nilsfredriks

53. Lustjaktens eller lidandets väg

2012-01-22T20:52:00.000+01:00

Lördagens (21/1) krönika i Östersundsposten

Mänskligheten kan delas upp i två grupper. Antingen är duutförs- eller längdåkare. Det finns inga andra alternativ.

För utförsåkaren är livet en enda lyckojakt. Det ärutilitarism i sin renaste form. Jeremy Bentham hade jublat i sin glasmonter omhan hade fått ett exemplar av tidningen Åka skidor i sina händer. Bentham, varsskelett med vaxhuvud finns utställt på University College i London, räknas somen av utilitarismens grundare. En filosofi som utgår från tesen om attmänniskan alltid ska välja det alternativ som ger den största möjliga mängdenlust.

För utförsåkaren är det jakten på det perfekta åket och denrätta känslan som gäller.

Hos längdåkarna är det andra värden som lyfts fram. Här handlarberättelserna om det tålmodiga och uthålliga slitet. Ett slags lidande. Ellersom när författaren P O Enqvist beskriver längdåkarens själsliv: ”envisheten, den inre ensamheten, och stänket av sammanbitenoch aldrig öppet visad galenskap.”

Trots eller på grund av detta har längdåkningen seglat upp som folksportnummer ett. De senaste snövintrarna har sporthandlare över hela landet såltslut på skidor och pjäxor. För andra året i rad prisas Charlotte Kalla ochMarcus Hellner på idrottsgalan och sällar sig till raden av legendariskaskidlöpare.

Längdåkningen framhålls som något autentiskt, närmast en del avallemansrätten. Som alla kan och ska ta del av. Gratis. Men sen när blevsnögarantier och 20 meterbreda välpistade autostrador en del av den rätten, kan man fråga sig.

Utförsåkarnaifrågasätter inte att de måste betala för liftkorten. Ett och annat gruffandeöver höjda priser kanske, men när de pungat ut sätter de sig nöjda isexstolsliften.

Även utförsåkarna har sina folkkära ikoner, men det somfrämst hyllas är det unika och nya. Här återfinns de trendängsligaöversteprästerna på Magasin Åre eller någon annan annonstyngd publikation. Iutförliga reportage hyllas nydanarna. Här kommer fixstjärnan Jon Olsson undanmed jetsetliv i Monaco och att köra omkring i en svindyr gubbsportbil medtakbox. Beskrivs ändå som en rebell. Åtminstone en före detta.

Inget kamp direkt. Här är det kärnfulla fraser i stil med”du är viktlös där du flyter ner för berget” eller ”det är så jävla kul attsvänga”, som gäller. Eller den vinnande slogan som jag och några vänner lättrycka upp och klistra på våra bilar när vi åkte på skidresa från Sundsvalltill Åre i slutet av 1980-talet. ”Sova, bajsa och åka puckel” var det budskapsom vi nöjda delade med oss av.

Jag tänker mig att dessa, lätt tillspetsade,förhållningssätt kan överföras på alla livsområden. Lustjaktens eller lidandetsväg. Bara att välja.

Jag tar båda.

52. Brev

2012-01-20T15:50:00.000+01:00

På Strindbergmuseet finns det cirka 10 000 bevarade brev som är skrivna av författaren. Det är många brev det. De räknas som en egen litterär genre och sägs visa upp en mer frisläppt och känslofylld man, men stil- och språkmässigt fulländade.

Jag gillar brev. Både att få och att skicka. Av den anledningen (bland annat) har jag och Fredrik Timeus startat en brevskrivarblogg tillsammans. Inte för att vi tror att vi håller Strindbergnivå utan för att det är kul att skriva och läsa. Och vi inbillar oss också att någon annan, eventuellt, är intresserade av våra vardagliga förehavanden.

Våra brev hittar ni genom att klicka här.

51. Vandring i Katalonien

2012-01-03T18:51:00.002+01:00

Igår borde ni ha läst Västerbottens-Kuriren, 2/1-2012. Där publicerades ett dubbeluppslag, som jag skrivit, om vårens vandring i Katalonien och vårt möte med Pär Lindholm.

50. Nyår i (vinter)bilder

2012-01-02T21:31:00.003+01:00

På nyårsafton besökte vi Aspåsnäset och Almåsaberget. I näset bor mormor och morfar och i Almåsa är det snösäkert och obefintliga köer, enligt reklamen. Det stämde. Det var ett bra årsslut. Och jag övar och prövar miniatyreffekter.

49. Våra individuella upplevelser delas av många

2011-12-17T19:20:00.002+01:00

Lördagens (17/12) krönika i Östersundsposten

I början av oktober skrev jag om min pappa i den här tidningen. Det är en berättelse som jag inte önskar att något barn skulle behöva dela med sig av. Den handlade om hans sista år, som slutade med att han tog sitt liv.

Sedan dess har jag fått många varma hälsningar. Det är ett stort antal personer som hört av sig på olika sätt. De har ringt, skickat mejl, brev och vykort, skrivit hälsningar via twitter, facebook och artikelkommentarer och kommit fram till mig på macken i Mörsil. Det har varit omtumlande och bra.

Några har beklagat det som hänt och frågat om hur jag mår idag. Men många, långt fler än jag någonsin trott, har delat med sig av sin egen berättelse. De har berättat om deras egen erfarenhet av självmord i familjen, släkten eller bekantskapskretsen.

Det är inga muntra historier som jag fått mig till livs. Jag kan inte annat än hålla med om vad en av mina vänner kommit fram till, apropå att hans svärfar tog sitt liv tidigt i höstas.

– Man hoppas ju att ingen ska få hitta sin pappa i en göl liggandes upp och ner, livlös, skrev han i ett facebookmeddelande.

Konstigt nog har jag funnit tröst i att få höra att andra också upplevt något liknande som vi har gjort. Jag menar inte att det finns någon mening i alla dessa meningslösa dödsfall. Nej, men det finns paradoxalt nog något tröstande i att min pappa inte var ensam. Han var inget undantag utan en av många.

Författaren Karl Ove Knausgård, som nyligen kom ut med den sjätte och avslutande delen av sin mastodontbiografi ”Min kamp”, fick frågan om vad han är mest överraskad över efter utgivningen. Det är inte att han sålt hundratusentals exemplar av sina böcker, att hans farbror sagt upp bekantskapen och hotat att stämma honom eller att han blivit Norges största litterära kändis.

Nej, det som förvånar honom mest är alla människor som hör av sig till honom för att berätta om sina liv – eftersom de känner igen sig i hans historia.

Jag tror att man kan lära sig något av detta. Att det mest subjektiva, personliga, privata eller vad vi nu väljer att kalla det – är i någon mening universellt. Våra individuella upplevelser delas av många. Människan är ingen ö.

Jag gillar det. Att allas berättelser har betydelse. Jag stämmer gärna in i poeten och folkbildaren Göran Palms paroll om att ”varje liv är värt att skildra”. Och det är kanske just det vi sysslar med när vi hela tiden lägger upp nya statusuppdateringar och blogginlägg. Vi delar med av oss av våra livsviktiga liv.

48.Ledig fredag

2011-12-02T10:22:00.001+01:00

Ledig fredag har jag haft i snart ett och ett halvt år. Det vill säga ledig från mitt kommunaltjänstemannajobb. Det är ett bra avslut på veckan och en bra början på helgen.

Idag är det fredag.
Jag är ledig.
Det är bra.

Ska bara skriva klart, skicka faktura, städa, diska, klä på treåringen, hämta sjuåringen på skolan, lämna tillbaks böcker på biblioteket, åka och handla, motionera med barnen, tvätta bilen och vila.

47. Upprop för fängslade bloggare i Egypten - #freeAlaa #freeMaikel

2011-12-01T21:06:00.001+01:00

Idag deltar jag i ett bloggupprop till stöd för två (av många) fängslade bloggare i Egypten.

Här kommer texten, om du som bloggare håller med får du gärna återpublicera det och uppmana andra att gå in och skriva under uppropet på den här adressen.

Frige dem som fängslats för sin åsikt!

När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.

Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.

Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim. Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil.

Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig.

Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet. Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor.

Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan "Militären och folket är en enad hand". Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken "Militären och folket är aldrig en enad hand". Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi.

Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges!

Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!

Skriv på du också!
Fullständig namnlista på undertecknande.
Sprid gärna det här blogguppropet vidare. Underteckna själv och återpublicera med en egen anteckning. Låt oss som bloggar visa att vi kan ställa till med oväsen när våra medbloggare tystas.

Läs även Amnesty Internationals sida med rapportering från Egypten.

46. Pepparkaksbak

2011-11-22T21:53:00.001+01:00

Och plötsligt blev det en bildblogg (det är övergående jag lovar).

Och slutligen en trött blidväderspumpa:

Klicka gärna på bilderna för att se dem i storformat.

45. Döda träd

2011-11-22T21:43:00.001+01:00

Några svartvita stilleben från helgens fjälltur. Jag fortsätter *öva*.

44. Det är i kassaköerna som vi möts

2011-11-21T20:43:00.001+01:00

Lördagens (19/11) krönika i Östersundsposten

För några dagar sedan var vipå jakt. Inte fågel-, älg- eller björnjakt. Nej, jag och min 7-åriga son, varpå köpsafari.

Vi hade bestämt oss för attköpa ett staffli och ett skissblock i A3-storlek. Ett ärende som tog oss tillen handfull av Östersunds prylbutiker. De där inrättningarna som har allt ochinget och ligger som en ringled runt stan. Affärer som jag har en komplicerad hatkärleksrelation till. Men somjag återvänder till gång på gång. Jag är inte ensam om min läggning. Det ärmånga med mig som, nästan varje helg, valsar runt bland lagerhyllorna på jaktefter någon ny bra att ha grej.

Enligt Handelnsutredningsinstitut kommer svenska hushåll slå nytt köprekord i årets julhandel.Igen. Deras prognos visar att detaljhandeln, under några få veckor, troligenkommer att omsätta 65,2 miljarder kronor. Det är många skissblock det.

Varför gör vi på det härviset?

Hur kommer det sig att vi årefter år gör av med mer och mer pengar?

För sociologen Zygmund Baumanär svaret klart. Vi lever i ett samhälle där lycka och omedelbartillfredsställelse är centrala värden. Vi har inte ett kunskaps- ellerinformationssamhälle utan det mest utmärkande för vår tid är konsumerandet. Ettsamhälle där det ständiga shoppandet är metoden för att nå nirvana.

”Konsumtionssamhället ärkanske det enda samhället i den mänskliga historien som lovar lycka ijordelivet, och lycka här och nu och i varje successivt nu; kort sagt, enögonblicklig och evig lycka.”

Från vaggan till gravenförväntas vi använda vår konsumentmakt. I allt från skol-, sko- till vårdval.Konsumerandet har blivit både en rättighet och skyldighet med närmast religiösaförtecken. Som leder till, i mitt tycke, absurda slutsatser.

”Fortsätt shoppa” vädjadeGeorge W Bush, dagen efter 11 september-attacken, då han manade amerikanernaatt återhämta sig från traumat och återgå till det normala.

Lillänge ochBirsta köpcentrum är vår tids tempelområden. Om än tristare och andefattigaremiljöer än Masjid al-Haram i Mekka, Peterskyrkan i Rom eller Handöls kapell.Det är i kassaköerna som vi möts och utför våra riter. Eller som Baumanformulerar det: ”inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder.”

Hur det gick medvår jakt?

I butik nummerfem fann vi det vi sökte. Ett fint fältstaffli i trä och ett maffigt skissblockmed 100 vita ark. Till en tredjedel av priset jämfört med den riktigakonstnärsaffären. Lyckan var total, om än kortvarig.

43. Topp(en)tur i Eikesdal

2011-11-18T11:14:00.001+01:00

I tidningen Brant senaste nummer (nr. 6 november 2011) leker jag norgealpinist. Jag har stått för skrivandet och David Erixon för fotograferandet. I artikeln står det felaktigt att jag både fått till bild och text, men riktigt dit har jag inte nått ännu.

Uppsök närmaste tidningskiosk och köp!

42. Familjebilder

2011-11-16T21:42:00.001+01:00

Ja, på tal om bilder. Jag är inte den enda i släkten som har köpt en kamera. Min pappa fotade mycket under sitt liv. Hemma hos min mamma finns det travar av diabildslådor som jag hoppas att jag tar mig tid att gå igenom någon gång.

Och för några månader köpte min mamma en systemkamera och gick på kvällskurs i fotografering. Jag ska låna hennes kurslitteratur för att lära mig några baskunskaper. Har jag tänkt.

Men det är nog farbror Venzel, som är den mest erfarna fotografen i släkten. I källaren på Svartbäcksvägen i Själevad finns det en stor samling bilder. Och de senaste åren har inte intresset avtagit. Han har till exempel, på eget initiativ, dokumenterat bygget av Bottniabanan. Bilder som han samlat i en fotobok som han sålt till byggledningen. Han levererar även kontinuerligt fina läsarbilder till lokaltidningen.

För några dagar sedan fick jag ett mejl från Venzel med några gamla släktbilder. Svindlande vackra och väl värda att visa upp här.

Alfred och Hannas förlovningsbild 1931/32(?) I en kommentartråd på facebook tyckte någon att farfar liknade Leonardo di Caprio.

Min pappa med sköna antagligen hemstickade hängslen.

Farbror Evald. Tuff -tycker min sjuåring.

Familjen Westberg 1942.

Alfred Westbergs mobiliseringsbild. Och om hans tjänstgöring under andra världskriget vet jag ingenting om - slår det mig.

41. Novemberlördag

2011-11-16T20:48:00.001+01:00

Jag har köpt en kamera jag. En avsevärd del av årets intjänade skrivpengar har investerats i en bra utrustning. Nu återstår det att lära sig hantera prylarna. I lördags gjorde jag några första trevande försök. Vi besökte Västbyviken på Frösön. En novemberdag med vårkaraktär.

Morgonens dimma lyfter från Storsjöflaket

En halvtimme senare och Oviksfjällen har framträtt

1940 var påföljden dagsböter eller fängelse.

Trädvilande sjuåring...

...och tioåring.

Ett par timmar senare kom dimman och mörkret åter.

40. Vila

2011-11-02T19:31:00.000+01:00

Det kan vara hösten.

Snöbristen.

Grådaskmörkret.

Tvåveckorsförkylningen

Eller något annat.

Som påverkar mig.

Men jag väljer att kalla det för vila.

Lägre tempo.

Mindre av allt.

Men Daniel Sjölin beskriver det bättre.

Läs hans fina programledaravskedstext.

Om modet att våga släppa taget.

Så.

Snart.

39. En skön revansch för alla missade baler

2011-10-15T22:34:00.000+02:00

Dagens fundering i Östersundspostens lördagsbilaga:

Alla har behov av en andra chans.

Någon gång i livet.

Tror jag.

Även de som är födda med enandelslägenhet på Åre strand och ett Skistar säsongskort i fickankommer att stötta på patrull – förr eller senare under sinlivstid.

Som förälder behöver jag det varjedag. När jag för 777:e gången i rad får för mig att hot är denenda och bästa uppfostringsmetoden är jag i stort behov av enomstart.

Mitt livs bästa och viktigaste andrachans var när jag, vid 27 års ålder, läste in min grundläggandehögskolebehörighet på Statens skola för vuxna i Norrköping.Under ett års tid fick och tog jag chansen att leka gymnasist. Påett något lillgammalt och högtravande vis.

Jag drogs med i Doktor Glas svårmodoch moraletiska dilemman. Jag flanerade vid hans sida under trädenpå Klara kyrkogård och Hjalmar Söderbergs frågor blev mina.

Jag åkte med på golondoren Aniara.Jag häpnade över Harry Martinssons dystopi och klarsynta svartsyn.Med hjälp av en lysande lärare, vars enda merit var en misslyckadMartinssonavhandling, fick litteraturen liv.

Men det mest fantastiska var ändåmatematiklektionerna. Jag trodde på sin höjd att jag hjälpligtskulle klara av a- och b-kursen, men av bara farten hann jag med c-och d-momenten också. Med väl godkänt resultat.

Jag lärde mig mer än jag någonsintrott och en helt ny värld av möjligheter öppnade upp sig. Kändesdet som.

I TV-lekarnas värld är det populärtmed en andra chans. I allt från melodifestivalen till idol fårdeltagarna andra chanser på höjden och tvären. Till slut är detsvårt att hänga med i vilka som egentligen är utslagna och vilkasom får en möjlighet till.

Men på områden där det verkligenbehövs är det sämre. Mycket sämre.

Varje år blir 10-15 procent avSveriges niondeklassare stämplade som obehöriga.

I socialförsäkringssystemen har vifått lära oss att långtidssjukskrivna riskerar att utförsäkras.

Och i arbetsmarknadspolitiken har viblivit itutade att personer kan bli utfasade.

I praktiken får naturligtvis någraelever en andra chans, en del sjukskrivna blir friska och vissalångtidsarbetslösa får ett jobb. Men begreppen. Orden som användssmakar allt annat än en andra chans.

Få händelser slår den glädje ochtillfredsställelse som jag kände när min fru och ett par vännermötte mig på tågstationen i Uppsala vid vårterminens slut 1998.Jag fick låna en solkig, begagnad och illasittande studentkeps ochfirade min alldeles egen studentexamen. En skön revansch för allamissade baler och lastbilsflak.

38. TACK!

2011-10-13T20:08:00.003+02:00

De senaste dagarna. Sedan i lördags har jag och min familj upplevt en massa omtanke och kärlek. Jag har har fått varma hälsningar via twitter, facebook, mejl, intarnät och sms. Och via telefon och fysiska möten.

Tack!

(ville bara säga det)

37. Sista året

2011-10-09T08:26:00.002+02:00

För drygt 4 år sedan dog min pappa. Igår publicerade Östersundsposten min berättelse om hans sista år. Det är en text som jag inte önskar att något barn skulle ha behövt skriva, men jag är glad att ÖP köpte min idé och gav den stort utrymme.

Jag har sedan första dan bearbetat sorgen genom att skriva. Dagbokssida upp och ner. I våras när några bloggare startade en kampanj om att sänka sajter som uppmuntrar till självmord (en kampanj som lyckades), då hörde jag av mig till ÖP med några spretiga idéer om vår historia. Med hjälp av lördagsbilagans redaktion kom vi fram till att jag skulle skriva om pappas sista år och hans kontakter med psykiatrin.

Texterna kan ni läsa nedan. Ett stort tack till redaktör Anna Sundqvist som med stadig hand lotsade mig fram till slutresultatet. Och Ulla Granqvists bilder. De. Jag är glad och stolt över att hon är med och bildsätter artikeln.

Här hittar ni den inledande krönikan på ÖP:s hemsida.

Nedan länkar till materialet som är med i lördagsbilagan:

Ettan

Del 1

Del 2

Del 3

Statistik och fakta

36. Protestera, agitera, diskutera, samtala och rösta

2011-10-05T19:54:00.000+02:00

Som jag tidigare nämnt har jag fått chansen att skriva en krönika per månad i Östersundspostens lördagsbilaga. Den första publicerades den 17 september. Hela lördagsbilagan hittar ni här. Mina texter har jag fått lov att publicera i den här bloggen. I efterhand.

Här kommer den första:

Mitt jämtländska vatten hargrumlats av en brunaktig sörja på sistone. Jag tänker inte bara på vinternsCryptosporidutbrott. Nej även den politiska och offentliga bäckfåran ärangripen.

Jag är född och uppväxt påöstkusten, men jag har en livslång kärlekshistoria med Jämtland.

När jag var knappt sexmånader gammal övernattade jag i en liten stuga i Järpen. En blåsig och snöigaprildag bylsade mina föräldrar ner mig i en pulka och skidade upp tillvåffelstugan på Renfjället. Samma pulka som mina barn har åkt i när vi besöktVita renens våffelbruk på senare år.

Vid sju års ålder vandradejag Jämtlandstriangeln. Den blinkande lanternan på Blåhammarens fjällstation,som mötte oss i den täta dimman är fortfarande ett starkt minne. Vi hittadefram till tryggheten och värmen.

Ett antal år senare packadejag min Saab 99, körde från Sundsvall och flyttade in i ett studentrum påHållands folkhögskola. Där mötte jag mitt livs kärlek och åkte till Östersundoch yrade för första gången. Jag fascinerades och charmades av den vänligalokalpatriotism som mötte mig.

Sedan dess har det häntmycket. Min smekmånad är över. Jag är stolt över att få bo i ett, nåja, rentoch rikt landskap. Mina barn växer upp i ett tryggt hörn av världen. Minstsagt. Men de senaste åren har det kommit in rännilar av främlingsfientlighet.En smitta som även har tagit sig in det politiska systemet och lett tillförfärliga händelser. Låt mig ge några exempel.

I augusti 2008 tändesmoskélokalen i Strömsund på av en tjugoårig man. En aktion som föregicks avflera års spridning av anonyma rasistiska flygblad i samhället. Traktat somfortsätter att spridas än idag.

I valet 2010 fickSverigedemokraterna plats i kommunfullmäktige i merparten av länets kommuner.

I oktober 2010 kastade någrapersoner glasflaskor och bananer på flyktingarna som bodde på det tillfälligaflyktingboendet på Frösö park.

I juni i år blev en mörkhyadmedelålders man brutalt överfallen och misshandlad i centrala Östersund. Hanvar ute på sin vanliga reklamutdelarrunda, som slutade med att ett tiotalpersoner slog och sparkade honom.

Jag påstår att dessahändelser hänger ihop. De bildar ett mönster som gör mig arg och samtalslysten.Inte på något vis unikt för Jämtland, snarare skrämmande likt händelser påandra orter i Sverige och världen.

För att rena dricksvattnet iÖstersund vidtogs en rad olika insatser. Detsamma gäller här. Minaåtgärdsförslag är att protestera, agitera, diskutera, samtala och rösta i nästaval.

35. Min starka pappa

2011-09-27T21:42:00.001+02:00

När jag var i den åldern då det var viktigt att jämföra sina pappor. På Allsta skola i andra, tredje klass ungefär. Då hade jag svårt att konkurrera med de andras fäder. Med papporna som körde stora traktorer, skördetröskor och skogsmaskiner. Bondsönernas fäder. Jag hade också svårt att jämföra mig med de vars pappor jobbade på någon av fabrikerna inne i stan. På Ortvikens pappersbruk eller Gränges aluminiumsmältverk. Farsorna som körde truck eller ansvarade för något stort valsverk. De imponerade även de. Svårast av allt var det naturligtvis att mäta sig med Per. Hans pappa var polis och det var oslagbart.

