Hej Tede,
inser att jag skickar det här brevet för sent. Du kommer inte kunna läsa det här och vi kommer aldrig mer ses.
Här.
Att just du skulle gå först. En av de bästa.
Det är bara orättvist.
Om någon ens yppar någon av de där utslitna klyschorna från vår pingströrelseuppväxt.
Om att det alltid finns en mening med allt som sker.
Att vi inte kan förstå Guds plan för våra liv.
Att allt är till det bästa.
Då kommer jag att protestera. Vilt.
För det här, att det blev så här, är bara meningslöst och obegripligt sorgligt. Tyvärr.
Men att jag fick dela några viktiga uppväxtår med dig. De viktigaste åren i mitt liv. Som gjorde mig till den jag är i dag. Det är uteslutande varma minnen. Eller ja. De där lätt förvirrade tonårsåren, är kanske just bara förvirrade. Och inget annat.
De senaste dagarna har barndomsminnena staplats på varandra.
Tidiga expeditioner upp på Prästhusberget i Klingsta, brännbollsturneringar med Wedinbröderna i Nacksta, längdhopprekord på 110:an i Sidsjöbacken, makalösa abborrfiskefängen i Krog och taffliga windsurfingförsök i Ankarsvik.
Två händelser har satt sig lite djupare.
1. Minns du, sent 70-tal eller tidigt 80. Vi tog, bokstavligen, rygg på våra pappor upp på Åreskutan. En svindlande kabinbanefärd. Ett stort äventyr för oss tvärhandhöga kustbor.
Vi klev ut i den oändliga storheten. För att försöka ta oss ner från det enorma fjället. På små smala tändstickslagg tog vi rygg och skydd för snöblandad nubb som kom på tvären från nordväst.
Tårarna rann och tinningarna pulserade vilt under våra gulblåa Jofahjälmar. Men vi överlevde. Och präglades för livet.
Tror jag.
2. Allt vi såg på teve och VHS skulle prövas. Jag minns ett sent 80-tal fyllt av Point break liknande filmer och MTV-klipp. Vi ville pröva och prövade allt nytt från Kalifornien.
Jag minns att vi såg en ung amerikan som gjorde omöjliga skateboardtrick. Som vi varken förr eller senare var i närheten av att bemästra.
Jag sa:
"Tänk vilken framtid han har framför sig. Han lär ju tjäna fett med cash på det där."
Du svarade:
"Men det där är väl inget att satsa på. Chansen att lyckas är ju minimal."
Redan då var du den smarta. Den som fattat att livet inte bara är en pojklek. Det finns mer att hämta.
Föga förvånande var det du som utbildade dig först. För de flesta av oss andra gick ljuset upp bra mycket senare.
Sedan kom livet, på varsitt håll.
När jag nu sitter här och scrollar ner på din facebooks-minneskavalkad ser jag att du enfaldigt (i enbart positiv mening) hållit fast vid barndomens paradnummer.
Du sladdar runt i skidbacken med dina små och leker weekendsjökapten. I ett liv som nyss påbörjats.
Och jag läser ett sista meddelande från dig:
"Hej mannen, kul att få kontakt med dig igen. Hoppas att livet är gott."
Den enda tröst jag kan se är att du nu krokat arm med Nisse och Eva någonstans ovan där.
Men, som någon släkting till dig skrev härom dagen, det börjar bli lite väl trångt i himlen nu.
Vi ses (hoppas jag).
Fredrik
