Lördagens (27/10) krönika i Östersunds-Posten
Om några dagar är det alla helgons dag och många av oss
kommer att besöka en kyrkogård. För att tända ljus och minnas de som dött.
Kan vi vänja oss vid tanken om att vi alla kommer att dö?
Är det något vi kan förbereda oss för?
Ja, jag tror det.
Det finns en seglivad myt om att vi inte talar om döden – i
vår tid och kultur.
Det stämmer inte.
Antologin, Döden i
medierna. Våld, tröst, fascination (Carlsson), som kom i våras, visar att
vi ägnar mycket tid och utrymme åt döden. Åtminstone till att skriva och läsa
om den. I media möter vi dagligen döden i olika tappningar.
I ett av antologins bidrag har medieforskaren Anette
Forsberg granskat 165 nyhetsberättelser om dödsfall och sorgeyttringar som
publicerats i svenska dagstidningar under åren 1994 till 2008. Hon kommer fram
till att det är de levande sörjande som är huvudpersonerna i
nyhetsrapporteringen. Inte de döda. Det finns en medialiturgi som fokuserar på
de som överlevde. De som kände och nästan kände dödsoffret får komma till tals
och beskriva sina känslor och upplevelser.
Hon tar det ett steg vidare och spekulerar i om att det
kanske, egentligen, handlar om vår egen död. Genom att läsa om andra och hur de
sörjs förbereder vi oss, i någon mening, för när vi själva ska dö. Vi bearbetar
hur vi tror att vi kommer att bli ihågkomna.
Men det är inte hela bilden. På senare tid har jag, och
många med mig, på nära håll följt två cancersjuka personer. I tidningsreportage
och blogginlägg har läsarna kunnat följa dem genom sjukdomens olika stadier.
Gösta Olofsson, som journalisten Sandra Högman, har skrivit
en reportageserie om i Länstidningen. Han dog i början av september och för
någon vecka sedan publicerades den sista artikeln, som beskrev begravningen.
Det har varit en gripande och smärtsam resa, som har betytt mycket för många.
Hans kamp har inte någon mening, men den har fått en mening för andra – tänker
jag mig.
Skribenten och musikern Kristian Gidlund, följer jag och 1,5
miljoner läsare. I sin blogg skriver han finstämda inlägg. Där han sätter ord
på sin sjukdom och förestående död. Han sörjer sina ofödda barn och att han
troligen kommer att dö innan sina föräldrar. Men han skriver även om hur glad
och stolt han är över det han har fått uppleva och genomföra i sitt
29-åriga, alltför korta, liv.
Berättelserna tröstar oss, tror jag. Vi är fortfarande vid
liv. Vår stund är inte kommen ännu. För döden är demokratisk och rättvis – vi
kommer alla att uppleva den. Vägen dit är inte lika jämlik och förutsägbar.