Min pappa var målare. Ja inte konstnärsmålare utan en sån som spacklade gipsskivor och klistrade upp tapetvåder dagarna i ända. Det var inte mycket att komma med, minns jag det som. Nej var det något som jag kunde skryta med fick jag ta till något som låg utanför förvärvslivet. Min pappa var stark. Starkare än de flesta. Hans överarmar var grova som filmjölkslimpor och han klarade att lyfta allt. Nästan.

Det finns många anekdoter om vad han klarade av, som ofta återberättades under min uppväxt. En av de jag minns bäst var att han, under sin millitärtjänstgöring höll ut en av sina kamrater genom fönstret på tredje våningen. Med ett stadigt tag runt ena ankeln. Eller förresten det kan ha varit pappas bästa vän från Strömsund. Han var också stark.

I vilket fall som helst. Historien har gjort stort intryck på mig. Någon gång i övre tonåren provade jag att göra likadant med min yngsta syster. En kall och snöig vinterdag höll jag henne i benet ut över räcket på den tre meter höga farstubron på vårt hus i Klingsta. Jag orkade inte hålla kvar henne. Tilltaget var inte uppskattat och jag har inte provat igen.

34. Södra berget

2011-09-22T11:09:00.003+02:00

I tisdags var jag på Hotell södra berget i Sundsvall. Genom panoramafönstren är det en maffig utsikt över stan. Och över industrierna runt bukten. Pappersbruket på andra sidan viken i synnerhet. Till min förfäran insåg jag att jag glömt bort namnet på fabriken. Trots att min morfar, morbror och en drös kompisars pappor jobbat där. Min morbror jobbar fortfarande kvar. Mitt enda minne från bruket är en praovecka jag tillbringade där någon gång på 80-talet. Jag fick en illasittande blå overall, en gul skyddshjälm och valsades runt på de olika avdelningarna.

Minns att det var hög ljudvolym och varmt i hallarna där de enorma pappersvalsarna står. Det var fascinerande att se hur pappersmassan omvandlades till papper och rullades upp på gigantiska hylsor. Minns även att jag träffade min morbror som jobbade i styrrummet för kokenheten - eller vad den nu kallas. Där träflisorna kokas till pappersmassa - typ. Han satt i ett ganska trevligt rum. Inte helt olikt en styrhytt på ett större fartyg. Massor av reglerinstrument och temperatur- och tryckmätare.

Vid min rundtur på fabriken fick jag även se ett par lokaler i källaren. Som min handledare kallade för "fixarrummen". Han sa att om det var något jag behövde få fixat - svetsat eller så - var det bara att säga till. Här finns det resurser, lovade han. Tyvärr hade jag inget uppdrag till dem.

Som tur är har jag fortfarande bra syn. Genom hotellfönstren kunde jag, i tisdags, se att SCA med stora bokstäver skrivit Ortvikens pappersbruk på en väggarna som vetter ut mot vattnet.

33. Krönikor

2011-09-17T21:45:00.000+02:00

Idag inledde jag min karriär som krönikör i Östersundspostens lördagsbilaga. Eller karriär är kanske att ta i. Jag fick frågan i somras om att skriva en kolumn i månaden. Den första publicerades idag och jag är mäkta stolt över att ha fått fin sms:respons från syster, mamma och svärmor. Den finns dessvärre inte utlagd fritt på nätet, bara i pappersform eller betaltidning. Så pallra er till närmsta välsorterade folkbibliotek eller casha upp.

Här får ni nöja er med bildbevis från förstasidans puff.

32. Vandring

2011-09-07T21:05:00.003+02:00

Sommaren 1978, när jag var sju år gammal, gick jag Jämtlandstriangeln tillsammans med mina föräldrar och ett par vänner till dem. Det är en vandring som startar vid Storulvåns fjällstation. Dag ett gick vi 16 kilometer till Sylstationen. Ett stort vandrarhem långt upp på kalfjället. Dag två stannade vi kvar i sylmassivet och gick en dagstur upp till sylglaciären. Nästa dag låg dimman tät när vi vandrade mot Blåhammarens fjällstation. Sista dagen knöt vi ihop cirkeln genom att återvända till Storulvån.

Det jag minns bäst var det infernaliska regnandet, alla glada människor vi mötte och att vännerna släpat med sig eldriven hårtork och rakapparat i ryggsäckarna.

På fredag ger jag mig ut på fjället igen. Är det tänkt. Planerar att gå en tvådagarsrunda på egen hand. Ett nöje och en vana som inleddes den där regniga augustihelgen 78.

31. Jakt

2011-08-26T09:11:00.009+02:00

Uppdaterad 110901

Jaktsäsongen är inledd på mina breddgrader. I början av veckan inleddes årets björnjakt, några av mina vänner har åkt på fågeljakt och om någon vecka inleds själva ramadan - årets älgjakt. Det är minst sagt något religiöst över det hela. Lokaltidningarna fylls av småputtriga hemma-hos-reportage i jaktkojorna. Mest gubbkollo, även om andelen kvinnor ökat de senaste åren. Och i Lillhärdal bjuder kyrkan in till Älgmålsbön nästa lördag.

Jag är ingen jägare trots att min morfar och morbror suttit på älgpass i alla år. Hur det var på pappas sida vet jag inte. Jag kan inte minnas att min farfar eller någon av pappas syskon någonsin varit ute på jakt. Trots att de växte upp mitt ute på den ångermanländska tajgan. Min pappa däremot köpte med sig ett gevär när vi åkte till Tanzania i början av 80-talet.

Jag tror inte att det var någon Hemingwaysk dröm om storviltjakt som låg bakom hans inköp. Nej det var snarare i hög grad praktiska omständigheter som ledde fram till det. Mina föräldrar fick anställning som husfolk på pingstmissionens svenska skola i Nzega. Ett av deras huvuduppdrag var att skaffa mat till drygt femtio skolbarn. Det var inte det allra enklaste under 80-talet i en liten håla på den tanzanianska landsbygden. Det var ont om mat. Mjöl fraktades långväga och kött fanns knappt att köpa överhuvudtaget.

Vid ett tillfälle fick de tag i några säckar mjöl i Arusha. Centralorten i norra Tanzania, som ligger cirka femtio mil från Nzega. I bagageutrymmet på jeepen, ~~som pappa körde~~, stod det några dunkar diesel. En av dunkarna läckte ut bränsle, som sögs upp av vetemjölet i säcken intill. Vilket innebar att vi fick äta bullar med dieselsmak i flera veckor. Inget vidare kan jag lova. Jag känner fortfarande smaken i munnen när jag tänker på det - trots att det snart är trettio år sedan jag åt dom.

En gång i månaden var det jakt. Ofta fick några skolungdomar följa med ut på savannen. Det var spännande. Mycket spännande. Skolan ägde en gammal landdrover som packades full med jaktutstyr och campingartiklar. En släpkärra hakades på och jaktlaget kom inte hem förrän vagnen var fylld. Vilket sällan dröjde mer än en till två dagar. Det finns gott om vilt i Östafrika.

Oftast åkte pappa och hans kollegor till slätten mellan Nzega och Singida. Ett enormt slättområde på höglandet (1200 möh) som bryts av med de ökända Singidabackarna i öster. En brant sluttning, som är en utlöpare på Rift valley, där huvudvägen genom landet snirklar sig drygt tvåhundra höjdmeter upp. I rasbranterna ligger många lastbilsvrak som inte lyckats bromsa i hårnålskurvorna.

Även om skälet till pappas jaktresor var pliktbetonat så innebar det maffiga naturupplevelser och äventyr som väl matchade det Hemingway beskriver i sin novell "Snön på Kilimanjaro". Följande är ett stycke där historiens huvudperson, Harry, har hämtats upp i sitt jaktläger. Han sitter, med sitt skadade ben, i ett litet tvåsitsigt plan och spanar ut över jaktmarkerna.

"...och han såg lägret vid berget som nu plattades ut, slätten som vidgades, träddungarna, småskogen som flatnade, och viltstigarna gick i mjuka bågar mot de uttorkade vattenhålen och där låg en ny sjö som han inte vetat om. Sebrorna hade små ryggar och gnuantiloperna var små gestalter med stora huvuden som tycktes klättra upp när de rörde sig i långa fingrar över slätten och skingrades när skuggan kom emot dem; nu var de mycket små och deras rörelser hade inte galopprytm, och slätten bredde ut sig så långt man såg, grågul..."

Det var inget finstilt eller sportmannamässigt över den jakt min pappa utövade. Överhuvudtaget. Tveksamt om tillvägagångssättet ens var lagligt. Med på varje resa var i och för sig en statsanställd jaktvårdare (eller hur han nu titulerades), som legitimerade jakten. Jo, på följande vis gick det till. En chaufför, en jägare med bösspipan ut genom det nervevade fönstret, jaktvårdaren och några skolelever där bak. Med släp och allt körde man ut i terrängen. Spanade in lämplig gnu-, antilop- eller vårtsvinsflock och körde så nära det gick. När villebrådet kommit inom skotthåll la skytten an med stöd mot bildörren. Det skjutna djuret lastades skyndsamt upp på lastvagnen och jakten på nästa djur var snart igång igen.

Det bästa av allt var de gånger vi övernattade ute på slätten. På Landdroverns tak var det ett stort tackräcke som gick att fälla ut till dubbel storlek. Däruppe fick vi sova. Det var en fantastisk upplevelse för en trettonåring att ligga där och lyssna på nattens ljud. Jag antar att de djur som skjutits säkrats på något sätt. Minns inte om de hissades upp i träd eller om man täckte över dem. Det måste oavsett varit ett lockbete för de rovdjur som finns i området. Det fantiserades vilt där uppe på taket om vad vi hörde i snåren. Med stor sannolikhet hörde vi både hyenor och schakaler i närheten av lägerplatsen.

Men höjdpunkten var ändå den medhavda bandspelaren där Diana Ross Upside Down spelades gång på gång.

Uppdateringar:
1/ Min mamma påtalade att det inte var pappa som körde bilen med läckande dieselfat. Om han hade kört hade inte mjölet förstörts, påstår hon.
2/ Bara någon månad efter dieselmjölet kom en container från Sverige fylld med bland annat mjöl och färgburkar. Färgburkar som läckt och förstört den lasten också. Det var stora mängder mjöl som fick slängas. Enligt mamma var det på håret att de fick stänga skolan vid ett par tillfällen under de två år vi bodde där. De tog, bokstavligen, den sista skopan mjöl vid några tillfällen.

30. Jag och Du

2011-08-14T20:28:00.001+02:00

En av mina favoritfilosofer är Martin Buber. Hans mest kända bok är "Jag och Du" som han skrev redan 1923. Efter första världskriget, men långt innan han avsa sig sin professur vid universitetet i Frankfurt i protest mot att Adolf Hitler kom till makten 1933. Kan inte påstå att hans tankar och filosofi är enkel att förstå. Han är mystiker och poet snarare än stringent filosof, men hans grundtanke om att det är i det mellanmänskliga som vi existerar. Att det är i relationen mellan ett Du och ett Jag som vi kommer till och blir mänskliga. Den tanken gillar jag och anser har bäring än idag.

Dagens sommarpratare. Den norska författaren Karl-Ove Knausgård är inne på det spåret. Han hävdar att likheten mellan personer som Hitler och Anders Behring Breivik är att de inte hade något Du att relatera till. Det fanns ett Jag och ett Vi, men inget Du. Det är förutsättningen för att överskrida gränsen. Gå från tanke till handling. Att medvetet döda en annan människa.

Det förklarar knappast allt, men är en viktig pusselbit för att förstå det ofattbara.

Läs Buber, lyssna på Knausgård och läs hans böcker. De är bra, riktigt bra.

29. Bio och ett cykelminne

2011-08-12T22:55:00.003+02:00

Ikväll har jag ätit på indisk restaurang, sippat glass och espresso på torget, snaskat lakrits i biosalongen och tuggat i mig ananas som kvällsfika tillsammans med vår sjuåring. Vi har haft en bra, en mycket bra kväll.

Kan inte minnas att jag gått på bio tillsammans med min pappa överhuvudtaget. Vi gick sällan på bio i min barndom. Däremot gjorde vi ett otal utflykter tillsammans. Ett av mina starkaste minnen är när jag för första gången lyckades cykla runt Klingstatjärnen. En svindlande känsla. Det är en cirka sex kilometer kuperad slinga, som min pappa ofta brukade springa. Som barn tyckte jag den var ofattbart lång. Jag förstod överhuvudtaget inte hur någon kunde klara av att ta sig runt den till fots. Eller med cykel för den delen.

Men den kvällen. Pappa på sin tioväxlade DBS med bockstyre och pedaler med såna där spännen för skorna. Jag på min enväxlade limpcykel. Jag tog mig runt. Vi stannade bara en gång på grusvägen i Övre Tunbyn. Den långa uppförsbacken blev för jobbig och jag blev tvungen att sätta ner foten i marken. Men det solkade inte min glädje och stolthet det minsta. När jag kom hem sprang jag till mamma för att berätta om min bravad.

Jag somnade stolt och nöjd den kvällen. Här hemma, alldeles nyss, somnade en belåten sjuåring.

28. Våra blåbär

2011-08-10T09:03:00.005+02:00

I helgen fick jag frågan om vi har plockat våra blåbär än. En bra fråga som är kulturellt betingad och vittnar om att vi är priviligerade.

I den här delen av landet lever traditionen (kravet) kvar om att fylla upp frysboxar med allsköns bär den här tiden på året. Blåbär, lingon, hjortron, svartvinbär och hallon hör till grunduppsättningen. Varje hushåll med självaktning bör ha en årsförbrukning av dessa i sina gömmor. En vana som vi inte riktigt uppfyller hemma hos oss. Några påsar bär brukar det bli, men knappast en årsåtgång.

Att det finns bär att tillgå. Att vi kan påstå att det är våra bär. Att vi har möjlighet att bara kliva ur bilen och plocka är däremot helt makalöst. Egentligen. Så pass att det finns en smutsig industri som baseras på den goda och fria tillgången.

Idag packar jag in barnen i bilen. Vi åker till Dollarstore och köper hinkar och bärplockare. Därefter mot Stugun och Sveriges och Finlands vanligaste skogstyp - blåbärsgranskogen.

27. Min (super)korta karriär som gatuevangelist

2011-08-09T14:44:00.007+02:00

I sommar har jag läst journalisten och pingstpastorn Carl-Henric Jaktlunds böcker. Här kommer några tankar och tyckanden om dem. Både jag och Carl-Henric är uppväxta inom pingströrelsen. Han är något år yngre än mig, men jag känner igen mig i många av de upplevelser som han beskriver i sina böcker.

Sommaren 1987, -88 eller möjligen -89 var två yngre män anställda av Betelkyrkan i Sundsvall. De var tjugo någonting och deras uppdrag var att ordna något för ungdomarna i stan.

De hade bland annat samlingar på lägergården i Bänkåsviken på Alnön. En fin liten gård, som stans baptistförsamlingar är huvudägare till. Där arrangerades brännbollsturneringar, beachvolleyboll och konserter. Vi var ett löst sammanhållet gäng från flera av Sundsvalls frikyrkoförsamlingar som hängde där den (eller de) sommaren (-arna). Det var en skön stämning och en stor dos fritidsgårdskänsla. Några av oss hade fått sitt körkort och sin första bil, som packades full och kördes längs Alnöns smala vägar.

Nu var det inte bara sport och nöje som anordnades. Nej, naturligtvis ingick även bibelstudier och utåtriktad verksamhet i de unga evangelisternas tjänstebeskrivning. Minns inte något av deras undervisning förutom att de var unga och engagerade. Det jag däremot kommer ihåg var den gatuevangelisation som de var med och arrangerade. De hade övat in någon form av föredrag eller drama som spelades upp på gågatan i stan. De hade ett blädderblock som de ställde upp mellan Åhlens och Domus, i ena hörnet av Stortorget. Det var mycket folk i rörelse, troligen samma vecka som Gatufesten gick av stapeln.

Min uppgift. Uppdraget för oss som inte var direkt inblandade i framförandet var att infiltrera publiken, fånga upp och ställa frågor. Vi hade förberett oss grundligt med bön och taktiksnack. Föredraget utmynnade i någon slags livsavgörande frågeställning om hur vi ville leva våra liv. Om vi verkligen klarade av att leva utan en gudstro. Minns att jag försökte få igång ett samtal med en trettioårig kvinna. Mitt sjuttonåriga blyga jag mumlade fram någonting i stil med.

– Vad tror du om det här? Som svar fick jag en kall blick, som signalerade att hon inte var det minsta intresserad att svara på min fråga. Det kan mycket väl hända att hon hade snappat upp något från det som framförts, men mitt taffliga försök att utveckla frågeställningen dödade effektivt intresset. Jag gjorde inga fler försök att ta kontakt med någon. Överhuvudtaget.

I Carl-Henrics första bok ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” finns flera liknande exempel. Det vill säga vällovliga kampanjer där ungdomsledare fått fria händer att arrangera den ena konstigheten värre än den andra. Där man ogenerat spelat på unga människors vilja att ta ställning och engagera sig. Och vilka konsekvenser det får för självkänslan, viljan att bevara sin tro och engagemang i en församling längre fram i livet.

Boken kom 2009 och har tagits emot med öppna armar i frikyrkosammanhang. Jag såg att någon till och med satt upp den på sin tioitopplista över världslitteraturens bästa böcker. Carl-Henric lyckas på en enkel, men effektiv journalistikprosa mejsla ut några grundläggande frågeställningar.

Om att frikyrkan gärna utmanar ungdomars radikalitet, men glömmer bort alternativt inte vågar svara på deras frågor. Med konsekvensen att många, många släpper sin barndoms tro och kyrka.

Att vi har ett generationsgap. Att många unga inte har någon kontakt med äldre. Något som även gäller i församlingslivet. Unga leds av unga och de äldre håller sig på sin kant. Typ.

Jag gillar Carl-Henrics anslag. Det är viktiga frågor som han behandlar, väl grundade i egna upplevelser och en stor dos självkritik från den tid han var anställd som ung och oerfaren ungdomspastor.

I sin andra bok ”Vägen är smal men livet är brett” går han vidare och diskuterar vad ”radikal kristendom” är. En slags uppgörelse med de svartvita trosuppfattningar som han menar präglar den interna kristna debatten i Sverige. En anda som avskräcker många från att gå med i en kyrka eller för den delen stanna kvar som församlingsmedlemmar.

Även denna bok är byggd på personliga betraktelser, som ger en bra inramning till det som framförs. Den där vardagliga kampen om att få livet och tron att gå ihop. Att inte bara släppa och dra när livet blivit lite mer komplicerat.

Carl-Henric är fortfarande medlem i sin barndoms kyrka. Om jag förstått rätt är han aktiv som predikant. Han predikar med jämna mellanrum i olika sammanhang. Och i sin roll som journalist på tidningen Dagen befinner han sig mitt i smeten. Han vet vad han talar om.

Till skillnad från andra läsare tycker jag inte att Carl-Henric är otydlig i sina ställningstaganden. Jag tycker snarare att han tydligt framställer sin åsikt om att kristendomen har sanningsanspråk. Han skriver:

”En kyrka, pastor eller kristen kan inte stå utan åsikter. Det finns sanningar. De är inte lätta att omfatta och kan mycket sällan formuleras på ett enda sätt. Men det finns sanningar.”

Sen att han inte tar ställning i varje enskild samtida teologisk frågeställning det är väl själva poängen med boken – om jag förstått det rätt. Det är väl just det han värjer sig emot. Att så fort någon gör en minsta antydning till universalism så tar man till brösttonerna och avfärdar vederbörande.

Nej, jag värjer mig snarare mot hur Carl-Henric förhåller sig till missionerandet. Hans tydliga ställningstagande för att vi ska predika och försöka få andra med på vägen. Eller nåja, åtminstone få dem som finns att vara kvar i kyrkorna. Efter ett antal år som privatreligiös (eller vad jag nu ska kalla det) har jag svårt att förhålla mig till den så kallade missionärsbefallningen, som är central i pingstsammanhang. Det där med att vi har ett uppdrag att frälsa andra. Och jag tror att det är många med mig som gör det. Samtidigt som jag saknar en gemenskap och ett sammanhang för mina trosfrågor.

Jag hade gärna sett att Carl-Henric stannat upp vid den frågan lite längre. Jag ser vår generations dilemma lite som den finländska författaren Kari Hotakainens brottningskamp med den samtida mansrollen. För Karis del handlar det om att föräldragenerationen kämpade i finländska vinterkriget. Då är det svårt att komma och klaga på att livet är hårt. Och hitta något vettigt att kämpa för.

Lite samma är det att ha de förfäder som vi har. Våra far- och morföräldrar var pionjärer som var beredda att offra både det ena och det andra för att sprida budskapet. En hängivelse och engagemang som inte sällan gick överstyr. Vilket ett och annat pastors- och missionärsbarn kan vittna om.

Min pappas morbror Herbert Uhlin skriver i en av sina böcker att ”missionärens mest slitande erfarenheter ha ofta att göra med skilsmässan från barnen.” Apropå att de lämnar ett av sina yngsta barn i Sverige när de åker ut på ännu en flerårsresa till Östafrika i mitten av trettiotalet. Det är, enligt min åsikt, ett för stort offer.

Carl-Henric tangerar sin egen pingsthistoria när han i slutet av boken refererar till och beskriver sin morfar Valdemar Jaktlunds akuta syndanöd. En ödmjuk önskan eller tips är att dra fram de där skeletten i nästa bok. Jag skulle gärna läsa mer om hur han förhåller sig till sin egen historia – på gott och ont.

På Twitter har @dreadnallen skapat en hashtagg för vidare diskussion om Jaktlunds böcker. Sök på #chjbok.

Och Carl-Henric är aktiv och samtalssugen twittrare. Honom hittar ni här: @carlhenric

26. En tom skallrande tunna

2011-08-03T10:23:00.001+02:00

Igår fick jag för mig att jag bara är en tom skallrande tunna. Att jag inte har något att komma med överhuvudtaget. Jag fick ett refuseringsbrev från en tidning och det räckte för att få mig ur balans. Jag avbröt även semestern för en kort sejour på jobbet. Det kan ha påverkat det också.

Jag har för länge sedan insett att skrivandet är det bästa och det värsta. Jag riskerar att bli bedömd. Någon annan har åsikter om vad jag presterat. Det är en skrämmande tanke och realitet.

I senaste numret av tidningen Vi har de ett bombastiskt porträtt av Jan Guillo och hans fru Ann-Marie Skarp. På en av bilderna sitter Jan i ett enormt rum med jakttroféer på väggar och golv. Mängder av troféer. Enorma björnskinn, zebraskinn, buffelhorn och så vidare. En bra bild från en skrämmande miljö. Jag utgår från att Jan gillar rummet, men jag skulle få panik av att sitta där och försöka få något gjort.

