Linda har headhuntats och jag har fiskat efter extraknäck.

 

Tack alla ni som har hjälpt oss!

 

Varför drog vi i gång det här projektet?, har jag frågat mig.

När inget, av ovan nämnt, var i hamn.

När vi, de senaste dagarna, vadat bland flyttlådor och trasslat in oss i lösa trådar.

 

Vi har flera skäl. 

Men det bärande är att vi ska vara med varandra. Ett helt år på en annan plats under andra förutsättningar. Vi längtar redan hem till Ås, men vi kommer göra något nytt. Något spännande. Hoppas och vet vi.

 

Jag är tjänstledig från mitt kommunjobb. För att omorientera och få in nytt syre. Jag ska koppla på hjärnan igen. Inte bara upprepning. Har jag tänkt. Och ge det en riktig chans. Pröva något nytt. För att se om det bär.

 

För med tanke på prognoserna för mediabranschen borde jag inte sikta in mig på journalistik.

Något annat.

Något mer handfast borde det vara.

 

Men.

 

Jag har bara ett liv. 

Jag kan och gillar att lyssna och skriva.

 

Sen finns det fler skäl. Av annat slag.

 

Det är valår. I många kommunfullmäktige och i riksdagen sitter ett gäng putsade fascister. På gatorna trampar öppet nazistiska grupperingar. Som mordhotar och förföljer sina antagonister. Grundläggande demokratiska principer hotas. Från flera håll. Journalistiken är viktig. Röster har redan tystats. Några törs inte längre säga sin åsikt. Jimmie Åkessons och Kent Ekroths anhang har lyckats. Det är inte okej. Det behövs motkrafter.

 

Berättelser är viktiga. Mina, men framförallt andras. Den berättande journalistiken med Niklas Orrenius, Erik Niva, Carina Bergfeldt, PO Tidholm och andra är hoppingivande inslag i dagens medielandskap. Vi vill lyssna. Vi behöver något mer än färdiga svar. Vi behöver berättelser. Påstår jag.

Under mina år som anställd inom socialtjänsten har jag mött många människor. Och berättelser. Sällan några solskenshistorier. Även om de också finns. Om dessa människor skulle jag vilja berätta och, om möjligt, placera dem i ett större sammanhang. Som en del av ett samhälle med fel och brister. Men även en hel del som faktiskt fungerar. 

 

Det behövs röster i periferin. Eller i centrum. Handlar, som alltid, om vilket perspektiv vi väljer att ha och ta. När TT packat ihop sitt norrlandskontor är det än viktigare. Och det finns hopp. Det görs fantastiska jobb långt från korvstopparkurserna på Södermalm. I Östersunds-Posten, på Gävle folkblad och Arjeplogarn. För att nämna några. Och som en reaktion på TT:s agerande, bland annat, har en färsk tidskrift sett dagens ljus. Norrländsk Journal kom för några veckor sedan med sitt premiärnummer och har programförklaringen att de ska omdefiniera Norrland. Jag hoppas att det kommer att lyckas. 

Jag tänker dra mitt granbarr till stacken. Om jag kan och får. 

Men, som alltid, det viktigaste är att vi älskar varandra. 

Nu åker vi.

Sommarbilder - människorna vid Tännforsen och Norhalla

På grund av livet var det länge sedan något inlägg skrevs på den här webbadressen. Nog om det.

Jag fortsätter att fotoöva. Det är fortsatt kul. Människor är roliga att fånga på bild. Ofta mina egna barn. Ibland andras. Och nu och då - en och annan vuxen. För snart en vecka sedan besökte vi Tännforsen och Nordhallen. Det är en fin by och ett maffigt vattenfall. Men. Människorna är intressantare. Några smakprov följer nedan.

 Linda, Maja och fallet

 Rampen, som alla ska ut på

 Gäller även förskrämda hundar

Därefter drog vi vidare till Nordhallen och stenbrottet Norhalla...

 ...det gjorde även Västerås amatörgeologiska sällskap, som var på långresa till Jämtland för att besöka ett kalkstensbrott med fossil (brachiopoder, ortoceratiter, trilobiter).