I alla fall, Jan sitter vid sitt skrivbord och frun i en fåtölj några meter där ifrån. Enligt bildtexten läser hon det författaren producerat under dagen. Den stora journalisten och deckarförfattaren. Han väntar nervöst på sin dom. Trots sin självförtroende är han, enligt artikeln, osäker på om det han skrivit är något att ha. Om det är ännu en bestseller eller om det bara är skräp. En fascinerande inblick. Sann troligen. Och igenkännlig. Det där att misstro sin egen förmåga känner jag igen. Med råge.

Och min självömkan ställd i kontrast till det som skett i omvärlden de senaste två veckorna. Jag tänker på Oslo, Utöya, Syrien, Afrikas horn med mera. Eller att som elvaåring bli avslängd från tåget för att man inte har någon biljett att visa upp.

Det blir bara löjligt. Det enda som återstår är att ta ansvar för det som är mitt. Att skriva - bland annat.

25. Som att få en cykel

2011-06-28T22:48:00.000+02:00

Det händer bra saker i mitt liv just nu. Mycket bra saker.
Mer om det senare.

Nästan som när jag skulle fylla tio år och mina föräldrar ställt in en sprillans tioväxlad orange cykel i mitt rum. Den känslan. Nästan.

Och om två dagar börjar sommarens ledighet. Sex veckor. Bra det också.

24. Hem till byn

2011-06-22T21:57:00.002+02:00

Passerade min uppväxtby i måndags. Jag var på väg till Sundsvall för ett jobbmöte och kunde inte motstå frestelsen att ta vägen förbi Viforsen, Klingsta, Berge och Allsta.

Där i Berge. I ett stort gult hus bodde jag från spädbarnsålder tills jag gick ut femte klass på Allsta skola. Då, hösten det år jag började sexan, flyttade vi till Helgö. Till en barack på Kaggeholms folkhögskola. Om det året har jag skrivit här.

Huset, det gula huset, sjön, eller Klingstatjärnen och berget, Prästhusberget - är och kommer alltid att vara urmodellen för en idealisk uppväxtsmiljö.

I huset bodde vi. Familjen. Huset som min pappa byggde ut 1979. Samtidigt som min yngsta syster skulle födas. Vi bodde provisoriskt i en närliggande sommarstuga den sommaren och hösten.

I tjärnen fiskade och badade vi. Vi som badade var Solveig, min närmsta granne och Pär, min bästa kompis. Han som var dagbarn hos oss en period. Vi fick mest mört.

Uppe på berget var vi ofta. Fika, övernattning och klättring. På vintern hade jag en bra skidbacke på bergssluttningen.

Sen fanns det annat också. Naturligtvis. Han som sålde folköl till raggarna. Och sköt med hagelbössa mot vår gård. Inte på oss, men på några gäss mitt i mellan. Som Pär bodde granne med. Pärs pappa var polis. Grannsämjan var inte den bästa.

Skolan var inte bara idyll. Naturligtvis. Långt därifrån. En tydlig hackordning efter fysisk status och inkomst. Storbondesönerna stod högt i kurs. De, vars föräldrar ägde mycket mark och djur, hade makt även i skolkorridoren. Pärs pappa var polis, lika med hög status. Min pappa var målare och jag var liten till växten. Ingen vidare status. Men jag kom undan med att jag var modig, bra på skidor och ofarlig.

Det var värre för andra. För min klasskamrat som var adoptivbarn och mörkhyad. Hon mobbades såklart.

Jag kommer aldrig att flytta tillbaks. Tror jag. Däremot kommer jag att fortsätta vira in platsen i skir nostalgi.

23. Dagbok

2011-06-17T14:54:00.000+02:00

När jag var 29 år gammal började jag skriva dagbok. Innan dess hade jag knappt skrivit en självbiografisk rad. I väldigt lite utsträckning reflekterat över det liv som blev mitt. Sedan dess. Från och med juni 1999 har jag, med några få uppehåll, löpande skrivit om mitt liv och annat.

Jag tror inte att jag blivit lyckligare eller klyftigare av det. Men det är bra minneshjälp, tidsfördriv och, ja jag väljer att kalla det, utvecklande. Jag tror att jag lär mig något om mig själv. Att jag förändras. Jaget är inte statiskt och en gång för alltid fastslaget. Jag har även lärt mig skriva. Lite grann. Kommer aldrig bli färdig. Både skrämmande och stimulerande.

22. Sommar (nästan)

2011-06-17T14:44:00.000+02:00

Jag fick en flanellskjorta av min svärfar i julklapp. I helgen ska jag använda den för första gången. Roadtrip till Kvarnberget i norra Jämtland. Vi kommer att spika panel på den nyutbyggda stugan.

Barnen har inlett sina sommarlov. Elva veckors sommarlov. Det är en lång tid.

Lyckades hitta mitt flugsfiskespö i förrådsröran.

Skickat två artikelutkast. Törs snart kalla mig för resereporter. Fått ett outgivet manuskript för recensionsuppdrag.

Varit på två anställningsintervjuer (till samma jobb). Kul och spännande.

Längtar till långledighet.

Är fotbollsförälder.

Gillar kaffe.

(borde skriva här oftare och bättre)

Saknar min pappa.

Missade att anmäla mig till AXA fjällmaraton.

Skulle gärna åka tillbaks till El Castell.

Är färdig med utlämnade vita medelålders män. Trodde jag. Karl Ove Knausgård är bra. Del 2-6 här kommer jag.

Vill köpa ett enmanstält.

Barn är jobbiga. Underbara. Också.

Kör Volvo.

Har inget husdjur.

Bor i radhus.

...och så vidare.

21. Ut med ungarna i spenaten så att de får naturupplevelser att dela med sig av på KP-webben

2011-06-09T21:04:00.004+02:00

På Kamratpostens insändarsida och webb har barn under många år skickat in berättelser och frågor om sina liv. De skriver om kompisar, kärlek, föräldrar med mera (och på senare tid om chefredaktör Olas eventuella drogintag). Pedagogen och forskaren Catharina Hällström har lusläst fyra decenniers insändarsidor och skrivit en avhandling om det hela. Hon påstår att barn från olika generationer skriver om i stort sett samma saker. Förutom tidsmarkörer, som mobiler och internet, är det ungefär samma ämnen som återkommer. Men det finns en tydlig skillnad. På sjuttiotalet var insändare om barnens egna naturupplevelser vanliga, minskade under åttiotalet för att helt försvinna de senaste årtiondena. Hennes slutsats är att dagens barn är mer inomhus.

Vet inte om det är ett problem, men det skaver. Jag unnar dagens, mina barn egna utomhuserfarenheter. Sen - om de skriver om det på någon chatt eller inte - spelar mindre roll.

20. Askmoln

2011-05-22T22:03:00.001+02:00

På torsdag åker jag och Linda på tio dagars vandringsresa i Norra Spanien.

Om inte ett isländskt askmoln stoppar oss förstås.

(Avdelning: sånt man skrev i en blogg innan Facebook och Twitter)

19. Viktiga projekt

2011-05-22T21:58:00.004+02:00

I helgen besökte jag Själevad. Min kusin Magnus fyllde 40. Vilket fick mig att minnas att vi hunnit med en massa saker under årens lopp. Och ett annat som vi inte hunnit med.

Jag har tänkt på några saker, närmare bestämt tre projekt, som jag och Magnus aldrig riktigt fullföljt. Och jag har sedan länge insett att om vi ska genomföra insomnade drömmar är det dags att sätta igång omedelbums. Gör vi inte det nu kommer det inte bli av innan vår dödsdag.

Vi har kommit till den åldern nu.

Nå:

Ett av våra mest visionära projekt var när vi planerade att bygga om morbror Kjells roddbåt till en trevånings husbåt. Jag minns att vi hade mycket detaljerade ritningar som absolut är genomförbara än idag. För vad har vi idag? Magnus har en trist liten platsbåt. Och jag snyltar på mammas halvmögliga plastlåda hemma i Ås
Den där vintern vi var tre månader i alperna. Jag har insett att vi var väl enkelspåriga då. Vi var mest intresserade av att vara utomhus och ägna oss åt utförsåkning. På sin höjd kunde vi tänka oss att följa med till den lokala puben och kolla på filmen Blues brothers. Snacka om enfald. Om jag inte missminner mig så hade vi flera vänner där nere som ägnade sig åt vidlyftiga dryckesvanor, som prövade olika sorters centralstimulerande medel och skaffade sig nya flickvänner varefter sportlovsveckorna avlöpte. Jag grämer mig djupt att jag missade allt det där. Eller nåja, fascineras åtminstone av hur vi betedde oss. Och är egentligen glad att vi gjorde som vi gjorde.
Det här med semester. Jag minns när våra föräldrar tog med oss på tält- versus husvagnssemester till en gratiscamping på Höga kusten. Nån slags sunkig gräsplan vid en igenvuxen insjövik. Några kilometer längre bort finns det en fantastisk campingplats precis vid havet. Med ett pittoreskt fiskeläge, fina klipphälar att vandra på och en fantastisk långsträckt badstrand. Men dit åkte vi inte förstås. Nej vi var tvingade att sitta i den där badviken. Det enda övriga nöjet som erbjöds var ett överhettat pingstkonferenstält framför ICA i Nordingrå. Dessutom blev vi itutade att det bara var livsfarliga motorcykelgäng som höll till i Norrfällsviken.

Tja, jag vet inte. De två första projekten är lite överspelade. De kan vi glömma. Men en gemensam semester däremot. De vore trevligt att få till tycker jag. Förslagsvis en utflykt till Höga kusten och Omnebadet i sommar.

Eller förresten något av de jag tog upp i punkt två borde vi ta tag i innan vi dör.

18. I centrum

2011-05-11T20:40:00.000+02:00

I brist på minnen. En författare. I vår läser jag en distanskurs i journalistiskt skrivande via Folkuniversitetet. Bra skit. Uppgift fyra är att göra ett yrkesporträtt. En intervju. Jag valde att samtala med Östersundsförfattarinnan Theres K Agdler. Håll till godo.

Sveg, Mittådalen, Flatruet, Vemdalen, Hede, Östersund, Hosjöbottnarna, Anaris, Sylarna och Valsjöbyn är några av de jämtländska orter och platser som namnges i Theres K Agdlers senaste bok. Det är ingen slump att de är med.

– Det är ett ställningstagande att sätta de här perifera platserna i centrum, säger Theres.

Theres bor på Frösön, några kilometer från Östersunds centrum. På en sluttning ner mot Storsjön, med Vallsundsbrons välvda spann i blickfånget. Jag hittar henne i garaget. Eller snarare i den garageliknande byggnaden på gårdsplanen framför familjens klargula envåningshus. Ingen garageport, men väl en vit dörr med en diskret skylt som det står Frösö skrivarforum på.

Jag knackar på dörren och Theres bjuder in mig i ett stort öppet rum, som har väggarna täckta av välfyllda bokhyllor. På ena kortsidan är det ett maffigt panoramfönster med utsikt över vattnet. Framför fönstret står ett enkelt skrivbord med en dator och några uppslagna böcker på. Brevid skrivbordet är en säng med vitt överkast placerad och vid sängens kortsida en stor karmstol med fårskinn på sits och tillhörande pall. Ett fantastiskt litet hus.

Här jobbar Theres – skriver och arrangerar skrivarkurser.

– Det är ensamt, men billigare att jobba hemma. Jag skulle gärna dela lokal med någon, säger hon.

Vid vårt samtal kommer Theres snabbt in på problemen med att verka som författare på en relativt liten ort i glesbygden. Hon har få kollegor och svårt att leva på sitt författarskap.

Hon debuterade 2006 med ”Projekt Anaris (fjällfragment)”. Boken handlar om en kvinna som jobbar som stugvärd i Svenska turistföreningens fjällstuga i Anarisfjällen och konfronteras med platsens och sina egna minnen. 2009 kom hennes andra bok ”Valår”, den med alla ortsnamnen i.

Förutom platserna, är kvinnoöden ett tydligt tema i hennes böcker. Starka och självständiga kvinnor – som kämpar och tar plats. Kvinnor som är yrkesverksamma i vitt skilda yrken – de är fotografer, helikopterpiloter, renskötare, stugvärdar med mera.

Theres säger att hon är bekymrad över sin egen arbetssituation. Hon har vid två tillfällen fått ettåriga skrivarstipendier via författarförbundet. Men tror inte att det är sannolikt att hon kan få det igen.

– Drömscenariot är att vara anställd på 50 procent och vara egen företagare resterande. Men jag har sökt alla möjliga jobb. Det är svårt att få något, säger hon.

Hon talar om att hon antingen ansetts vara överkvalificerad eller valts bort av andra skäl. Litteraturvetare med licentiatexamen, journalist och skrivpedagog är några av de utbildningar hon har att hänvisa till.

Theres är född och uppvuxen i Schweiz, kom som vuxen till Sverige. Hon skriver sina böcker på svenska.

– Jag har adopterat det som mitt litterära språk. Mitt lust- och lekspråk. Jag kan egentligen inte, men jag skriver ändå, säger hon.

Theres modersmål är schweizertyska eller alemanniska* - det språk hon talade under uppväxten i Bern. Men det officiella språket var tyska. Det var det språk som användes i skolan och i det offentliga samhället. Jag frågar henne om hon inte skriver på tyska. Hon vrider sig lite i stolen och rösten får en extra skärpa.

– Nej, jag har försökt skriva på tyska, men det går inte, säger Theres. Och tillägger att tyskan bara är förknippad med pliktkänslor.

Innan jag går berättar Theres att hon och familjen ska jobba som stugvärdar i Vaimokstugan till sommaren. En annan av Svenska turistföreningens fjällstugor, som ligger vid foten av fjället Staika. Ett berg som lånat ut sitt namn till hennes eget förlag. Men det blir ingen Vaimokbok.

– Jag är färdig med stugvärdsböckerna, säger hon med ett leende.

* Schweizertyska är ett sammanfattande namn på de dialekter av det alemanniska språket som talas i Schweiz. (Källa: Wikipedia)

Fakta:

Namn: Theres K Agdler

Bostadsort: Frösön

Yrke: Författare, men även verksam som frilansjournalist och skrivpedagog.

Böcker: Projekt Anaris (fjällfragment), 2006, Valår, 2009 – utgivna på Staika förlag.

Hemsida: http://www.frososkrivarforum.se/

Förebilder: Alla – både bra och dåliga böcker. Ska jag nämna någon som jag gillar just nu får det bli Monika Fagerholm, Friederike Mayröcker och Getrude Stein. Och de feministiska klassikerna är alltid aktuella, förstås.

Bästa årstiden: Vårvintern. Det är för kallt på sommaren i Jämtland.

En ort i Jämtland som borde besökas: Jormlien.

Ett viktigt ord: Kanske det jag inte uppfunnit ännu.

Alltid med på fjällturen: Ficklampa.

17. Som en tjuv om natten

2011-04-30T08:43:00.004+02:00

Sista april firade vi alltid på Lögdö herrgård. Pingstkyrkans församlingsgård. En stor brasa, tipsrunda och sång.

Ja inte bara valborg förstås. På Lögdö var (är) det midsommarkonferens, familjeläger, sommarläger, vinterläger and so on. På många av dessa helger och veckor var mina föräldrar med som ledare. Mamma i köket och pappa som - tja jag vet inte vad - ledare. Han var lek-, bibelstudieledare och nattvakt, typ.

Barn- och ungdomslägren var åldersindelade. Och naturligtvis längtade jag tills jag fick vara med på ungdomslägret. Men fördelen med att ha föräldrar med i ledarstaben var att jag, även som minderårig, fick vara med på de äldre barnens veckor. Det var spännande. Oerhört spännande.

Men även skrämmande. En dag. Jag minns det som att det var mitt på dagen. På övervåningen i den stora herrgårdsbyggnaden visades Russell S. Doughtens film Som en tjuv om natten. Jag vågade eller fick inte se den - minns inte vilket. Det är en läskig amerikansk film som var i ropet i frikyrkokretsar på sjuttiotalet. Och som har fått sin efterföljare i den omåttligt populära bokserien Left Behind på nittiotalet. Filmen handlar om en ung kvinna som inte vill leva ett kristet liv fullt ut och upptäcker att hon - just det - blir kvar. När Jesus hämtat hem de sina.

Effektivt men skräckinjagande bibelstudium. Förstår inte hur min pappa och de andra ledarna resonerade när de valde filmen som eftermiddagsunderhållning för lättledda ungdomar. Men med tanke på att den efterföljande bokserien gått åt som smör. Över 65 miljoner sålda exemplar. Finns det uppenbarligen många som kittlas av tanken att några av oss, som inte är tillräckligt rättrogna, blir kvar när resten får åka hem. Till paradiset.

Istället för filmen, som jag var väl medveten om att den visades bakom en stängd dörr, lyssnade jag på James Hollingworth. Och hans hit Älgarna demonstrerar har jag bara goda minnen av.

Uppdaterat:

Det är fler än jag som utsatts för detta och fått skräckfyllda minnen för livet.
- Biskop Eva Brunne.
- Dagenjournalisten och bloggaren Carl-Henric Jaktlund.
- Författaren Lena Ringqvist, som till och med lånat titeln till sin självbiografiska bok om uppväxten i en småländsk frikyrkofamilj.

16. Morgonmänniska

2011-04-28T06:29:00.002+02:00

Har alltid önskat att jag vore en morgonmänniska. En sådan som vaknar typ fem med en massa energi i kroppen. En sån som gjort ett arbetspass innan alla andra vaknat. Men jag har insett att jag knappast kommer att komma dit. Någonsin.

Under hela min uppväxt avundades jag min pappas morgonvanor. Han var alltid uppe före mig. Under den tid som han var yrkesverksam som målare hade han redan hunnit åka till jobbet innan jag vaknat. Tänkte ofta att jag borde kunna bli som han. Att det förhoppningsvis fanns ett genetiskt arv att luta sig mot. Men upptäckte, till min stora besvikelse, att han var ännu sämre än jag att komma upp på morgonen. Han hade, mer eller mindre, tvingat sig upp under ett helt yrkesliv. Fick han chansen sov han gärna långt in på förmiddagen.

Men som tur är finns det mer än biologiska arv. Det är möjligt att lära sig. Och göra våld på sig själv. Periodvis. Den här morgonen till exempel. Har jag lyckats ta mig upp ur sängen innan sex och hinner med en stunds morgonkontemplation innan dagen går igång. Om än med en stor skopa grus i ögonen.

15. Hundarna och Änglarna

2011-04-18T21:41:00.002+02:00

Den här veckan läser jag om grillkök, glesbygdsfylla och doftgranar. I Ola Nilssons utmärkta och välförtjänt hyllade böcker om livet i en norrländsk byhåla.

Jag tänker Hammerdal - även om det aldrig nämns i böckerna. Ola är uppväxt på orten och hans beskrivning av väg 45, bron över vattendraget och macken är lätt att känna igen. Eller typiska för i stort sett vilken småort som helst i norrlands inland. Den första boken Hundarna, i den tänkta trilogin, kom 2010. Den andra delen Änglarna kom för några veckor sedan och är bra. Grymt bra. Om grillkök. Bland annat.

"Lisa på grillen tog upp en portion pommes frites ur fritösen och skakade korgen med några raska ryck och hängde den på haken ovanför den heta oljan. Sedan böjde hon sig ner, drog ut en låda ur kyldisken under stekbordet och tog fram två skivor ost med en tång. Hon reste sig och blåste luggen ur ögonen samtidigt som hon lade osten på stekbordet bredvid en 150 grams hamburgare."

Avundas hans förmåga att observera och skapa ögonblicksbilder av vardagliga händelser. Jag blir hungrig på kuppen. Och påminns om när jag jobbade extra en sommar på ett Sibylla kök vid Sundsvalls västra utfart.

Läs. Ola Nilssons böcker finns på närmsta folkbibliotek och ges ut på Natur & Kultur.

14. Sällan uppdaterade bloggar

2011-04-16T13:43:00.002+02:00

På tal om uppdateringar. En av de bloggar jag följt längst är Den vältaliga tystnaden. Skriven av broder Tomas, en katolsk munk bosatt någonstans i svenska fjällvärlden. Tror jag. Åtminstone antyds det i några av hans inlägg.

Jag har inte en aning om vem broder Tomas är eller var han bor. Har ingen annan relation till honom förutom att jag läser hans små texter ibland.

Började att läsa hans blogg februari 2007 - samma månad och år som jag publicerade mitt första inlägg. Det inledande året la han ut nya inlägg minst en gång i månaden, fram till september. Därefter har han snittat två till tre texter per år. Jag gillar det. Det harmoniserar väl med hans asketism och kontemplativa livsstil. Däremot gillar jag inte alltid vad han skriver. Men det är en helt annan sak.

Vad som däremot oroar mig är att han redan uppdaterat sin blogg två gånger i år.

13. Den brutna armen

2011-04-13T21:17:00.004+02:00

Oj, vad jag misshandlar min läsekrets. Långt mellan inläggen, men här kommer nummer tretton.

Att klättra på berg och stenar har roat mig länge. Nu och då. När jag var bosatt på Tazengwa i Tanzania gillade jag att ta mig upp på de små berg och stenformationer som fanns i omgivningarna runt skolan.

På lovet sommaren 1984 cyklade jag ensam till en stenhög som kallades för "rumpan". En fem, sex meter hög formation med ett stadigt block som bas. Ovanpå på detta, två block med runda former som liknade - ja just det - en stjärt. Oemotståndligt för en trettonåring.

Några kilometer längre bort ligger några större stenformationer som vi kallade för leopardstenarna. De var mer spännande och högre. Dit vågade jag inte gå själv. Som tur var.

Nej, den här dagen hade jag tagit mig till rumpan. Att klättra upp var inget större problem. Det var på nedvägen som det hände. Jag hasade mig försiktigt ner från toppen. Men den sista biten. När det var två-tre meter ner till marken halkade jag till och tappade fot- och handfästet. Jag föll i baken. Armen gick av.

Upptäckte jag. Strax ovanför handleden buktade huden. Det syntes väl att strålbenet var av. Det gjorde inte ont. Jag var chockad och blev lite rädd. Min första impuls var att jag måste försöka rätta till det. Bokstavligen.

Jag tog tag i handleden och tryckte till. Det funkade. Benet rättade till sig.

Nu gällde det att ta sig hem. Det var inte särskilt långt. På sin höjd 500-600 meter. Men jag hade en tung gammal damcykel som jag var tvungen att baxa med mig. När jag tog tag i styret small det till igen. Huden putade ut. Strålbenet var av. Igen.

Jag tryckte till en gång till.

Några timmar senare hade pappa skjutsat mig till missionssjukhuset i Nkinga fem-sex mil bort. En dryg timmes resa i Landrovern på dåliga och skumpiga vägar. På sjukhuset röntgade doktorn min arm och konstaterade att det räckte med en enkel gipsskena. Strålbenet låg på rätt plats och jag fick beröm för mitt handlag.

Det var inte den enda sjukresa som min pappa genomförde under de två år vi var bosatta där. Den värsta resan var nog den gången han skjutsade frun till en av skolans anställda. En natt blev hon brutalt rånad och misshandlad i hemmet. Några män hade tagit sig in och slagit sönder henne med sin pangor. 50-60 centimeter långa machetes. Långa, stora och dåligt slipade knivar som användes för att skörda sockerrör och annan vegetation.

När pappa kom var hon medvetslös. Huggsår över hela kroppen. Har för mig att de sa att hon tappat uppåt tre-fyra liter blod. Men hon överlevde. Fick blod och vård på Nkinga.

För min del handlade det inte om liv och död direkt. Men det jag minns bäst var att jag missade att lägga värktabletten i vatten efter att min arm blivit gipsad. Jag fick en brustablett som jag stoppade direkt i munnen. Obehagligt och jag kände mig dum.

12. Huset och skidbacken

2011-04-05T20:41:00.002+02:00

Ovanför huset i Berge, Klingsta. Mitt barndomshem.

Finns det en uberbra skidbacke. Där inledde jag min skidalpinistkarriär. Många. Många turer upp och ner för den backen. Blev det.

Och jag var alltid. Alltid. Snabbare - än Per.

Minns jag det som.

11. Lapplandsveckan och farfar

2011-03-30T13:54:00.006+02:00

Min farbror skickade några bilder till mig i veckan. Foton på mig och min kusin Magnus. Oj vad barndomsminnen de frammanade.

Under stor del av uppväxten var jag och Magnus bästa kompisar. Min mamma är lillasyster till hans mamma. Och Venzel, fotografen, är pappas storebror. Mina föräldrar träffades. För första gången. I samband med storasyskonens bröllop. Sägs det.

De bodde i Själevad. Vi i Sundsvall. Knappt tjugo mil mellan. Ingenting med norrländska mått mätt. Vi träffades var och varannan helg. På lov och semester. Ofta hos farmor och farfar i Sidensjö.

På trappan till familjen Westbergs hus i Nybyn. Mitten på 70-talet.

Foto: Venzel Westberg

Minnesbilden av farfar, Alfred Westberg i Nybyn Sidensjö socken, har bleknat. Han dog för drygt tjugo år sedan. Han var en sammanbiten benig man som inte busade med oss barn speciellt mycket.

Men ett av mina starkaste minnen av farfar är att han packade sin Simca kombi och begav sig till Lapplandsveckan. Pingströrelsens näst största sommarkonferens.

Den största är Nyhemsveckan i Småland. Men Lappis är av mångårig tradition förlagd till Husbondliden, en liten by några mil norr om Lycksele. Dit åkte min farfar. Ofta själv som jag minns det.

Jag utgår från att han var en respekterad och etablerad man. Han var målarmästare och drev ett litet enmansföretag. Och jag tror även att hans asketiska livshållning respekterades. Han övernattade oftast i sin bil vid konferensbesöken. Även när han var en bra bit över sjuttio år. Han var inte de stora utsvävningarnas man.

Dessa resor var ett av de sällsynta tillfällen då han fick göra något på egen hand. Livet i övrigt bestod av ett antal förpliktelser. Att vara egenföretagare i ångermanländska skogsbygder var ingen dans på rosor. Och inkomsterna skiftade över tid. Under sommarhalvåret var det lättare att hitta jobb, värre var det under den långa vinterperioden. Att försörja och ombesörja en stor familj, med sex barn, var inte någon enkel sak.

Nu skall det tilläggas att även farmor Hanna drygade ut hushållskassan genom tillredning och försäljning av olika livsmedelsartiklar. Bröd och marmelad bland annat. Jag kan fortfarande känna och komma ihåg den där sötvarma doften och fukten som slog emot mig när jag klev in hennes växthus. Där skördades solmogna tomater som förädlades och konserverades.

Skälet till att hushållets första bil inhandlades 1953. En Renault cd 4. Var att farmor behövde den för att distribuera brödet till sina kunder. Det var större förtjänst att sälja till privatpersoner än butiker och då behövdes det en bil.

Jag tror att farfar kände sig fri vid sina återkommande Lyckseleresor. Han fick umgås med vänner och rå sig själv några dagar. Ett lite enklare och avskalat liv. Ungefär samma känsla som jag kan känna när jag åker på en fjälltur. Det kan jag förstå.

Kommande helg åker jag och Magnus på skidtur i Jämtlandsfjällen. För att rå hos själva. Det blir bra.

10. Mörkret skulle vara som ljuset

2011-03-23T20:05:00.010+01:00

Jag har tjatat om det förut. Att jag gillar Kristian Lundbergs författarskap. Han skriver hudnära och relevant om sig själv och vår tid. I veckan släppte han sin senaste bok "Och allt ska vara kärlek". Den har jag inte hunnit med ännu.

Hans förra - "Mörkret skulle vara som ljuset" läste jag i höstas. Här kommer, sent omsider, mina upplevelser av den.

För ett par år sedan fick Kristian Lundberg lysande kritik och yrvaken medial uppmärksamhet för sin bok Yarden. Han fick en prestigefylld utmärkelse (Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010), stor författarintervju i DN-kultur och var med i SVT:s Gokväll. Bland annat. Förhoppningsvis krängde han en och annan bok också. Genom sin avskalade och gripande skildring av arbetet utan arbetsrätt i Malmö hamn visade han på en verklighet som få har insyn i. Än mindre erfarenhet av.

Baksidan av bemanningsföretagens framgångssaga.

Eller framsidan.

Till det en svindlande beskrivning av hur det var att växa upp i skuggan av den psykiskt sjuka mamman och frånvarande pappan. Hur läsandet och skrivandet blev räddningen. Bokstavligen.

I diktsamlingen med den pompösa titeln Mörkret skulle vara som ljuset, är det lätt att känna igen sig. Kristian Lundberg skriver samma berättelse om och om igen. Det är ett välkänt landskap. Staden (Malmö). Lägenheten. Skrivandet. Tron. Tvivlet. Sjukdomsoron. Sonen. Den ständigt närvarande frånvarande fadern. Årstiderna.

Sedan debuten 1991 har Kristian Lundberg gett ut ett tjugotal böcker där Malmö alltid är med på ett eller annat vis. Och vare sig han skriver deckare eller poesi pågår det en ständig jakobskamp. Tron och tvivlet är centralt i hans författarskap.

Poeten Lundberg besvärjer livet och skrivandet genom att upprepa sig. Återkommande enkla omkväden. I stil med:

Jag är ensam hemma för ett par timmar

Jag drömmer om henne nu när hon inte är här

Det blir åter slutet av juli och början av augusti

Jag rör mig igenom staden

Dessa rader, i lite olika tappningar, återkommer genom hela boken. Tagna ur sitt sammanhang känns de lite banala och enfaldiga. Men i texten, i dikterna, fungerar de som trygghetsmarkörer. Skapar en skön rytm. En slags andningsrytm. Trots all oro och allt mörker - finns det hopp.

Tänk; att få vara ensam hemma en stund, att kunna drömma, att årstiderna har sin gång och att vi kan röra oss fritt i rummet. Tänker jag mig att han försöker intala sig själv och läsaren.

Kristian Lundberg imponerar med sin konsekventa hållning. Han vågar vara högtravande och litar på ordens betydelse. Med äran i behåll. Den här boken kommer han sannolikt inte vinna några stora priser med. Eller bjudas in till TV-program med bred publik. Här handlar det mer om ett pågående arbete. Poesins grundforskning. Typ.

Tillsammans med Johan Jönsson får han gärna bilda fronttrupp för vår tids arbetarförfattare. Lågfrekvenskrigföring. Autodidakternas revansch. Gerillatjänst med lågstatuspoesi som främsta och enda vapen. Om inte annat, en motkraft till de optimistkonsulter som tecknat lukrativa avtal med statliga myndigheter för att vagga in, med styrelseordförande Svanbergs ordval, "the small people" i falska förhoppningar. Hellre pessimistiskt lagda poeter än mindfulnessträning, om jag får välja.

Gårdagens recensioner av Lundbergs senaste bok:

Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet & Arbetarbladet

9. Vårvinter

2011-03-19T18:34:00.015+01:00

Jämtlands närmaste alper finns i Sunndalen. En dalgång med kilometerhöga klippväggar. Berg med en helt annan karaktär än de vidsträckta och relativt flacka fjällen hemmavid. Som gjorda för en skidbestigningsexpedition i miniformat.

Vårvintern är här. Sägs det. Årets höjdpunkt enligt många. Hittills har det varit varmt. En dag. Igår var jag utomhus flera timmar. Utan att frysa. För första gången den här vintern.

Men visst. Det kan vara bra. Riktigt bra. Som den där veckan i april 2010. Ett bra minne. Med bilder.

Sunnfjorden skymtas i dalgången. Första kvällen. Första skidturen. Jag är trött och halvsur. Men Johans råa fiskekaka ger välbehövliga krafter innan nedfärd (tänk fiskbullar på rulle).

- Nej, den är inte god.

Foto: Johan Oscarsson (alla bilder)

Sunndalsöra centrum. Vi har köpt toarullar och kartor. Vi är redo.

- Men vilken sagolik tur vi har, säger Johan Oskarsson när vi letat oss upp till trädgränsen på vår första skiddag.

För det är topptursåkning på skidor som lockat oss till industriorten Sunndalsöra drygt femton mil söder om Trondheim. Aluminiumverket, i Sunndalsfjordens mynning, är med sina drygt sjuhundra anställda den största arbetsgivaren i det lilla samhället. Fabriksbyggnaderna dominerar gatubilden och är naturligtvis en viktig faktor för områdets fortlevnad. Efter kartinköp på den lokala bokhandeln lämnar vi fabrikens bolmande skorstenar bakom oss och siktar in oss på en av de finare topparna i området. Dronningkrona på dryga 1800 meter över havet.

Det är den skinande solen och den myckna snön som Johan menar när han uttalar sin förnöjsamhet. Vi är tre småbarnsföräldrar som smitit från vardagslivets lunk några dagar. In i det sista har de dåliga väderutsikterna gäckat oss. Men nu är vi på plats. Vi njuter av att få spåra oss fram i orörd snö. För dagen förstärkta med den lokale ambulanssjukvårdaren Vidar Asp och hans vallhund Santo. Vidar har en ledig dag och passar på att följa våra spår.

Dronningkrona namngavs av William Cecil Slingsby och Johan Sjolsvik 1906. Namnet kommer sig av de utforskade området samtidigt som Hakkon VII och Maud kröntes till kung och drottning i Trondheim. Naturligtvis heter syskontoppen Kongskrona. Dronninga är ett stort fjäll, men inte svårt att bestiga. Snarare en lång styv sluttning där det är möjligt att stapla ett par Åreskutor på varandra.

- På sjuttonde maj brukar det vara över hundra personer som går upp här. Gamla som unga, säger Vidar.

Sunndalen med omnejd lämpar sig väl för topptursåkning. Vi är här i mitten av april och det är bara början av säsongen, som håller i sig långt in i maj. Innan dess är risken stor att man utsätter sig för rasrisk. Vilket vi blir varse om när vi passerar en lavinkägla som korsat en av huvudvägarna in i dalen. En enorm snöorm som tagit träd och vägstaket med sig på sin väg ner mot fjorden. Ett fritidshus, som stått där många år, har fått sig några törnar.

Skakade nog rejält när den här lavinkäglan nådde stugknuten.

Vägstaket som snötsunamin böjt runt några träd.

- För en månad sen var alla vägar in i dalen avstängda. Vi var helt avskärmade från omvärlden, säger Vidar.

Men vi tar oss till topps utan några incidenter och får vårt välförtjänta utförsåk i den mjuka pudersnön. Santo, vallhunden, har stort bestyr att hålla ihop vår bångstyriga grupp. Det är inte lätt att valla en grupp utförsåkare i knädjup snö. Men han klarar sitt självpåtagna uppdrag med bravur. Vi är mer än nöjda när vi, några timmar senare, slår upp vårt tält på halvön Flåöy ner vid Sunndalsfjorden.

Fakta:
- Sunndalen ligger drygt femton mil sydväst om Trondheim. I Möre och Romsdals fylke.
- Det finns flera campingplatser och stuguthyrningar i området.
- Fiske, till havs och i älvar, är andra populära fritidsnöjen. Driva, som är älven som har sitt utlopp i Sunndalen, omnämns som en Europas bästa öringsälvar.
- I Innerdalen, första dalen norr om Sunndalsöra, finns det finfin bergsklättring i maffig fjällmiljö. Och en anrik fjällstation som är en bra utgångspunkt för skidturer, vandringar och klätterturer i området.
- Den 12-15 maj 2011 anordnas, för andra året i rad, en skidfestival i området. Med guidade turer, föreläsningar och middagsbjudningar. För mer info se: http://www.skisession.no/

Toppkammen på Dronningkrona.

Santo har fullt sjå att jaga ikapp oss.

8. Historiska händelser

2011-03-15T13:00:00.008+01:00

När världen ställs på ända. I Japan den här veckan. Då är det lätt att bli ordlös. Det är svårt att ta in vad som sker. Försöken att förstå sig på vad konsekvenserna blir - är dömda att misslyckas. Och mitt eget hörn av världen. Mitt liv och mina minnen känns futtiga.

Som barn minns jag att jag önskade att jag levt i en tid då det skedde historiska händelser. Hängt med Jesus och lärjungarna, följt med på vikingarnas seglatser eller åtminstone fått uppleva ett världskrig. Med tiden har jag insett att vår tid nog är den mest händelserika - någonsin.

På gott och ont. Minst sagt.

För att nämna några händelser de senaste åren:

- Tjugoåttonde september 1994. Estonia förliser i Östersjön. Den hösten jobbade jag som personlig assistent och vikarie inom äldreomsorgen i Lugnvik, Östersund. Minns att jag var omtumlad den dagen. Hade antagligen fått reda på att kompis kompisar varit med på båten. Blev arg och irriterad när en av kollegorna beklagade över sig att hennes kylskåp pajat. Ställt i relationen till de som simmat i havet under natten kändes det - lite futtigt.

- Elfte september 2001. Jag satt och svettades över min c-uppsats i sociologi då nyhetsflashen dök upp på någon tidningssajt. Datorn var placerad längst ner i korridoren i vår lägenhet. Vi bodde på Hisingen, tre trappor upp i ett slitet hyreshus. Nora var åtta månader gammal. Hela familjen var hemma. Jag skyndade mig till TV-rummet i andra änden av bostaden. Där, i direktsändning, fick vi se när det andra planet kraschade in i skyskrapan.

- Tjugosjätte december 2004. På morgonen, innan vi åkte till mina svärföräldrar, hörde jag de första knapphändiga rapporterna om Tsunamin som drabbat Thailand och omkringliggande länder. Julfirandet kom av sig. Och naturligtvis. Eftersom många svenskar, en hel familj i vår lilla by, drabbades. Kändes det. Mycket.

På det några krig, revolutioner, folkmord, ministermord etc. Tillräckligt med händelser - om du frågar mig.

7. Tazengwabad

2011-03-08T21:05:00.007+01:00

När jag bodde på Tazengwa. I Nzegadistriktet. Pingstmissonens skola för missionärsbarn i regionen Tabora. På höglandet i västra Tanzania.

Tänk Norrlands inland. Minus granar och snö. Addera sand och taggbuskar.

På lovet. När alla åkt hem till sina föräldrar på missionsstationerna. Då passade jag på att bada i dricksvattencisternen.

6. Äldstebrodern

2011-03-06T21:08:00.014+01:00

Min pappa var ingen skolad teolog. Den enda formella utbildningen var ett års bibelskola på Kaggeholm. En av de första folkhögskolorna som pingströrelsen skaffade sig. Ett ganska flådigt ställe med ett fint naturskönt läge på Helgö i Ekerö kommun. Ett litet slott som Levi Pethrus köpte när han var pastor i Filadelfiaförsamlingen på Rörstrandgatan. Vi bodde där ett läsår, 1982-83. Året innan familjen åkte på den första gemensamma Tanzaniavistelsen. En obligatorisk missionärsutbildning, som ingick i förberedelserna för den yttre tjänsten.

Jag kan fortfarande känna den där känslan. En slags stolthet. Min pappa var en av de utvalda. Han var en av äldstebröderna. När det var förmiddagsmöte fick han sitta där framme. På estraden. Tillsammans med pastorn och de andra bröderna.

Som jag minns det var han alltid med. Alltid engagerad. Med i ledningen för varje möte.

Naturligtvis var det inte så. Det var nog ganska sällsynt att han satt med på gubbhyllan. De kallades så, de upphöjda sittplatserna på scenen snett bakom predikostolen. Där satt männen i församlingsledningen. Åtminstone fram till att kyrkan renoverades på åttiotalet och fick en lite mindre auktoritär arkitektur. Men om jag inte missminner mig fanns det kvar några stolar där framme. Åtminstone pastorn och någon till fick sitta och överblicka församlingen.

Mamma upplyste mig om att det inte var förrän 1983 som han blev rekryterad till församlingsledningen. Jag var tretton år då och de flesta av mina gudstjänstminnen är från när jag är yngre. Sammanfaller med det år som vår familj åkte på missonärsuppdrag för första gången. Sommaren 1983 åkte vi till Tanzania.

Att bli missionär är stort. Näst efter pastor är det det mest prestigefyllda ämbetet i pingströrelsen. Har varit och är antagligen fortfarande så. Arbetet på missionärsfälten har funnits med under hela pingströrelsens historia.

Att bli föreslagen som församlingsrepresentant, medlem i äldstekåren, var ett livslångt åtagande. Något i stil med att bli invald i svenska akademin. Pappas beslut om att acceptera erbjudandet - föregicks av en hel del tankemöda. Han var tveksam till ansvaret och att ställa upp på den långa tjänstgöringen.

Nu vet jag inte hur det egentligen var med det där kravet på att sitta livet ut. Det var ju knappast något juridiskt avtal som tecknades med församlingen. Det var nog möjligt att bryta. Äldstebröderna fick flytta till en annan ort. De var inte livegna.

Men, det råder ingen tvekan om att det var ett förtroendeuppdrag. De som fick erbjudandet tog det på allvar. För pappas del spökade även barndomens erfarenheter - tänker jag mig. Dåtidens äldstekår. Gubbhyllan i Överhörnäs pingstförsamling hade en auktoritär hållning. Det var inte sällsynt att de beslutade om att utesluta enskilda församlingsmedlemmar. Oftast kvinnor. Unga kvinnor som betett sig, enligt dåtida pingstmåttstock, omoraliskt. Den största synden handlade om föräktenskapliga relationer. Inte nödvändigtvis sexuella. Men de hade även starka åsikter om klädval, håruppsättningar med mera.

Att det var kvinnorna som hade det tuffast, det rådde det ingen tvekan om. Det fanns en manlig och en kvinnlig måttstock, påstod pappa. Han talade om det, när vi var till fjälls för sista gången i oktober 2006. Det var en central del av den stockkonservativa miljön, som han kallade det. Dessa erfarenheter fanns, med all säkerhet, med när han själv skulle ta ställning till att bli äldstebroder.

Men han accepterade utmärkelsen och tog sitt uppdrag på allvar. Han var en omtyckt och respekterad styrelsemedlem. Vågade vara obekväm, det har många vittnat om. Sa till när han tyckte att de var på väg att ta förhastade beslut. Han har suttit med och beslutat om uteslutning av enskilda medlemmar. Tyckte inte om det.

Jag saknar honom.

5. Pingstpredikanten

2011-02-27T18:53:00.017+01:00

För snart fyra år sedan dog min pappa. Han brukade, bland mycket annat, predika.

Min klasskamrat visste inte vad möteskläder var för något.
Jag var förvånad.

Det var dags för skolavslutning - i fjärde klass. Jag hade frågat Mikael vilka kläder han skulle ha på sig. Och talat om jag skulle ha mina möteskläder.

- Vad är det, undrade han.

Jag försökte förklara.

- Ja men lite finare kläder som man har när man går på möte, försökte jag.

Det var ett uppvaknade. Även om jag redan anat det. Alla gick inte på väckelsemöte i Pingstkyrkan på helgerna. Alla visste inte vad söndagsgudstjänst och kvällsmöte var för något. De gjorde något annat när de inte var i skolan. Oklart vad.

Pappa vågade - lekmannatraditionen i frikyrkorna har tilltalande och demokratiska drag. Min pappa fick plats i talarstolen. Han vågade formulera sig. Till vardags jobbade han som målare. Men på helgerna var han med som ledare och predikant i den pingstförsamling som vi tillhörde.

Som barn var det naturligt att han var med där uppe på estraden. Inga konstigheter alls. Naturligtvis var det några tonårsår då det inte var lika roligt att han envisades att vara med i alla sammanhang.

Pappa hade svårt för att skriva - lättare för att tala. Han kunde fånga en publik.

Jag blev glad när jag hittade ett av de sista predikoutkasten han skrev. Den predikan han höll i Pingstkyrkan Sundsvall fjortonde maj 2006, med titeln: ”Mellan skratt och tårar!?”

Ett utdrag:

”När man ledsagar en döende till evigheten känns det som om det uppstår en öppning där hon tar det sista steget. Vid den öppningen kan man för en stund andas evighetens luft. Det är en stund som är full av allvar och stillhet. Då anar vi närvaron av något som är större än detta livet.

Samma öppning uppstår när en människa kommer till jorden. Också då förstummas man på samma sätt. Känslan av något stort kan stanna kvar länge, flera dagar eller kanske till och med flera veckor. Men så småningom tar vardagen över igen och tiden passerar evigheten.

Dessa två evighetsöppningar inramar det som vi människor kallar tiden. Mellan dem finns livet i den form vi känner det. En människa kommer in genom den ena öppningen och går ut genom den andra. Vilken betydelse ger vi den tid som existerar mellan de två öppningarna?”

Royne Westberg
maj 2006

Han deltog även vid en konferens på Viebäcks folkhögskola hösten 2006. Jag har ett programblad där han fanns med i talarlistan. Han lyckades hålla fasaden utåt - långt in i krisen.

På församlingens hemsida fann jag en bandupptagning från en predikan, som min pappa höll söndagen den tredje oktober 2004. Jag fick höra hans röst. Hans tilltal.

Några veckor efter min upptäckt talade mamma om att hon blivit uppringd av en av församlingens medarbetare. Hon hade fått frågan om hon ville att de skulle ta bort inspelningen från hemsidan. Mamma svarade att det är okej att den ligger kvar. Men för att vara på den säkra sidan så skyndade jag mig att göra en egen kopia. Jag lyckades inte spara ner filen. Istället spelade jag upp pappas predikan på min dator och spelade in via den inbyggda mikrofonen.

För att jag inte skulle få med omkringljud så placerade jag datorn i vår klädkammare. Därinne, i det mörka och trånga utrymmet, fick han hålla låda en vardagseftermiddag.

Emellanåt var jag tvungen att gå upp för att lyssna på hur det gick. Det var något tröstande över att höra honom mässa på med sin karakteristiska stämma inne bland kläderna och lakanen.

Nu finns han här inne i min dator, en liten men betydelsefull del av hans liv.

Det kom att dröja ett tag innan jag klarade av att lyssna på vad han sa. Det är en sak att läsa en text, en annan att höra rösten.

Fortsättning följer.

4. Palme och fantombilden

2011-02-27T18:45:00.009+01:00

Några dagar innan jag åkte på sportlovsläger till Ånn 1986 - sköts Olof Palme på Sveavägen. Jag var 15 år och har vaga minnen från morgonen när nyheten hade nått mina föräldrar. De var uppriktigt ledsna. Inga hurrarop där.

På lägret. I Ånn. Läste vi kvällstidningar och tog del av fantombilden som polisen tagit fram. Precis som alla andra.

En eftermiddag. Hade några av lägerdeltagarna varit till fiket. Nere vid tågstationen. På kafét hade de sett honom. Han på polisens bild. De var helt övertygade. Och uppjagade. Minst sagt.

De ringde till polisen och lokalpressen.

Den stämningen.

Tänk om det var han?

Nåja. Det visade att sig att de inte var de enda som hade fått för sig det. Om jag inte missminner mig var det en bybo, som råkade likna mannen på polisens blyertsskiss.

3. Berlinmuren och Tahrirtorget

2011-02-21T22:18:00.004+01:00

Vid den förra revolutionen. Då Berlinmuren föll 1989 var jag arton år, men knappt medveten om vad som hände. Sommaren 92 var jag på bilresa i Europa och passade på att knacka loss en bit av muren. Annars ägnade jag mig mest åt att jobba ihop pengar till nästa skidresa. Var, så att säga, inte särskilt omvärldspolitiskt medveten vid den tidpunkten.

Men 2011. Just nu. Är jag helt tagen av direktrapporterna via Al Jazeera, Twitter och andra nyhetskanaler. Ta chansen och se historiska händelser i direktsändning.

Modiga. Mycket modiga människor.

2. Tioåringen

2011-02-19T19:47:00.008+01:00

För drygt tio år sedan. Tionde februari 2001 föddes vårt första barn. En dotter. Nora döpte vi henne till.

Svindlande.

Att det lilla byltet, som luktade köttfärs och hade ett huvud som såg ut som en cykelhjälm, är tio. Och att vi har varit föräldrar lika länge.

Föräldraskapet förändrade allt och inget. Plötsligt kom det någon som tog plats och tid. Jag låg sömnlös månader och veckor innan nedkomsten och bekymrade mig över kommande försörjningsansvar.

Som om det bara var mitt problem - att lägga ner byten och dra hem föda till bohålan. Jag hade fått för mig det av någon anledning. En medärvd könsmaktsordning kan tänkas.

Nåja, när hon väl var född har inte försörjandet varit det svåraste. De har vi ju delat på. Det har varit mer jordnära sysslor – typ blöjbyten och kräktorkande. Numera är det jobbigast att få henne ur säng på skolmorgnar och att städa akvariet.

Nora är en fantastisk människa som gillar att läsa, träna friidrott, spela piano och leka med kompisar. När jag frågar henne om vad som är viktigt i livet - dröjer det en stund innan hon svarar. Hon vrider på sig och tycker mest att jag är jobbig som frågar. Men efter lite trugande kommer ett svar.
- Vet inte. Men vännerna och familjen skulle jag inte klara mig utan. Utan vänner har man ingen vara med. Men ibland tröttnar jag på småungarna. Eller småsyskonen menar jag.
Vad gör du då?
- När dom skriker, bråkar och tjatar?
Ja.
- Då brukar jag gå någonstans där dom inte är eller bara strunta i det.
Men bråkar aldrig du?
- När lillbrorsan bråkar brukar jag också bråka med honom. Jag brukar säga sluta. Men det funkar inte. Då tjatar jag på honom så att han slutar. Eller så säger jag till någon vuxen. När mamma och pappa tjatar brukar jag tröttna på dom också.

Det sistnämnda är nog den största förändringen. Plötsligt är det någon som, med rätta, har åsikter om hur jag beter mig. Som ställer krav och kräver sin rätt.

1. Virosis med pharyngit

2011-02-07T21:49:00.010+01:00

- Åk rutschkanan du också. Det är kul, säger Oskar till mig
- Ja, jag vet. Men jag orkar inte, svarar jag.

Jag sitter i den galonklädda soffan. Mamma läser Aja baja Alfons Åberg för mig. Men jag hör knappt vad hon säger.

Jag vill också leka. Åka rutschkanan. Och göra kullerbytor på den mjuka mattan. Det är inget stort lekrum här. Men det är det enda stället som något kul händer.

Oskar brukar vara i lekrummet. Vi har lekt med bilar förut. På bilbanemattan. En sån där matta som jag önskar mig. Men idag orkar jag inte ens köra bilarna.

På rummet är det tråkigt. Vi är tre stycken på mitt rum. Jag är yngst. Dom andra är stora. Säkert sju år. Men lika trötta som jag. Vi pratar inte så mycket med varann. Jag sover mest. De första dagarna minns jag ingenting ifrån. Men mamma säger att jag hade hög feber. Att jag sov nästan hela tiden. Att jag inte var kontaktbar.

- Jag älskar dig, säger hon när jag vaknar. Hon upprepar det flera gånger.
- Vi ska be till Gud så att du blir frisk. Det är många som ber för dig, säger hon nästan lika ofta.
- Du ska veta att vi älskar dig, säger pappa när han kommer på eftermiddagen. Direkt från jobbet.

Han har bytt om från sina arbetskläder. Han har tagit av sig dom där vita byxorna som är fullkladdade med färg. Som är alldeles styva och konstiga. Nu har han sin blåa träningsoverall på sig. Med orange rand på ärmarna och benen. Han luktar jobb. Svett. Pappasvett uppblandat med färg- och lacknaftedoft. Han har tvättat händerna, men det är fortfarande vita färgprickar på handryggen och underarmarna.

Han kramar mig. Länge. Jag blir glad. Och trött. Sen kittlar han mig.

- Nej sluta, kvider jag.
- Det gör ont. Sluta, säger jag.

Men egentligen vill jag att han ska fortsätta. Aldrig sluta. Jag vill att han ska vara här. Hela tiden. För alltid.

Jag lägger mig på rygg. Det susar i ventilationsröret ovanför min säng. Ett brunmålat rör som är fastskruvat i taket och går igenom väggen precis ovanför dörren. Tänk om man kunde krypa in genom öppningen och se vart man skulle komma. Upp från sängen. In i röret. Genom väggen. Ut i den jättelånga korridoren. Bort mot hissarna.

Tänk om man kunde krypa hela vägen ner till restaurangen. Mitt rum är på femman. Man trycker på knapp fem när man ska hit. Det är högt upp.

Restaurangen är nere vid ingången. Tänk att åka rutschkana i röret. Och titta ner på alla som sitter där. Kolla när dom äter. Kanske hoppa ner och plocka med sig en Colaflaska. Och en bulle. En sån där stor rund som har sånt där gult glägg i mitten. Som ett stekt ägg nästan. Men mycket godare.

Tänk om man kunde krypa vidare och titta in i dom andra rummen. På alla andra som är här. Här där jag är – är det ju bara barn. Men mamma säger att det finns andra avdelningar. Med vuxna. Såna som brutit benet. Och såna som dom måste skära upp magen på. Tänk om man kunde titta ner på dom.

- Det är ronden. Du får vakna nu, säger mamma.
- Och idag ska dom väga och mäta dig också.

Jag försöker sätta mig upp. Mamma hjälper till och bullar upp med kuddar bakom min rygg. Jag försöker koncentrera mig. Det är svårt. Ögonen bara faller igen.

Dr. Marqvardsen och hans följe av sköterskor och underläkare undersöker mig. Doktorn dikterar sina iakttagelser. Som läkarsekreteraren skriver ner.

- Status den 2.2, 1975, säger han med sin raspiga röst. Med tydlig dansk brytning. Svalg: Stora tonsiller, röda, inga beläggningar. Öron: Trumhinnor retningsfria. Ytl. lgll.: På halsen palp. några små körtlar. Pulm: Normalt andningsljud. Inga biljud kan uppfattas. Buk: mjuk och förefaller oöm. Neurologi: Ingen som helst nackstelhet. Normala rutinreflexer. Vikt: 16.3 kg. Längd: 106 cm. Temp: 38,7. Puls: 100.

- Sammanfattningsvis, säger han till sin uppmärksamma åhörarskara, fyrårig pojke, högfebril femte dygnet, pharyngnit, annars inga lokalsyptom. De första dagarna tilltagande slöhet, närmast stuporös, sover mycket, säger ingenting. Normal tonus i extremiteterna men stel och fumlig i rörelser och ostadig gång. Dock successiv förbättring.

Undersökning är över och det blir tyst i rummet. Jag somnar.

Jag skrivs ut från Länssjukhuset i Sundsvall den tolfte februari. Diagnosen som Marqvardsen ställde var en trolig Virosis med pharyngit. En virussjukdom av odefinierat slag och en infektion i svalget. Under min uppväxt har jag alltid fått höra att det var en misstänkt hjärnhinneinflammation. Den artonde februari är jag på återbesök. Enligt mamma har jag ”börjat prata mera, har varit ute och skidat, vilket han kan bra men är fortfarande något trött och sover gärna middag.” Men doktorn är inte riktigt nöjd utan anger att jag, på hans mottagning, ”går omkring med rynkad panna och ser bister ut men lär hemma vara glad och prata lite mera”. Men jag friskförklaras och vid en senare efterkontroll anses jag vara ”strålande pigg och duktig pojke, glad och till och med pratsam, som verkar helfrisk.”

Det är först när jag fått egna barn som jag insett hur oroliga min föräldrar var. De trodde att jag skulle dö. Ju.

HAITI

2010-01-19T10:29:00.002+01:00

Å ena sidan behövs det antagligen inkomster, utöver de futtiga kronor som vi SMS:ar in, till det drabbade landet för tillfället.

Å andra sidan kan jag, för tillfället, inte tänka mig något mer vulgärt än en kryssningssemester till ett privat paradis femton mil norr om Port-au-Prince.

Recension

2010-01-11T22:05:00.003+01:00

Här är en länk till min senaste recension i lokalbladet. Och 1000 tecken var en utmaning. Svårt att att få något vettigt sagt. Minst 8000 behövs för att få till en "god recension" påstods det i DN häromdagen.

2010

2010-01-11T21:22:00.007+01:00

Dags att inse fakta.
Packa det som packas kan.
Sätta punkt, typ.

Jag har kommit fram till att jag aldrig blir någon vidare föräldraskribent. Eller pappabloggare, som vissa väljer att kalla det. Det finns en hel drös som jobbar på med det. Bra mycket bättre och angelägnare än jag. Framförallt har min ambivalens, gällande publicering av bilder och klämkäcka historier av och om mina barn, påverkat det hela. Till och med lett till att jag tystnat helt. Denna halvdanhet innebär att det blir varken hackat eller malet. Jag ger upp.

Och föräldraledigheten tar ut sin rätt. Eller rättare; jag ägnar mig åt det jag borde ägna mig åt.
Barnen.
Och hösten blev som den blev. November var kampartad. Mörk - vädermässigt. Nu är vi ute på andra sidan och jag borde kanske ha lite panik över att halva året förlöpt.
Det har jag, men bara lite.

Men, därmed inte sagt att jag kommer att sluta skriva här.
Det kommer jag inte kunna låta bli.
Jag börjar om, igen.
Och en skriv-, läs- och bokblogg får det bli (som om det inte finns några sådana tidigare).
Skriver gör jag, ibland.
Läser gör jag, nästan jämt.
Böcker, artiklar, reklamblad, min dotters händelseböcker med mera. Hittar jag något särdeles intressant så delar jag med mig av det här. Sen kan det mycket väl hända att något mer slinter med. Kanske en och annan barnanekdot till och med.

Nu åker vi.

God Jul,

2009-12-26T10:13:00.003+01:00

kan jag åtminstone skriva (två dagar efter aftonen).

Kalas

2009-11-25T20:40:00.008+01:00

Vädret, alla talar om det fuktiga våtkalla tillståndet.

Även jag.

Nog om det.

I lördags var vi på fyrtioårskalas. På en liten lägergård i Edsåsdalen.

Det var fullkomligt fantastiskt.

Nästan som ljusterapi.

Bara lite underligt att det smög omkring, med mig jämnåriga, småtrötta gubbar.

Iallafall, festfixaren riggade upp en komplett scenutrustning, med rökmaskin och allt. Kvällens underhållning inleddes utomhus där fyra elvaåriga pojkar kom åkande, över grusgången, på en gammal skruttig orange sextiotalsskoter. De hade snöat in på Pistvakt via Youtubeklipp och tränat in några stilsäkra nummer. Med koreograferad discodans och trubbig dialog. Vi blev glada.

Därefter följde nästan tre timmars öppen scen där alla tjugo barnen abbonerade på micken. Allt från Charlotte Pirelli schlagers till Ebba gröns 800 grader. Från fyraåringar som försökte sig på låtsasengelska till fjärdeklassare som komponerat egna pianostycken. Efter en dryg timme vågade sig Brita upp på scenen och framförde en egenhändigt författad och komponerad sång. Modigt. Och lite senare tog Wiggo chansen att sjunga duett på Bä, bä vita lamm. När han strax efter elva, halvliggande i mammas knä, saktade nynnade Astrid Lindgrens Lille ko, då var det fulländat på något vis.

Det satte sig i kroppen. Barnens oförställda glädje och mod. Way better än coveraftonen som egentligen var planerad. Magnus Uggla kopior är aningens mossigare och betydligt mer ålderspåminnande.

Vem håcken är Kristian Lundberg?

2009-11-18T23:04:00.009+01:00

Det finns några författarskap som jag försöker följa. Kristian Lundbergs är ett av dom. Ett av Sveriges bästa och viktigaste, just nu, enligt min mening. Han har mest skrivit poesi, men även skönlitterärt och deckare. Sägs att han utvecklat en tydlig kristen tematik i sina böcker på senare år.

Blev (ö)känd när han för några år sedan recenserade och sågade en bok som varken var utgiven eller skriven ännu. Gjorde offentlig avbön, där han hoppades att han skulle få chansen att såga boken en gång till när den väl kom ut på marknaden.

I flera av Lundbergs böcker anar man att hans uppväxt inte var enkel och att hans relation till sin egen far inte är den bästa. Något han utvecklar och beskriver, med råge, i sin senaste bok. Min recension av boken, som var med i ÖP i lördags, hittar ni här.

Kul och lite obehagligt att se i tryck. Och snart kommer det mer. Fick (tiggde till mig) ett nytt uppdrag idag.

Svintid

2009-11-18T22:48:00.005+01:00

Det är november i kubik för närvarande. Gökuret tickar på, men det är lite trögt i övrigt.
- Det är ju som Uppsalavinter, sa Maria igår. Och det var inte tänkt som någon positiv jämförelse.
Konstant duggregn och lera har satt sig på mitt psyke, eller nåt. Att tvätta dagisbarnets utekläder var ganska lönlöst. De var om möjligt ännu sandigare när jag hämtade honom idag.

Jag vet inte om det var vädret som påverkade åttaåringarna idag. Men något årstidsrelaterat var det. Brita hade med sig sin bästa kompis hem efter skolan. Och när jag tyckte att de suttit tillräckligt länge framför datorn gick dom upp och skulle ha en modeshow. Med smink och ombyten. En lek som slutade med att de fick för sig att det var dags för ett tidigt luciafirande. De klädde ut sig till Lucia och tomtemor och bjussade småsyskonen på pepparkaka och saft. Storslaget. Ljus i mörkret.

Och imorgon lämnar jag in bilen på reparation, igen.

Tillfälligt stopp

2009-11-10T11:00:00.001+01:00

Gökuret hade stannat på tio över åtta. Jag hade nyss dragit upp det. Vet inte riktigt vad som hänt. Men nu har jag fått fart på det igen.

Berliner Mauer

2009-11-09T16:13:00.012+01:00

I augusti 1990 var jag och hackade loss en liten betongbit från Berlinmuren. Muren var hårdare än förväntat (och alldeles fullproppad med asbest sägs det), kohornet som vi använde blev förstört. Och en murgrannarna klagade på vår souvenirjakt. En dam på andra våningen öppnade sitt fönster och förmanade oss att sluta slamra. Jag antar att hon var innerligt trött på alla hyenor som ville få sin del av kakan.

Orsaken till att jag var i Berlin den sommaren var att jag följt med, något som kallades Team Action, till Budapest för att en veckas kyrkrenovering. Vi var ett gäng omogna ungdomar, med hantverkarskills som skulle göra en god gärning för evangelikala ungrare. Var det tänkt. I Jönköpings pingstförsamlings regi skickades vi ut på internationellt uppdrag. Det enda jag minns, av arbetsinsatsen, var att jag spikade upp en panel snett och att vi pajade en av de lokala förmännens vinkelslip. Och att två av oss rök ihop och slogs. Vi var nog inte det främsta biståndsprojektet genom tiderna.

I Berlin stannade vi bara en eller ett par nätter. Bodde antagligen över i någon kyrka. Det som gjorde starkast intryck, förutom murhackandet, var ett besök på ett rymningsmuseum. Den otroliga uppfinningsförmåga och mod som funnits i samband med flykt över muren. Att de gömt sig i allehanda föremål. Exempelvis urholkade windsurfingbrädor. Och att folk blivit skjutna, under sina flyktförsök bara månader och dagar innan muren föll. Minns även att vi besökte det 368 meter höga TV-tornet Fernsehturm. Men det är först nu som jag inser att det hade gått väldigt kort tid efter öppnandet, vid mitt besök. Mindre än ett år. Jag tror inte att jag hade insikt om det vid 19 års ålder.

Den lilla murbiten, två gånger två centimeter ungefär, hade jag länge liggande i min bokhylla. Men nu, ett antal flyttar senare, är den borta. Antingen borta borta eller liggande i någon ouppackad låda i garaget eller på vinden. Jag tror att jag ska försöka leta reda på den

Stora syltraversen

2009-11-08T07:39:00.011+01:00

Här kommer den onödigt långa rapporten från en klätterträff i Sylarna mars 2009.

Tempelpinnacklarna i gryningsljus.

Foto: Fredrik Hedström

Drivkrafter är bra. Med rätt motivation och sällskap är det möjligt att genomföra vad som helst. Det kändes så den här lördagen. Årets första riktiga vårvinterdag. Vi klarade äntligen av att ta oss runt Jämtlandsfjällens megaklassiker: Stora Syltraversen. Kaj Söderin hade fyra misslyckade försök bakom sig och för egen del har ett antal försök spritts ut över en femtonårsperiod. Samtliga gånger har ansatserna stoppats av mindre tilltalande väderförhållanden.

Men den här dagen sken solen från en klarblå himmel och vi drevs av en ohelig blandning av dåligt samvete och filantropi. Bra skit helt enkelt.

- Det är ju helt makalöst fint, säger Mats Degermark, när den sista molnslöjan släpper från Storsylens spetsiga topp. Mats är den tredje personen i vårt replag. Antagligen är även hans sällskap en av orsakerna till att vi lyckas med vårt företag. I motsats till oss andra är det första gången han försöker ta sig runt massivet. Nybörjartur, typ.

Utsikt från Storsola mot Storsylens topp.

Foto: Fredrik Westberg

Östersunds klätterklubb har bjudit in till klätterträff på Sylstationen. En blandad grupp på cirka tjugofem personer har mött upp över helgen. Genom bland annat Helena Brogrens arbete har andelen kvinnor ökat. Helena är en av initiativtagarna bakom ett rikstäckande nätverk för klättrande tjejer. Hon var även med och arrangerade Svenska klätterförbundets vinterklätterträff för tjejer som gick av stapeln veckan innan vi kom upp.

Att träffarna förlagts till Sylarna, är ingen slump. Dels finns det en trettioårig tradition i klätterklubben att ge sig ut på vinterturer till området. Och dels arbetar Svenska turistföreningen aktivt för att sparka liv i de toppturs- och klättertraditioner som under många år legat i malpåse. I en mer eller mindre uttalad policy har Jämtlandsfjällen främst saluförts som turåkningsområde längs kryssmarkeringar. Den så kallade Jämtlandstriangeln, mellan fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren, är sedan länge ett känt varumärke. Bergsbestigningsarrangemang och klätterkurser har främst förlagts till Kebnekaiseområdet. Men Mattias Jaktlund, Sylstationens nya föreståndare, påminner oss om att klättring inte är något nytt påfund i området.

- Vet ni att Sveriges första klätterkurs genomfördes här uppe? Sommaren 1936 hade Svenska Fjällklubben sin klätterkurs här under ledning av Emmerich Rossipal, säger Mattias när han hälsar oss välkomna på lördagskvällen.
En, av totalt fyra deltagare i nämnda klätterkurs, var Gillis Billing, Sveriges mest aktive alpinist under 40-talet. En skön lirare som var gymnastiklärare i Järpen under många år. Jag minns att jag sett en bild där han står på händer på sina isyxor efter en lyckad toppbestigning. En gymnastisk övning som få av dagens alpinister torde klara av.

Gillis står bakom en av de mer imponerande bedrifterna i området. Vinterbestigningen av Nordostpelaren på Sylväggen. En luftig och ihållande led med 3:a gradering, som enligt författarna till Jämtlandsföraren ”var den första verkliga klätterleden i Sverige sett med moderna begrepp.” På nyåret 1939 besteg Gillis leden tillsammans med H. Frödin. En än idag respektingivande bestigning, som få torde ha upprepat vintertid.

Klättrare på väg upp för den tredje Tempelpinnackeln.

Foto: Fredrik Hedström

De flesta av lederna på den centrala delen av Storsylens tvåhundra meter höga nordvägg har relativt få bestigningar. Och områdets högsta vägg, den fyrahundra meter höga sydväggen på Slottet, har inga kända repetitioner överhuvudtaget. Trots att den klättrades för drygt tjugo år sedan.

Jag ringer upp Micke Sundberg, som var en av dem som var med 1988, och frågar honom varför inte leden fått någon andra bestigning.

- Den är inte så kul. Många lösa stenar och inget märkvärdigt ur klättersynpunkt. När den väl var klättrad var den inte så intressant verkar det som, svarar han.

- Nej Sylarnas finaste klättring är på Sylväggen. Mikael Hellberg gjorde en solobestigning i januari någon gång på nittiotalet har jag för mig. Han höll på i två dagar tror jag, fortsätter Micke.

Informationen om denna bestigning är ny för min del och talande för hur lite dokumentation det finns över vad som är gjort i området.

- Det mesta är nog klättrat, men ingen har brytt sig om att skriva ner det. Vi åkte ofta till Sylarna över helgen för några år sedan, men sedan flyttades intresset över till andra klätterområden, säger Micke.

Men naturligtvis har det klättrats i området på senare år också. I det tysta. Mest ”lokala” klättrare, fjällstationspersonal och folk från närområdet. Till exempel har Pierre Olsson gjort en aidled till höger om Sylväggens nordostpelare.

- Minst tre leder är gjorda på Sylväggen, utöver de som är beskrivna i den gamla Jämtlandföraren. Även flera vinterturer på Lillsylens Sydostvägg är klättrade. För den som är intresserad finns det en ”miniförare”, med nyare leder inritade, i receptionen på Sylstationen, säger Pierre när jag ringer upp honom.

Men idag befinner vi oss, som sagt, på Stora Syltraversen. En mycket fin tur där korta klätterpassager varvas med långa promenader längs Sylmassivets ryggrad. Den här marslördagen börjar vi med att gå över Templet med dess karakteristiska pinnacklar, vidare mot Storsola för att därefter följa den hästskoformade kammen upp på Storsylen med avslutning på Lillsylens topp. En dryg mils kamvandring med maffig utsikt i alla väderstreck.

Kaj klättrar och Mats säkrar.

Foto (med skraltig mobilkamera): Fredrik Westberg

- Det här känns inte bra, säger Kaj när vi börjat klättringen upp på den första Tempelpinnackeln. Nu är det inte klättringen han avser. Nej det som tynger honom är att vi smitit iväg innan de andra. Vi skippade den gemensamma frukosten och smög oss iväg först av alla.

- Vi borde nog ha väntat. Åtminstone frågat om alla hade någon att gå med, fortsätter Kaj.

- Släpp det, säger Mats. De klarar sig fint.

Att ge sig ut på fjället i grupp är komplicerat. Även om inte Syltraversen är särskilt svår, klättermässigt, blir det fort trångt på klätter- och firningspassagerna.
Mycket riktigt, vid en nästan lodrätt passage innan toppen på den första pinnackeln blir vi stående. Det har gått en dryg timme sen vi startade och vi ser minst nio personer som närmar sig med oroväckande hög fart. Vi känner oss som en nyöppnad surströmmingsburk en varm sensommardag.

- Flugorna närmar sig, skynda dig Kaj, säger jag.

- Tänk att det aldrig kan få gå bra, svarar han efter det tredje misslyckade försöket att klättra upp som försteman. Den jämnkalla och blåsiga vintern har lett till att bara ett tunt poröst snötäcke täcker klippan. Det finns ingen is att få fast isyxan i. Men på nästa försök lyckas han. Efter att ha tagit av skidorna från ryggsäcken blir det enklare att hitta balansen. Genom att metodiskt använda isyxan som borste avlägsnar han det decimetertjocka snölagret och frilägger sprickor och lister. Med små försiktiga steg balanserar han med stegjärnens frampiggar på de centimeterbreda hyllorna och har snart tagit sig förbi den knixiga passagen.
När det blir min tur att klättra har kön börjat bildas bakom mig. Jag erbjuder mig att ta med mig repet upp för nästa grupp. De tar tacksamt emot mitt erbjudande.

- Det där kändes riktigt bra. Det var ju bra att vi startade tidigt, säger Kaj.

- Ja, och tänk vad glada de kommer att bli för att vi spårar åt dem, fortsätter Mats.

En lättad stämning präglar vår lilla grupp. Vårt dåliga samvete är bortblåst. Vi har förvandlats från cyniska alpinister som är beredda att kliva över lik till barmhärtiga filantroper som bereder väg för våra efterföljare. Vi inbillar oss att ingen hade klarat sig om vi inte offrat oss och gått före.

Resten av dagen är en ren njutning. Om än ansträngande. Det är med stor förnöjdhet som vi tar oss upp på Stor- och Lillsylens toppar några timmar senare. När vi är nere vid Fjällstationen igen kan vi följa våra klubbkompisars frammarsch mot toppen. Via turistföreningens maffiga kikare kan vi konstatera att de klarar sig alldeles utmärkt utan vår hjälp.

Glada topptyper.

Strax innan toppen, precis på kanten till stupet ner mot sylglaciären, blev vi tvungna att vända på den sista klätterpassagen. Vi var trötta och hade med oss för lite säkringsutrustning. Vi rundade toppen på baksidan istället, i snällare terräng. Men vi kan konstatera att vår efterföljare tar sig upp den rätta vägen. De klarar galant av det sista kruxet.

- Det var lite halkigt, men när jag väl hade bestämt mig var det inget större problem, säger Johan Millinger som var den som gick som först.

Allt som allt var det tolv personer som fullföljde rundturen på Sylmassivets toppar och det var många solbrända och nöjda ansikten vid middagsbordet.

- Det var ju kul och inte särskilt svårt heller, säger Mirja Nilsson, som premiärgick med stegjärn och isyxa under dagen. Och att ta sig runt Syltraversen är ingen dålig start på alpinistkarriären.

Veckan som gått

2009-11-08T06:50:00.004+01:00

Ohoj vilken vecka. Förutom vaccinationsresan har det hänt något nästan hela tiden. Både roliga och jobbiga händelser. För någon månad sedan skrev jag om att jag ofta får frågan om vad jag ska göra hela året.

- Det går väl an när det fortfarande är sommar och tidig höst. Men vad ska ni hitta på framåt november, när det inte längre är möjligt att vara ute? Undrades det.

Inget problem, än så länge, är mitt svar. Även om vädret är trist är det ingen sak att fylla dagarna. Men visst förändras det lite. Det är inte riktigt lika charmigt att dra iväg på utflykter en dassig blötsnödag. Det går bort. Och det är riktigt skönt att göra lite mindre cirklar, mer hemma-i-huset-tid.

Bland det roligaste som hänt i veckan är att jag hunnit med min skrivtid. I och för sig inte skrivit så mycket nytt, däremot levererat och fakturerat. Veckan inledes med pliktskrivande i egenskap av sekreterare i skidklubben. Beslutsunderlag för sponsorsamarbete med det lokala bank- och försäkringsföretaget. Därefter revidering och komplettering av en artikel som antagligen kommer i nästa nummer av Bergssport. En beskrivning av en vintertur till Sylmassivet. Eftersom jag misstänker att inte alla mina bloggläsare är medlemmar i svenska klätterförbundet så postar jag text och bild här. Även om det är en onödigt lång harang. Och sen så skickade jag, på vinst och förlust, en bokrecension till kulturredaktören på Östersundsposten. Som antog den. Kommer i tryck till veckan. Läskigt och häftigt. Och i bästa fall kommer det mer.

Vaccinerade

2009-11-05T09:03:00.005+01:00

Tre av oss, jag och de äldsta barnen, valde att få svinvaccinet igår. Idag är vi däckade.

- Jag är sjuk, jag kan inte gå till dagis idag, var det första Wiggo sa kvart över sex imorse.

För att i nästa andetag fråga om han fick titta på morgon-TV.

Lätt feber och huvudvärk är min egen diagnos. Nästan behagligt.

Skötebarn

2009-11-03T22:22:00.004+01:00

Vi har blivit med gökur. Arvegods från Marias farmor. Inköpt till jul 1949. Det är mitt skötebarn. Jag har fullt upp med att försöka få det att gå i rätt takt. Det går riktigt bra. Nu är det hyfsat i fas med våra övriga, lite mer moderna urverk.

Varje hel och halvtimme kommer den lilla fågeln ut och hoar. Vi får se hur länge vi står ut.

2009-10-27T20:46:00.006+01:00

Vi fortsätter att utforska ensligheten. Vid dagens bilutflykt, bortåt Risbäck, mötte vi en bil och en lastbil. Målet för färden var att spana in det där snöfyllda fjället. Det misslyckades.

Tidsomställningen, från sommar till vinter, tar hårt på Maja. Vaknar 05.15 och somnar strax efter frukost. Ofantligt trött hela långa eftermiddagen. För att därefter krascha i sängen tidigt.

Isen i viken höll för alla utom pappan.

Kvällens mörkervandring var lite läskig, tyckte Wiggo.
- Jag är rädd pappa, jag vill hålla dig i handen, sa han.
Men när han såg stora karlavagnen var han nöjd och tyckte att det var coolt att någon "hängt ut stjärnorna sådär."

Brita och Wiggo längtar efter leksällskap. Kusinbarnen uppe på kullen förväntades komma idag. Den stående frågan har varit:
- När kommer dom egentligen?
Under nästan hela eftermiddagen har de med tio minuters mellanrum sprungit upp för backen bakom stugan för att kolla om det lyser där uppe. Förgäves. Men imorgon, då.

Byggjobbarna bygger på och envisas med att ha byggstrålkastarna tända hela natten. De kanske också behöver någon att hålla i handen.

Jag ska diska innan natten.

Jag älskar dom gränslöst. Barnen alltså.

Glest mellan husen

2009-10-26T21:50:00.008+01:00

Vi är på Kvarnberget (igen). Jag och barnen åkte hit idag. Brita har höstlov och vi passade på att dra iväg. Det var kallt och fuktigt när vi kom fram. Det blev en slags sockerfallskris innan vi fått till en eld i kaminen och fått i oss lite energi. Maria kommer med buss till Hoting på torsdag. Vi längtar.

Tanken är att vi ska vara här hela veckan. Senoktober visade sig från sin allra tristaste sida när vi kom fram. Fuktigt, någon enstaka plusgrad och snöfritt. Men vi ska elda, (fortsätta) bygga repbana, ordna reflexstig, leka med kusinbarn, se ett snöfyllt fjäll, skriva, äta ost, dricka hjortronvin och sova ikapp.

Jag driver något slags ”ta med dom (barnen) ut i naturen projekt”, det här året. Inga extrema överlevnadsstrapatser eller ambitiösa expeditioner. Nej, att få utevana och någon slags naturrelation är tanken. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Men på köpet får de även uppleva en ganska fantastisk (eller skrämmande) glesbygd. Glest befolkade platser är i och för sig svåra att undvika om man valt att bosätta sig i Jämtland. Men i ett lite större perspektiv är det en tämligen exotisk företeelse, tänker jag mig. Där vi befinner oss för tillfället, min svärmors uppväxtplats, är vi nästan helt ensamma inatt. I grannstugan övernattar några byggjobbare, i övrigt är det helt tomt. Jag frågade Brita om hon inte tyckte att det var konstigt eller otäckt att det bara var vi här.
- Nej vadå, det gör väl ingenting, svarade hon.

Jaha, vart vill jag komma med det här resonemanget. Jo kanske att det är dags för något annat. Besök på någon mer folkrik plats vore bra för balansen. En tur till Mexico city eller motsvarande skulle sitta fint, som kontrast om inte annat. Om inte ekonomi, realism (vad som är tänkbart att genomföra med en ettåring i släptåg) och tid satte käpparna i hjulet vore det kul att få visa upp hela skalan. Från Norråkers livs, via amerikansk shoppingmall till en gigantisk egyptisk matmarknad. Tids nog så.

Tills dess siktar vi på en resa till Sundsvall och ett besök på Birsta city.

Torsdagsutflykt och Bil

2009-10-22T14:47:00.004+02:00

Bilen besiktigades idag

- den blev underkänd.

Vi provade skridskoisen på Önsjön

- den höll inte.

Vi försökte få Maja att somna 10.30

- hon somnade 13.53.

Wiggo köpte en egen yxa

- som vi tjuvhögg granris med.

Vi är trötta, men nöjda.

Sång & dans

2009-10-22T09:21:00.005+02:00

Veckans absoluta höjdpunkt, nåja en av höjdpunkterna iallafall, är onsdagsförmiddagens småbarnsrytmik. (Notera att vi lämnat spädbarnsgruppen och är med bland de stora numera.) Ja, sång och dans. Maja är med på noterna och har lämnat den trygga platsen i min famn. Igår dansade hon alldeles själv. Det är stort.

Och idag var vi så inspirerade att vi sjöng duett på "Jag fångade en räv igår..." Det var vackert.

Vi längtar redan till nästa gång. Tyvärr är sångstunden inställd på grund av skollov nästa vecka, men vi får väl fortsätta med vår duettsång tills dess.

Slå

2009-10-12T17:44:00.001+02:00

inte på den som redan ligger.

Livstecken

2009-10-11T21:34:00.007+02:00

Har inte slutat, bara ägnat mig åt annat.
Det kommer, snart kommer det mera.

Blogg- och/eller medialeda kan vi kalla det.
Inte Traderaträsket, men andra internetarenor.
Och nu har vi fått fiberoptik och 100 m/bit.
Bäva månde.

Men inte bara nätsurfande.
Har även; läst bra böcker (Thomas Bernhard, Ann Heberlein, Helle Helle, Per Petterson med flera), klippt häcken, kapat björken, varit på teater, bouldrat, bytt till vinterdäck, bokat besiktningstid, varit förkyld, gått på föräldramöten, skördat morötterna, potatisen, bondbönorna, rödbetorna och den sista salladen innan frosten, spanat in stjärnbilder, ätit vindruvor i badet tillsammans med Wiggo, provat fler kaféer, torsdagsutflyktat, fiskat, kopplat in en ny digitalbox, inte tagit upp båten, med mera, med mera.

Björn och blåbär

2009-09-25T20:32:00.014+02:00

Idag spanade jag och Maja efter björnar när vi gick tur och retur till Grubbsjön. Vi såg ingen björn, men stannade och åt stora goda blåbär.

Veckans hjältar är helikopterrånarna och Anna Anka, verkar det som. De får stående ovationer från alla möjliga håll. Jag förstår inte riktigt deras storhet.

Repbanan blev extraordinärt bra. Uppskattad dessutom.

Stefan Sundström är en bra textförfattare, tycker jag. Hittade ett av de bättre pappaargumenten, i en av hans sånger, igår.
"Om man aldrig valt förut tvingas man välja den dag man blir förälder till ett barn. Ska man tvinga i han all skit man tvingats svälja och skära till så han passar grottekvarn? Eller lyssna när han grinar och få känna igen sig när man var en lite skit. Och då inte få panik och bränna alla broarna av kärlek och tillit." (Johhny Dunder på albumet Hjärtats melodi.)
Min, högst subjektiva, tolkning är att det kostar på att vara med när det smäller. När det gör ont. Men, att det betalar sig. Du får någonting tillbaks. Du är inte bara någon som kommer när roliga saker sker. Föräldraskapet handlar om något mer än torsdagsutflykter, typ.

Nu ska jag (och alla andra, eller hur?) titta på Skavlan Och Anka.

Strömsund

2009-09-23T21:58:00.006+02:00

Vi har varit på återbesök på verkstaden, igen.
- Nu är den torr, kruttorr. Jag har kört tur och retur till Kluk så jag är säker, sa receptionisten när jag hämtade bilen igår.
Att bilen inte läcker olja litar jag inte på. Tiden får utvisa. Jag törs inte sanera oljefläcken på vår parkering än.

Men oavsett fortsatt läckage eller inte. Vi har vågat oss på ytterligare en glesbygdsodysse idag. Jag, Maja och Wiggo körde europaväg 45 norrut, förbi Strömsund, svängde vänster strax innan Hoting och nu är vi på Kvarnberget. Min svärmors födelse- och uppväxtort. Några få hus på gränsen mellan Jämtland och Lappland. Vi ska leka med kusinbarnen, bygga en repbana och softa.

En av stugägarna, som alla är av samma släkt, har kopplat upp sig. Bjussar på öppen access. Wlan och utedass är bra skit.

På vägen hit lyssnade jag på ett temaprogram på radion som handlande om mötesplatser. Där sas det att våra vanor, i Sverige, förändrats avsevärt de senaste årtiondena. Numera tillbringar många av oss mycket tid på offentliga mötesplatser av olika slag, påstods det. Dag som kväll. Torg, caféer, restauranger och köpcentra med mera. Något som ställer krav på samhällsplanerare och stadsarkitekter. Iallafall, KTH-professorn Göran Cars sa att Strömsund är en ort som har få offentliga mötesplatser. Och, avsaknad av möten leder till minskad förståelse för andra grupper och ökar risken för kulturkrockar, fortsatte Cars.

Strömsunds kommun får, mer eller mindre förtjänt, ofta kritik av olika slag. Höga sjukskrivnings- och arbetslöshetstal, upprepade moskelokalbränder och halvt galna lokalpolitiker. Kommunens informatör har ett tufft jobb. Nu är det knappast unikt för nämnda kommun. Hela Norrlands inland kämpar med sin självbild och sitt varumärke. Sällan med lyckat resultat. Även om det finns undantag.

Höst-

2009-09-21T11:03:00.001+02:00

bilder och förkylning inleder vi denna vecka med.

Kalas

2009-09-18T11:18:00.002+02:00

Vi firade högtidsdag igår. Majas första (födelsedags)kalas. Jag passade på att fråga hur dagen varit.

Nilsfredrik: Hur var ettårsdagen.
Maja: Bra, men lite utdragen.
Nilsfredrik: Utdragen?
Maja: Ja, lite seg.
Nilsfredrik: Seg, vad menar du?
Maja: Ja men, ni väckte mig hur tidigt som helst och sen dröjde det ju hur länge som helst innan kalaset kom igång. Jag fick ju ingen tårta förrän sent på kvällen.
Nilsfredrik: Det förstås. Men du gillade tårtan?
Maja: Tårtan var grym, den vill jag ha varje år.
Nilsfredrik: Vi får se.
Maja: Jag är inte lika nöjd med middan. Tråkig vuxenmat. Fisk och svampsås, kom igen.
Nilsfredrik: Ja, men jag trodde att du gillade lax.
Maja: Det är okej, men inte på min födelsedag då vill jag ha något gott.
Nilsfredrik: Vi lämnar maten. Fick du några paket? Någon favorit?
Maja: Många mjuka. Men det var några grymma leksaker också. Bultbrädan och den gröna bilen var kul.
Nilsfredrik: Ja dom gillade du.
Maja: Mmm
Nilsfredrik: Har du några planer för det kommande året?
Maja: Jag vet inte.
Nilsfredrik: Inga mål alls? Det är viktigt att ha tydliga målbilder.
Maja: Jo, ha kul förstås. Lära mig gå lite mer. Jag är trött på att krypa. Och köra den där trampbilen vore kul, men då måste jag växa lite. Jag har alldeles för korta ben nu.
Nilsfredrik: Sant.
Maja: Sen är jag trött på att ni bestämmer så mycket.
Nilsfredrik: Bestämmer?
Maja: Ja, när jag ska sova till exempel. Jag vill vara vaken längre på kvällarna. Och det är dags att skippa eftermiddagssömnen. Det är ju bara bäbisar som sover två gånger per dag.
Nilsfredrik: Okej, det var ju tydliga mål.
Maja: Ja, men nu har jag inte tid med dig längre jag ska banka.

Söktjänster

2009-09-17T10:56:00.011+02:00

Hmm, jag var tvungen att prova. Det finns några företag som påstår sig veta alt ta reda på allt. Jag SMS:ade följande fråga till ett par sökfirmor: Vad är nilsfredriks ord- och dramaproduktion?

Efter två minuter kom följande från 118800:
"Våra agenter får inte någon träff på sökningen. Oregistrerade uppgifter på abonnenten kan vara orsaken."

Måste jobba lite mer med marknadsföring, uppenbarligen.

Svaret från 118100 dröjde, men de levererade ett utförligare svar:
"Bloggen skrivs av en 38-årig kille vid namn Nils-Fredrik. Nils-Fredrik är en radhusdelägande make och far som bloggar intressant och tankeväckande om sitt fantastiska liv. Nils-Fredrik är till vardags regissör och manusförfattare, men är för närvarande pappaledig till 1-åriga Maja."

Stämmer hyfsat, att jag hittils bara är författare och regissör till denna blogg går ju faktiskt att åtgärda. Jag tar det som en profetia för en framtida karriärväg.

Andra som skrivit om söktjänster: Emanuel Karlsten, Heja Abbe(som för övrigt är en läsvärd pappablogg)

Vi hinner

2009-09-16T20:29:00.012+02:00

Tiden rusar, snart har halva hösten runnit oss ur händerna, skulle jag kunna påstå.

Det är lätt att beklaga sig och förundras över hur fort en vecka verkar gå. Är knappast en unik föräldrakänsla, men lätt att få för sig. Och som ofta tas till. Beklaganden, föräldrar emellan, över att tiden är knapp.

I den så kallade bloggvärlden är listor populära. Eller utmaningar av olika slag. (Varken jag vill eller inte är jag numera en del av den sfären. Vill nog. Till och med omnämnd på Aftonbladets Bloggvärldsblogg förra veckan.) Med inspiration av Mymlans jag är bra lista kommer här en det här har vi faktiskt hunnit med lista. Som även är en tidig höstavstämning, typ.

1/ Viktigast av allt är att vi hinner lära känna varandra lite mer. I tidigare postningar har jag lite slarvigt påstått att de bästa stunderna är när barnen somnat. På förmiddagen då jag får tid helt för mig själv och på kvällen då jag Maria får en chans att tala till punkt. Det är bra stunder. Men, något som jag nästan missat, innan hemmavistelsen började, är att föräldraledighet framförallt handlar om att få en ny relationsdimension. Kanske inte missat, men det är lätt att få för sig att det bara, antagligen lätt könsstereotypiskt, handlar om att få chansen att göra en massa saker tillsammans med avkomman. Att visa dom världen liksom. Det är en väldigt liten del. Har jag kommit fram till. Det handlar mer om de där otaliga tillfällena man får chansen att trösta en ledsen dotter. De där obetalbara leendena och det goda humöret Maja bjuder på när hon vaknar efter förmiddagspasset. De där dagliga konflikterna som vi har tid att lösa, jag och Nils junior. De där svindlande resonemangen och frågorna som åttaåringen slänger ur sig.

2/ Okej då, de där yttre upplevelserna, vi har även hunnit med 6 torsdagsutflykter. Varav fyra är redovisade här. Vidare rapporter kommer.

3/ Vi skaffade barnvakt. Lämnade bort alla barnen ett helt dygn. Då hann vi, för första gången någonsin, plocka några fjällkantareller. Det räckte till en stuvning som fördelades på fyra mackor. Höstens smakupplevelse.

4/ Vi har våra dagliga rundor. Wiggo är expert på att hitta i byn numera. Sen att han inbillar sig att vi måste gå omvägen via Lars kor för att komma till farmor, det spelar mindre roll.

5/ Jag hinner läsa och skriva varje dag. Vissa dagar mer andra dagar mindre.

6/ Vi följer uppgjort schema någorlunda, med vissa justeringar. Aldrig uppstigning 05.50, än så länge. Städdag är flyttad från torsdag till onsdag.

7/ Idag hann vi vara med när den nya stora mataffären kom till länet. Vi fick chansen att trängas med alla andra daglediga. Vi fick med oss en prima stekpanna och en förhoppningsvis välsmakande princesstårta hem. Maja fyller år imorgon, ju.

8/ Jag hinner, via en parafrasering av ett dagsaktuellt debattinlägg, få middagen på bordet, städa huset och se till att barnen är hemma. Det är ett slit. Men det är värt det. Jag är hemmaman och om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta. Jag vill bli en förebild för svenska män-niskor.

9/ Jag fick uppleva höstens första snöstorm i lördags. Då jag och min svåger övernattade på fjället. Missade dessvärre Majas första steg. Under den enda inplanerade bortavistelsen i höst lär sig ungen gå.

10/ Har hunnit få några (blogg)läsare, nya och nygamla vänner. Den senaste veckan har det till och med ramlat in några enstaka kommentarer på mina inlägg. Det känns omtumlande. Ni är välkomna och ni får (bör) mer än gärna fortsätta att lämna livstecken. Ett nygammalt möte är Mymlan. Vi är uppväxta i samma stad och församling. Våra familjer umgicks en del, eller hur man nu benämner det. Läs hennes fantastiska texter. De om hennes papparelation och sommar(mill)skrivandet är en bra introduktion.

Ett axplock. Och då har bara en dryg månad passerat. Vi har mycket kvar. Nu är det naturligtvis möjligt att lista allt som vi inte hinner, men det är bara trist.

Vuxenlogik

2009-09-14T21:58:00.003+02:00

Som förälder har jag (och andra gissar jag) förfinat en alldeles särskild sorts dubbelmoral. Som ikväll när jag nekade femåringen cheezy ostbollar till kvällsfikat. Sen, när han somnat, komma på mig själv med att mula i mig halva påsen. Utan att skämmas ett enda dugg.

Torsdagsutflykt 4, Kattstrupen 27 augusti

2009-09-10T16:11:00.008+02:00

Fiske i ett fiskevatten som vi hittar till är målet för dagens utflykt. Vi är trötta på att åka bil. Men solen skiner och vi är sugna på att elda, grilla lunch och prova fiskelyckan.

Då är Kattstrupeforsen ett bra alternativ. Fors och fors, det är många år sedan vattnet rann fritt här. Kattstrupen är det andra vattenkraftverket i Indalsälven efter utloppet från Storsjön. Vi åker över bron och kraftverksdammen och kör några kilometer nedströms. Vi missar den udde som jag siktat in mig på, men hamnar till slut på en lämplig strandremsa.

Maja sover i bilstolen, Wiggo och jag smyger oss ut. Vi tacklar våra spön. Wiggo väljer beteslådans största wobbler medan jag tar en liten spinnare till mitt haspelspö. Det bör nämnas att en av mina grannar, som är fiskefantasternas fantast, har utnämnt älvsträckan till ett av Jämtlands bättre och fisksäkrare vatten. Jag tror honom, men under de kanske tiotalet besök jag gjort har jag aldrig fått ett enda napp. I ärlighetens namn hyser jag inga större förhoppningar idag heller. Jag kastar ut och till min förvåning hugger det till. En kombination av iver att visa sonen att jag fått napp och orutin leder till att jag slutar att veva in vilket naturligtvis resulterar i att fisken släpper. Efter det får vi inga harrar på kroken, men det gör mindre.

Solen skiner, den hopsamlade veden brinner bra och våra lunchmackor smakar prima.

För Wiggo är Kattstrupen ett optimalt ställe att åka till. Nära, bara en knapp mil hemifrån. Och när han får se en husvagn innanför staketet på ställverket (alltså stället där kraftverket skickar iväg elströmmen) får han för sig att det är en campingplats.
- Nästa år tycker jag vi åker till den här campingen på semestern, säger han. Den är mycket bättre än i Orsa.
Jag kan inte annat än hålla med honom.

Roligast:
Sova tyckte Maja. Elda och fiska tyckte Wiggo. Att det faktiskt var möjligt att få napp, tyckte Nilsfredrik.

Konstigast:
Ensamheten. Även om jag börjar bli van, så är det fascinerande hur enkelt det är att söka upp platser där man får vara helt själv i Mellannorrlands inland och fjälltrakter.

Uppseendeväckande:
Allt skräp som låg på stranden. Ölburkar, fyllda soppåsar och engångsgrillar. Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig?

Hitta dit:

Från Östersund kör du en knapp mil västerut längs E14. I Åskorsningen svänger du höger mot Åskott. Efter ca fem kilometer sväng vänster mot Aspåsnäset. Kör tills du kommer fram till kraftverksdammen, kör över broarna och sväng höger in på grusvägen på Indalsälvens norra sida. Efter vägen finns flera lämpliga fiske- och grillplatser. Fiskekort köps i automaten som står längs grusvägen, ca en kilometer nedströms från kraftverket.

Bilen

2009-09-09T21:44:00.002+02:00

Maj 2009 stoppades jag av en polispatrull i centrala Krokom. De hade riggat upp sin kontroll när man svänger runt hörnet vid systembolaget. Där konstaterades att jag, av ren lättja, inte hade klistrat fast ett nytt skattemärke. Jag kom undan med en varning och en uppmaning om att genast skynda hem och göra bättring.

Nu har staten insett att systemet med klisterlappar är föråldrat (något som jag insett för länge sedan). Från och med årsskiftet slipper jag missa att klistra ett märke på bilen i svinnovember.

Stadstur

2009-09-09T13:24:00.002+02:00

Minst en förmiddag i veckan lämnar jag och Maja byn för att ta oss en tur till stan (som mr. Walker). Upplägg enligt följande; vi skickar Maria och Brita på jobb respektive skola och skjutsar Wiggo till dagis. När det är avklarat kör vi den knappa milen till Östersunds centrum. Då gäller det att hålla Maja vaken. Strax innan halvtio hittar vi en gratis parkeringsplats någonstans i kvarteren runt stans gamla militärförläggning (numera Campusområde för Mittuniversitetet). Det kan ta tid. Idag hann hon somna. Men jag lyckades lyfta över henne i vagnen där hon fortsatte sitt förmiddagspass. Därefter är det bara att leta upp ett lämpligt kafé för skriv- och njutartid. Vid halvtolv brukar hon vakna, då äter vi en gemensam lunch innan vi åker hem igen. Vi brukar även hinna med ett och annat ärende innan det är dags att möta de andra igen.

Hittils har vi provat Wedemarks (för trångt och för mycket trappor), Törners (bra fika och trevlig blandning av besökare, men dyrt och slamrigt på grund av ombyggnationerna av torget. Maja är lättväckt), Tuttis konfetti (bra miljö, god mat, men konstigt namn och dyrt), Pressbyrån på tågstationen (funkar bara i nödfall, trevlig miljö men trångt och obarnvänligt) och Mittuniversitetets café (favorit hittils. Billigt och bra fika, lugn miljö i det angränsande biblioteket).

Idag sitter vi på Campus, i bibliotekets lässal, på tredje våningen. Själva utmaningen är att ta sig hit utan att väcka Maja. Första försöket misslyckades idag. De har någon slags infomässa i cafét och sorlet från alla ivriga studenter väckte henne. Men ett varv runt campus räckte för att få henne att somna om. Och om inte sorlet vore nog, i hissen har de en kvinnoröst som talar om på vilken våning vi befinner oss. ”Våning 3” gapar hon så att Maja nästan vaknar. Men nu sitter jag här med min leverpastejsmörgås, min nya mobil med radio på och skrivdonet. Det är få studenter i läsesalen, tidigt på terminen förstås. En enhörning, som Landstinget i Västernorrland har skänkt, vakar över sovplatsen. Livet är uthärdligt.

Underbarn

2009-09-09T08:25:00.002+02:00

Igår åt Maja middag själv. Pasta, bacon, broccoli och riven morot. På kontinentalt vis åt hon med händerna. Otroligt.

Vi kan släppa nu, hon klarar sig själv.
Men, tänk om hon är ett geni, abnormt intelligent liksom. Tänk om de enfaldiga byborna kommer att reta henne när de upptäcker hur smart hon är. Jag tror att jag fortsätter att skedmata henne en stund till. För att skydda henne, för att dölja hennes fantastiska framsteg.

Han är hemma

2009-09-08T21:12:00.020+02:00

Sofia Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen har pappatema den här veckan. Här kommer mitt bidrag och papparelaterade minne.

Det är över två år sedan min pappa dog. Det är fortfarande omtumlande och overkligt. Men sorgen tunnas ut eller byter skepnad. Det kan till och med gå en dag utan att jag tänker på honom, även om det är sällsynt. Annat förstärks. Händelserna, dagarna och veckorna efter dödsdagen, är för alltid inetsade. Pappa, familjefadern, frikyrkomannen, arbetsledaren, målarmästaren och busschauffören dog den andra maj 2007.

Den första juni 2007 åkte jag och min son till Östersund för att besöka polisstationen. Vi skulle hämta pappas ägodelar. Ett par nycklar och två femkronor som han haft i byxfickorna dagen då han tog livet av sig.

Det var en solig försommardag. Det sluttande stortorget var nästan öde när vi kom. Klockan var strax efter nio på morgonen, stans affärer hade inte hunnit öppna. En liten traktor, med en sopmaskin på släp, arbetade sig metodiskt upp över torgets kullerstenar. Ett stort dammmoln omgav maskinen, som treåringen storögt beundrade. Storsjöteaterns stora glaspartier dränktes i dammet som virvlade runt. Det var ovanligt varmt och jag lovade Wiggo att vi skulle stanna till på Törners konditori och köpa glass efter polisstationsbesöket.

Vi fick träffa den polisinspektör jag hade kontakt med när jag ordnade visning av kroppen några veckor tidigare. Hon som till en början avrått oss. Hon som hänvisat till att den rättsmedicinska undersökningen inte var färdig.

Vid dödsfall av det slag som min pappa drabbades av är polisen skyldiga att utreda vad dödsorsaken varit och om det finns några brottsmisstankar. För vår del innebar det att kroppen skickades till Rättsmedicinalverket i Umeå för obduktion och rättskemisk undersökning. Eftersom hela förfarandet skulle ta minst en vecka försökte jag få till en visning innan de skickade iväg kroppen.

Med stöd av sjukhusprästen på Östersunds sjukhus försökte jag övertala polisinspektören.
- Henne har jag bråkat med förr. Ge er inte. All vedertagen erfarenhet talar för att det är bättre att få se och reda på hur det gått till, sa sjukhusprästen som hade en skön anarkistisk hållning.
- Om ni vill och klarar av det så ska ni gå och titta på kroppen. Gör ni det inte finns det risk för att ni skapar egna bilder och det är alltid värre, fortsatte han.

Jag framhärdade i min önskan och till slut gav polistjänstemannen med sig.
- Klarar ni det då? Frågade hon.
Hänvisningen till den rättsmedicinska processen var ett svepskäl, fick jag en känsla av. Det handlade mer om missriktad omtanke. Hon utgick ifrån att vi inte skulle klara av att se pappas kropp. Att det skulle påverka oss negativt. Hon ville skydda oss.
- Det är bättre att ni väntar tills efter obduktionen. Då har de fixat till kroppen. Nu är han sig inte lik, sa polisinspektören.
Men jag tyckte att en vecka var för lång tid att vänta. Och katastrofen hade ju redan skett. Jag hade upplevt det värsta som ett barn kan utsättas för. Jag behövde inte någon tillrättalagd version.

Ni kommer att få se honom i befintligt skick. Det kan vara obehagligt. Och ni får inte röra kroppen, förmanade inspektören oss när hon slutligen gav med sig.

Den fjärde maj, två dagar efter att pappa dött, åkte jag, mamma och mina systrar till Stillhetens kapell som är beläget i källarvåningen på Östersunds sjukhus. Vi åkte tillsammans från vår bostad. På vägen dit var stämningen spänd.

Vi försökte stärka varandra.
Vi lyckades inget vidare.
Mamma hade stämt träff med pingstkyrkans pastor. Han som kom hem till henne på dödsdagen. Tanken var att han skulle vara med och stötta oss och hålla en andakt. Pastorn var lika nervös som vi.
Han darrade.
Han var lika chockad han.
Men vi behövde någon vid vår sida.

I väntrummet var jag på väg att vända. Det var jobbigt. Overkligt. Något hade gått fel. Det var inte tänkt att vi skulle sitta och vänta på att bli insläppta till pappas likvisning.

När en anställd från bårhuset kom och talade om att han gjort vad han kunnat för att snygga till pappa och gav oss förhållningsorder om att vi inte fick röra kroppen, följde jag motvilligt med in i kapellet.

Det brann några ljus på det enkla altaret. Ett frikyrkoaktigt träkors på väggen ovanför. Ett kors i lackad furu. Ett litet rum, som ett ordinärt sovrum ungefär. Vi satte oss på varsin stol. Uppradade längs väggen.

Jag tror att pastorn sa några ord om att pappa fått komma hem. Och någonting om att pappas gudstro varit en viktig del i hans liv. De hemtamma pingstfraserna skavde. De passade inte in, tyckte jag.

Det var ett virrvarr av känslor. Ilska blandat med uppgivenhet och sorg. I dagboken har jag skrivit några osammanhängande rader om att pappas tro bara var av ondo.

Att det var hans förvrängda gudsbild som medverkat till att han låg där han låg.
Att han inte klarade av att förlåta sina egna handlingar, sin egen ofullständighet.

För en stund gick min ilska ut över pastorn som, i mitt obalanserade tillstånd, fick representera den pingstteologi som ställt till problem för min pappa. Jag tror att jag mumlade någonting att han inte skulle tala om pappas tro. Att pappa antagligen inte hade behövt ligga i den där plastsäcken om han inte haft sin tro. Han hade klarat sig bättre utan sina föreställningar om synd och skam. Hans liv hade varit enklare utan idéerna om att det fanns risk för att han inte skulle få komma till himlen (eller hem som pastorn sa) på grund av att han syndat i det så kallade jordelivet. Att hans tro hade förvrängts när han insjuknat och lett till att han tog saken i egna händer och utdömt sitt eget straff.

Men, mina minnesbilder om vad jag egentligen tänkte och sa är inte särskilt tydliga. Jag tror att jag nämnde någonting om pappas tro. Men jag behöll det mesta för mig själv.

Där låg han.
Alldeles stilla.
Det såg ut som om han sov.
Han var vacker, plågad, trött, lugn, förvrängd - allt på samma gång. Huden var blåaktig, men i övrigt var han överraskande välhållen. Inte alls den förvrängda och oigenkännliga bild som jag målat upp efter polisinspektörens varningsord.

- Han är hemma nu, sa mamma med tårfyllt ansikte.
Jag delade hennes förhoppning. Mina protester och invändningar var bortblåsta. Det var som det var. Han låg i en plastsäck på en sjukhusbädd som hörde hemma på bårhuset. Det var oåterkalleligt.

Den var ansträngande, stunden i kapellet. Vi var där högst en halvtimme, men efteråt var jag trött. Utmattad.

Men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det har spelat en stor roll i min sorg. En viktig pusselbit. I bilen på vägen hem var stämningen lättad. Inte alls lika laddad som på vägen dit.

- Som din dag är, så skall din kraft ock vara, sa mamma.
- Det är ett av mamma Gerds favoritordspråk. Hon säger ofta det och det stämmer tycker jag. Hon skickade med oss det idag och det behövdes verkligen, fortsatte mamma.

Orden är hämtade från en av Lina Sandells mest kända psalmer; Blott en dag. Sandell var en mycket produktiv artonhundratalsförfattare och flera av hennes sånger finns med i Pingströrelsens egen psalmbok: Segertoner.

Blott en dag sjöngs ofta under min uppväxt och försätter mig än idag i ett tryggt tillstånd. Raderna om att ”Allt ju vilar i min Faders händer” är något stadigt att luta sig mot. Det är som att få en av de där svettdoftande småfuktiga kramarna som jag ofta fick av pappa när han cyklat hem från jobbet. En påminnelse om att jag hade en stadig famn att ta skydd i. Jag hade någonstans att vända mig om jag behövde tröst och hjälp.

Dessa enkla ordspråk, oftast hämtade från bibeln eller någon psalm, var vanliga under min uppväxt. Och än vanligare i min mammas och pappas barndomshem. De var några slags bruksföremål som man tog till för att klara av vardagens vedermödor. Jag är övertygad om att de hade en faktisk och avgörande betydelse. Det blev små tröstande mantran som togs fram när man stötte på hinder i livet. Oftast vardagliga, kopplat till det slitsamma skogs- och jordbruksarbetet. Men självfallet fick de en extra stor betydelse när det skedde mer dramatiska händelser.

Som vid någon närståendes dödsfall.

En annan variant är något som kallas för att ta ett manna. Min farmor hade en liten svarvad mässingskål som var fylld med små lappar med bibelord. Inte verserna i sig, utan bibelhänvisningar. På en liten lapp fanns det en kort rad som angav bibelbok, kapitel och vers. På följande vis: Joh. 3:16. Alltså Johannes evangelium, kapitel tre och vers sexton. Tanken var att man på måfå skulle plocka upp en lapp för att få ett bibelord till tröst och vägledning.

- Nu ska vi ta ett manna, kan jag minnas att farmor brukade säga när barn och barnbarn satt samlade kring bordet på lördag kväll. Det var något högtidligt och spännande över de stunderna. Den lilla skålen vandrade runt bordet och alla var tvungna att ta var sin lapp och slå upp och läsa bibelordet högt.

Jag tror inte att det var exklusivt för pingströrelsen, men de spelade en viktig roll i den bokstavstroende miljön. Det var ett sätt att få direktkontakt med Gud.

Mässingskålen finns kvar. Mamma plockade fram den från sin bokhylla för några dagar sedan. Vi provade att ta varsin lapp och slå upp bibelorden.

Ett tredje sätt är så kallade tumverser. Det har jag själv många minnen av. Vi uppmanades att slå upp bibeln och läsa den vers som vi satte tummen på. På så sätt skulle vi få ord som kunde leda och stötta oss i livet. Församlingsmedlemmar och pastorer vittnade om att de fått råd när de stått inför stora och svåra val i livet. Eller tröstande ord när något jobbigt skett.

- Men det skedde ju inte helt slumpmässigt förstås, man lärde sig ganska snart var de olika bibelböckerna fanns, tillade mamma. Det var enkelt att undvika de svåra bibelböckerna. Och fick man en vers som inte passade var det ju bara att ta en ny.

Min pappa gillade ordspråk och bibelord. Han citerade ofta korta kärnfulla fraser som han tyckte var viktiga. Inte sällan bibelord, men även citat ur någon bok han läst eller något han hört från någon person som han beundrade.

Han hade förkärlek för dikotomier. Motsatspar i följande stil:
”De starka och de svaga”
”Den svage får inte döma den starke, den starke inte förakta den svage.”
”Den svage har gåvor (erfarenheter). De starka har svagheter (ex. högmod, stolthet).”
”Det som blir sått svagt, uppstår i styrka.”
”Det som betyder något är inte om man är stark eller svag utan om man växer, lär och tar emot.”
”Livet har två hyresgäster med ett livslångt hyreskontrakt; sorgen och glädjen!”
”Kommer ditt och mitt liv, mellan skratt och tårar, att ge någon eftervärme?”
”Om jag står för enfalden, så bildar vi tillsammans mångfalden.”

Dessa citat har jag hämtat från de predikoutkast som pappa lämnade efter sig. Till min stora glädje har jag hittat och samlat ihop ett tjugotal som numera finns i min pappalåda.

Citaten ovan är en blandning av bokutdrag, bibelfraser och egna formuleringar. Jag är övertygad om att de hade en stor betydelse för pappa. Det är något enkelt och handfast över dem.

Men det finns även något i dessa rader som retar mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men jag tror att det handlar om att de sällan funkar i verkligheten. Det är inte möjligt att dela upp människor i starka och svaga. Livet är inte bara sorg och glädje, det är mer komplicerat än så. Det var ju det pappa upptäckte. En bidragande orsak till hans depression var att, tänker jag mig, de här enkla sanningarna inte funkade.

Det går inte att bara välja glädje, som Kaj Pollack hävdar. Livet är betydligt mer komplicerat än så.

Det finns många likheter mellan den tänk positivt anda som Pollack representerar och det budskap som många predikanter inom pingströrelsen står för. Den individuella prestationen är i centrum. Du är din egen lyckas konsult. Det är som om vi existerar i ett vakuum helt utelämnade till oss själva. Vi måste själva välja och lyckas vi inte kan vi inte skylla på någon.

Jag tror att min pappa gick på det. Han blev lurad. Trots att han livet igenom påstod sig strida och kämpa för de som han kallade för svaga, fick han för sig att han var tvungen att reda upp sin situation själv.

Att han aldrig skulle bli förlåten för sina egna felsteg.

Han var nog medveten om att han ställde orimliga krav på sig själv.

Att ingen klarade av att leva upp till hans egen måttstock, allra minst han själv.

Vi fick femkronorna och nycklarna av den tillmötesgående polisinspektören. Wiggo köpte en polisbil i miniatyr, som han fortfarande leker med idag. Vi satte oss på Törners konditori och åt vår glass i solgasset. Och där slog det mig att han, pappa, faktiskt insett sin egen svaghet. De sista veckorna, innan dödsdagen, hade han vågat be om hjälp. För sent skulle det visa sig, men han hade släppt de enkla omöjliga lösningarna.

Att han vågade be om hjälp är en slags tröst.

Vi gjorde det,

2009-09-08T13:52:00.006+02:00

varje trebarnsförälders våta dröm. Vi ordnade barnvakt i nästan 24 timmar. Och gav oss ut på fjäll- och svampjakt på Ansätten. Ett litet fjäll som ligger ovanför Bakvattnet. En plats som Maria besökte på skolresa i andra och sjunde klass. Det var på tiden att åka dit igen. Vi blev blöta om fötterna, men hade en fin dag som avslutades med surströmmingsbaluns hemma på gården.

Höstaktigt släntrande.

Brant sluttning.

Fin utsikt.

Blåsig, obligatorisk, toppbild.

Blåbärsbuske.

Svampfynd.

Radhuset

2009-09-03T09:24:00.009+02:00

Vi är bosatta i ett radhus. Det är bra dynga.

Vårt hus.

Något som vi inte är ensamma om att tycka. Det finns fler, om än väldigt få, som hyllat denna boendeform. Nåja, åtminstone bott och verkat i sina flerfamiljshus.

I Uppsala bodde Willy Kyrklund merparten av sitt verksamma författarliv. I länkad artikel skriver journalisten att han en gång besökte Willy i hans "minst sagt minimalistiska radhus". Vilket antagligen är en omskrivning för spartanskt och undermåligt.

I Linköping har biskop Martin Lönnebo sin meditationsträdgård. Inte spartansk, tänker jag mig. Full av liv snarare.

Nu var det inte på grund av en kultförklarad författare och en biskop emeritus, som vi hamnade i vårt hus. Det var andra, till synes, mer slumpartade skäl.

- Det är så bra för barnen, säger många.

Vilket i och för sig stämmer, men knappast avgörande. Även om det faktum att den gemensamma gården är full av barn förenklar och förgyller vardagen. Men det behövs det inget radhusområde för att få till. Det funkar nog i vilket villaområde som helst. Men kanhända att tillgången till samägda ytor förenklar lekandet. Det behöver sällan bli en diskussion om vems gård de ska vara på.

Nej, anledningen till att vi köpte huset beror dels på att solen sken och utsikten var fin när jag gjorde mitt första besök i juni 2002. Dels på att vi inte hittade något annat när vi väl bestämt oss för att flytta från Göteborg. Vi hade tänkt oss en billig hyres- eller bostadsrätt i centralorten. Men det fanns inga lämpliga objekt. Och slutligen; ett radhus är ett hanterligt projekt. Inte alltför stora utmaningar. Två ytterväggar som behöver lite färg med jämna mellanrum. Lämplig yta trädgård. Tillräckligt för att odla till husbehov, men det blir inga jätteprojekt som äter tid. Trots det eller just på grund av att det är en hanterlig storlek har vi genomfört några projekt under den tid vi bott här. Följ med på en runda.

Ett kök behövs.

En väggfast bokhylla med Sara Lidmans och Göran Tunströms samlade verk är svår att leva utan.

Sparrishäcken, som vuxit till sig, och rosbusken är fina.

Kompostering är livets mening.

En skraltig skrivskrubb...

...med samlade skrivråd, som även funkar som generella livsråd.

Och på tal om projekt, sex fönster på övervåningen väntar på ommålning. Det borde vi klara av.

Citroenen

2009-09-01T21:52:00.003+02:00

Idag fick jag följande SMS, från ej namngiven bilverkstad:

"Din bil är klar för dagen men vi behöver boka om den för åtgärd."

Fortsättning följer.

Bästa stunden

2009-08-31T20:32:00.006+02:00

är när de somnat för natten. Ikväll var alla i säng innan åtta. Det har inte hänt sen i april, tror jag. Efter pandemin behövs det sömn, ansåg jag. Det tyckte inte Nils junior, men jag lyckades baxa honom i hamn. Vilket föregicks av några tomma hot som antagligen skrämde livet ur grannbarnen.

Och Maja, hon har sin ritualer. Där ingår det en stunds gapande (ett litet eller större skrikkalas) innan hon kraschar i någon oförutsägbar position. Gärna efter några hårda bataljer med spjälorna i sängen. Ikväll nöjde hon sig med det lilla.

Brita och Maja krasch.

Det näst bästa är när de vaknar utvilade. Maja är bäst efter förmiddagspasset. Halvtolv, cirka. Då är livet enkelt. Och lite burkmat på det, då är det fulländat. En stund.

Yrvakna

Veckoslutsrapport

2009-08-30T09:53:00.008+02:00

530 sidor Enquist, en magsjukepandemi (om än i en liten population) satte sin prägel på senare halvan av den här veckan. Alla barnen är drabbade, vi vuxna väntar på vår tur eller slipper undan.

Inte bara sjukdom. Lite kroppsarbete hann vi med mellan uppstötningarna. Eftersom vi, i princip, är bosatta på en åker ägnade vi oss åt bärplockning, höskörd och organisk marktäckning. De svarta bären plockade vi från vårt buskage. Det torra gräset hämtades från en närbelägen fotbollsplan som förväxt sig under sensommaren. Marktäckning mellan buskarna för att slippa klippa.

Wiggo skötte grovarbetet...

...och gillade skarpt att åka på det vingliga lasset.

- Nu har jag en egen studsmatta, påstod han.

Ett helt år

2009-08-26T12:57:00.008+02:00

I sin senaste bok, ”Ett annat liv”, skriver P.O. Enqvist om att han tröttnar på sig själv ibland. Att han gärna tar till gamla vana och inövade fraser för att få medlidande och/eller sympati. (Hela boken är skriven i tredjeperson, när han skriver ”han” i citatet nedan avses författaren själv):

”Han noterar att de flesta tror att det är synd om dem som inte har en far. Tragiskt, eller ensamt. Han tycker om medlidandet, upprepar gärna Min far dog när jag var sex månader gammal. Ibland lite tröttande. Egentligen ett jävla tjat om detta halvår, kan han själv tycka; han är då vuxen och har lärt sig att med schwärord missbruka språket, men han fortsätter upprepa sig.”

En känsla som de flesta, som åtminstone jag kan känna igen mig i. För tillfället är jag gruvligt trött på de haranger jag hasplar ur mig när jag försöker förklara varför jag är föräldraledig. Ett helt år. Att jag är hemma med barnen förvånar få. Att jag ska vara hemma mer än några månader förvånar många män och några kvinnor. I stort sett alla känner sig nödgade att kommentera.

- Ska du vara hemma ett helt år? Frågar de.

- Vad ska du göra då, har du några projekt på gång? Frågar några.

- Kommer du inte tröttna på att trampa runt hemma? Undrar någon enstaka.

Nu är det inte frågorna i sig som tröttar mig. Även om det är uppseendeväckande att de ställs. Att de ställs till mig. Maria har inte ifrågasatts av någon för att hon valt att vara föräldraledig i ett års tid, vid tre tillfällen. Men hon är å andra sidan kvinna. Nej, det är mina svar som är tröttsamma. Att jag faller i fällan och börjar försvara och motivera mitt val.

- Ja det är ju sista chansen. Jag får nog inte några fler möjligheter, kan jag säga.

- Jo, toaletten måste renoveras. Det ska jag nog hinna med, hör jag mig själv svara.

- Ja det är ju inte direkt bra för pensionen, kan jag liksom ursäkta mig.

Från och med nu ska jag sluta svara. Byta samtalsämne istället. Börja tala om vädret och/eller den krassliga kommunekonomin.

Första dagen

2009-08-26T12:49:00.004+02:00

Tisdag förmiddag, den 25 augusti 2009, började det. Det gick planenligt. Brita på skolan, Wiggo på förskola och Maja somnade i vagnen 09.17. Efter den Lilla rundan satt jag där. Nu var det bara att sätta igång. Hårddisken brummade uppfordrande. Allt oskrivet var skrivbart.

Disken var diskad. Toaletten var städad. Tvätten var tvättad. Sängen var bäddad. Soppåsen var utburen. Komposthinken var tömd.

Surfade planlöst på trista bloggar, dagstidningar och nätbutiker. Efter ett tag skrev jag följande i min skrivdagbok:

”Första helt självständiga förmiddagen. Och det känns så. På riktigt. 09.30 satt jag mig framför datorn och sitter här än, nästan två timmar senare. Sen att jag absolut inte skrivit något och att jag precis hämtade usb-minnet, med mitt arkiv, det spelar mindre roll.”

Sen väckte jag Maja.

Kolla...

2009-08-25T12:05:00.003+02:00

...Wiggo är på TV och i tidningen.

Nåja skymtar är nog mer sanningsenligt, höstens första förskoledag blev välbevakad i lokalpressen iallafall.

Bilen

2009-08-24T19:42:00.010+02:00

Maja och jag tillbringade eftermiddagen på Bangårdsgatan (Östersunds Ruhrområde, typ). Orsaken till vårt uppehälle var, som tidigare annonserats, att bilen var på återbesök på ej namngiven verkstad (5 besök och 13000 kr senare).

Efter en och en halv timme konstaterades att: 1/ Bilen läcker fortfarande olja (det visste vi). 2/ De vet inte var den läcker (det vet inte vi heller). 3/ De skulle ha ett "ö-råd på verkstan" för att därefter höra av sig till mig (det lät inte särskilt förtroendeingivande). De har inte hört av sig än.

Torsdagsutflykt 3, Svarthögen 20 augusti

2009-08-24T11:33:00.013+02:00

- Pappa, paaaappa var är du? Jag kan inte se dig, skriker Wiggo. Vi är på väg att bestiga ett berg. Eller berg och berg, i och för sig är det namngivet som Midskogsberget på kartan, men en rejäl kulle är nog en rättvisare beskrivning. Kullen och omkringliggande terräng är fylld av stora och små stenblock, vilket gör att det är svårt att ta sig fram. Wiggo har fastnat mellan två block, därav hans desperata gapande. Som tur är storkusinen Benne med oss idag och kommer till hans hjälp. Snart står vi på toppen och spanar ut över Midskogsdammens enorma betongvall och rymdhedarna av skogsmark som breder ut sig i Mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.

Nöjda stenbestigare.

Glesbygdslycka.

Midskog eller Svarthögen är målet för dagens utflykt. Jämtlands bästa och största Boulderområde. Jag har ofta varit här och klättrat på någon av de oräkneliga blocken som finns i området. Under några års tid har medlemmar i Östersunds klätterklubb ägnat sig åt småstensklättring i området. Enligt en enkel och barnsligt rolig logik. Släpa med dig en, för ändamålet ämnad, landningsmadrass och försök att ta dig upp på stenarna. På varje block finns det enklare eller svårare varianter. Det är bara att välja efter tycke och smak.

Syftet med dagens besök är inte att klättra (även om madrassen finns med utifall att...). Nej enligt ryktet ska det finnas en liten sjö fylld av fina öringar och stora abborrar, som vi tänker söka upp. Vi ska också kolla om blåbär och lingon har mognat.

Tjärstubbe.

Lingonstubbe.

Bärätare och hund.

- Vad långt det är, säger Wiggo när vi svängt in på grusvägen som följer Indalsälvens norra strand. Vi är inne på en av de otaliga skogsvägar som rutar in den Jämtländska obygden. En väg som antagligen kom till när vattenkraftverken i Midskog och Näverede byggdes i mitten av femtiotalet. Det är gott om kraftverk i vattendraget. På sträckan mellan utflödet ur Storsjön, i Krokom, till Stugun cirka fem mil nedströms räknar jag till fem stycken, som Eon och Vattenfall tjänar stora pengar på. På det sättet fortsätter det resterande sträcka till utloppet i Bergeforsen vid östkusten. Det är inte någon orörd vildmark vi rör oss i, även om man får den känslan. På den tre mil långa sträckan, sydöst om Lit, möter vi inga andra bilar.

Wiggo och Benne grillar korv...

- Men det är väl inte lika långt som till Orsa och Tjärnö? Frågar Wiggo.

- Nej, svarar jag.

- Nej så långt kan det ju inte vara, tilläger han nöjt.

När vi är framme är det dags för lunch. I tallbacken som vi sitter i finns det gott om goda och mogna blåbär och nästan mogna lingon, som Maja med stor förnöjelse sveper i sig. Den lilla sjön, som vi siktat in oss på, hittar vi däremot inte. Kartan som jag har i bilen har allför stor skala och att ge sig ut och söka på måfå är inte aktuellt. Men vi provar på lite bäckmete istället. Ett äventyr som slutar med att Wiggo tappar sitt spö i forsen och därefter råkar kliva ner i ett midjedjupt myrhål.

...som smakar fint

Nej dagens begivenhet var inte fiskandet, utan bergsbestigandet, korvgrillandet och bärätandet.

Roligast:

- Alla braiga svärd som jag hittade i skogen, tyckte Wiggo. Bärätandet och hundsällskapet tyckte Maja. Korvgrillningen och bergsbestigningen gillade Benne. Nilsfredrik uppskattade sällskapet och blåbärsätandet mest.

Konstigast:

Trots oceaner av (till synes) orörd skogsmark valde vi att luncha under Mellersta Norrlands inland och fjälltrakters största kraftledning.

Uppseendeväckande:

Ensligheten. Glesbygdskänsla i kubik.

Hitta dit:

Från Östersund, kör 3 mil mot Stugun. Efter byn "Lillsjöhögen" sväng vänster mot Näverede. Kör asfaltvägen 5 km. När du ser skylten "Midskog 1" peka åt vänster. Sväng höger! Kör 3,5 km och du ska svänga vänster ("Nyby 19") till Näverede kraftverk. Kör över och på andra sidan, sväng vänster. Kör grusvägen (5,5km) tills du kommer till kraftverket i Midskog. När du har passerat det kraftverket, ser du en massa stenblock på höger sida. Parkera på någon av mötesplatserna längs vägen. Tänk bara på att timmerbilar och andra fordon ska kunna ta sig fram.

Ovan angivna är den närmaste och snabbaste vägen. För tillfället genomförs det renoveringar av Näverededammen, som därför är avstängd för trafik av och till. Därför valde vi att åka en annan väg. Från Östersund till Lit, längs E45:an, sväng höger efter campingen på Indalsälvens norra sida. Kör längs älven. Sväng höger in på en grusväg efter en knapp mil, skyltat mot Midskog eller Näverede. Kör längs denna väg tills du är framme vid Midskogs kraftverksdamm. Lite längre och mer grusväg.

Nu börjar...

2009-08-24T11:11:00.006+02:00

...det.
De andra är på jobbet, förskola och på väg hem från Kreta.

Trodde vi ja, Maja och jag är tvungna att göra återbesök på ej namngiven bilverkstad för femte gången. Kostnaden och deras omförmåga att reparera uppkommet oljeläckage försöker jag förtränga. Förträngningsförmågan fungerar bra vissa dagar.

Värsta festen

2009-08-23T09:07:00.001+02:00

Alla andra, det vill säga de vuxna, stack iväg på trist gubbfest i stan. Vi, Maja, Wiggo och två kusiner, firade detta genom att ha en helkväll här hemma.

Maja började med favoritleken nummer ett: diskmaskinsurplockning...

...och kextuggande.

Därmed var festen igång.

Vi fortsattte med leken skaka grind. Det tröttnade vi snabbt på och blev lite småirriterade. Därför pucklade vi på varandra lite. Inga konstigheter; rycka gosedjur, dra i håret, nypas, knuffar och andra klassiker.

Man blir trött och hungrig av att bråka, dags för lite snacks. Popcorn som hoppade över hela spisen var kul.

Gott

Nu var det dags att runda av och städa upp. En tur till komposten fick det bli.

Skön kvällsluft och vackra daggrika blommor att känna på.

Vi fick nya krafter av utevistelsen och då är det aldrig fel med lite madrasshoppande och tafattlekar innan man somnar in. Ja det var vår kväll det, nästan. Självklart avslutade vi det hela med ett rejält tvåstämmigt skrikkalas också. När den ene tystnade tog den andra fart. Härligt med fest.

Röstarundan

2009-08-22T22:16:00.011+02:00

Idag ska vi gå ett varv runt Röstarundan. Den är lite längre än Lilla rundan, mer kuperad och minst lika händelserik.

Nu kör vi.

Första stoppet är hos grannen, trettio meter bort. Han ska bygga ut sitt hus och har en helfrän minigrävskopa som vi naturligtvis spanar in.

Nästa självklara stopp är biblioteket, tyvärr är det stängt idag.

Vi går vidare förbi Torsta naturbruksgymnasium och Wiggo leder oss in i en hemlig gång, som jag missat under de sju år jag bott i byn. En stor yvig granhäck som har ett spännande innanmäte.

Sen är det dags för de obligatoriska djuren. Två stora läskiga (förf. åsikt) hästar. Den ena liknar Pippi Långstrumps häst.

Landstingsägda kossor.

Dagens överraskning. Det mullrar borta vid Mattsons traktorer. När vi kommer fram får vi se två motorcyklar. Två nyservade Harley Davidsson kommer rullande ut från verkstan. Wiggo gillar 56:an, den med lång framgaffel, bäst.

Jag gillar 91:an, med bröllopsblommor i packväskan, bäst.

Därefter ett stopp vid Rösta trädgårdar. Där finns det justa lekredskap och ett ödsligt växthus.

Cowboy och -girl.

Totemklättring.

Tragisk Tagetes.

Kusliga hängamplar.

Vi är snart färdiglekta och går vidare genom den vackra pergolan där blommorna är i full blom.

Utför backen mot nästa delmål. Den nybyggda cykelbanan. Wiggo cyklar två varv och vi tittar på.

Sen träffar vi en dagiskompis innan det är dags att gå vidare.

När vi nästan är hemma stannar vi upp i ett, nästan moget, sädesfält och beskådar den makalösa utsikten över Oviksfjällen bortom Frösön, Rödön och Storsjöflaket. Maja sköter sig exemplariskt, som vanligt. Hon är vaken och aktiv hela rundan. Det behövas bara ett extra varv runt vårt garage innan hon somnar.

Bak

2009-08-22T13:56:00.005+02:00

40 kokosrutor bakade jag och Wiggo igår. Sistnämnde skötte äggknäckandet och skålslickandet. Jag skötte blandandet och gräddandet, grannen tog hand om leveransen till byns fotbollsarrangemang.

Skrikkalas

2009-08-20T20:20:00.010+02:00

Jag pendlar ofta mellan att i ena stunden känna mig som en totalt värdelös och inkompetent förälder, för att i nästa stund få för mig att jag är den mest oumbärlige och hjälpgivande toppenpappan. Ena sekunden är jag på väg att slänga in blöjpaketet och ringa till jourhavande supernanny. Vars hjälp antagligen är avdragsgill hushållsnära tjänst. Nästa ögonblick är jag på väg att kontakta närmaste studieförbund för att erbjuda mig som ledare på deras föräldrautbildning.

Vid Majas skrikkalas inatt, pendlade det mellan nämnda poler. När hon till slut, efter ett par timmars kalasande, somnade i min famn kände jag mig mycket kompetent. Men trött.

Torsdagsutflykt 2, Kvissleströmmarna 13 augusti

2009-08-19T22:51:00.027+02:00

- Se upp för stenen där framme, säger Ante.

Vilken sten hinner jag tänka innan kajaken kantrar. Jag släpper min paddel och försöker desperat rädda situationen genom ta emot mig på botten med min vänstra hand. Vilket resulterar i att jag i och för sig lyckas få upp båten på rätt köl, men även klämmer och skrapar sönder tre fingrar mot den vassa stenen.

Ante surfar säkert på valsen i Ockeströmmen, i vårflod maj 2009.

Under fyra års tid har jag haft ett stående erbjudande om att få följa med och prova forspaddling. Idag blev det av. Vi är i Kvissleströmmarna, som är Indalsälvens sista forssträcka innan vattnet rinner ut i Storsjön. Fors och fors, det är lågvatten och långt ifrån de vattenfall som Ante och hans entourage vanligtvis rör sig i. Efter förra veckans eskimåsvängsträning i en liten lugn insjö trodde jag att jag var redo för lite större utmaningar. Det var jag inte. Jag uppvisar en imponerande rad med nybörjarfel redan i första valsen. Är rädd och spänd som en fjäder och försöker kämpa emot vågorna istället för att följa med. Är värdelös på att läsa forsen och släpper paddeln när jag kör på nämnda sten. Som tur är lyckas jag plocka upp paddeln igen.

- Men barnen då? Var är dom? Frågar sig vän av ordning. Och var det inte för barnens skull som ni instiftade era utflyktsdagar?

Barnen, Maja, Wiggo och Brita, är kvar på stranden tillsammans med resten av grannfamiljen. De möter oss nere på Herrgårdsholmen där vi går iland efter en knapp halvtimmes vingligt paddlande. Och nja, inte bara för barnen. Finns det möjlighet att förena nöje med nöje så kommer jag att ta chansen.

Resten av forsen gick bra, även om jag fortsatt hade en skräckblandad känsla i kroppen. Strömmande vatten är läskigt och något som jag hyser stor respekt för. Jag kommer aldrig bli någon vidare creeker. Jag är för feg.

Kvissle var en trevlig bekantskap och ett fint utflyktsmål. Förutom paddlingen finns det bra harr- och öringfiske i strömmarna. Goda hallon och smultron hittade vi på stranden. Vi imponerades av de feta granarna och tallarna som uppenbarligen fått växa ostört en bra stund. Hundbajs fanns det på stigen, kunde vi konstatera när båtarna lyftes upp på takräcket.

Roligast:

Att vinna över Ante i mackkastning tyckte Brita. Klättra över räcket på den lilla gångbron över forsen tyckte Wiggo. Bli bjuden på en stor skål nyplockade hallon och smultron tyckte Maja. Paddlingen, trots allt, tyckte Nilsfredrik

Mest uppseendeväckande:
All spejsad utrustning som jag fick dra på mig. Neoprenbyxor, sumpiga våtdräktsskor, torrdräktsjacka, paddelväst, kajakkapell samt en stadig plasthjälm. Jag glömde handskarna och tackade nej till att trä på mig ett par rejäla armbågsskydd. Något som jag ångrade när blodet rann från fingrarna.

Konstigast:
Fekalielukten i bilen på vägen hem. Det uppdagades, som sagt, att vi dragit kanoterna genom hundavföring. Som sedan kladdat ner mitt högra byxben. Eftersom Brita inte tyckte det var någon bra idé att besöka Statoilmacken i Ytterån iförd blågula kortkalsonger så struntade vi i det.

Hitta dit:

Kvissleströmmarna är belägna cirka 2,5 kilometer söder om Mattmar kyrkby. Om man kör E 14 från Östersund så svänger man mot Hallen på väg 321 strax innan Mattmar kyrkby. Kör cirka 5 kilometer fram till Kvissle och sväng här till höger mot Mattmar stationssamhälle. Sväng vänster efter cirka 4 kilometer över de två broarna över älven. Därefter höger och då ser man Kvissleströmmarna på höger sida om vägen. Vi paddlade Ockeströmmen, men det är även möjligt att paddla och fiska på den norra sidan, i Mattmarströmmen.