söndag 30 september 2012

När barn dör är vi skyldiga att göra vad vi kan

Lördagens (29/9) krönika i Östersunds-Posten 

För några veckor sedan meddelade Migrationsverket att de planerar att starta ett lokalkontor i Östersund. På grund av att flyktingströmmarna till Sverige har ökat markant den senaste tiden. En orsak är det pågående upproret i Syrien.

Reaktionerna har inte väntat på sig. I kommentatorsfält och på insändarsidor har Sverigedemokrater och andra slagit fast att vi varken har råd, plats eller lust att ta emot några fler flyktingar här omkring.

Det är knappast någon nyhet att det är en humanitär katastrof i Syrien idag.

I över ett år har jag följt ett twitterkonto vid namn SyrienNyheter. Ett konto som administreras av de syriska journalisterna Bassam och Iman Al-Baghdady. I snart 600 dagar har de postat skrämmande bilder och videoklipp, och krass statistik. För några dagar sedan rapporterade de att det totalt har dödats 33 328 personer varav 2457 barn. Mer än 76 000 personer uppges saknade och över 280 000 syrier påstås vara på flykt.


Det är naturligtvis helt omöjligt att föra sådan räkenskap med exakthet. Siffrorna ska tas med en stor nypa källkritik. Statistik är en del av krigets vardag. Men även nyhetsbyrån Reuters uppger att över 27 000 människor har dödats.


I flyktinglägret Zaatari i Jordanien trängs 28 000 människor under miserabla förhållanden, rapporterar Sveriges radios korrespondent Cecilia Uddén. 12-åriga Amal berättar att deras hus träffades av en missil och att hennes kusin hamnade under rasmassorna. Och lägger till att hennes pappa är kvar hemma i Syrien.

Vi har inte hört av honom på två veckor, hans mobil är avstängd, säger Amal.


Alltså. Vi har varken råd, plats eller lust att ta emot några få syrier i Jämtland. Eller?

I jämförelse med andra, är vi knappast fattiga. Och är det något vi har är det plats. Vårt problem är snarare att vi har en minskande befolkning. Utflyttningen är större än strömmarna åt andra hållet. Vi behöver bli fler.

Tillsammans med Gotland ligger Jämtland dessutom på jumboplats när det gäller andelen utrikes födda i befolkningen. Det är skämmigt på riktigt. Det är klart att vi ska öppna upp för fler.

Men viktigaste av allt. Syriens sak är vår som Birgit Eriksson med flera, skriver i sina kommentarer till artiklarna om Migrationsverket besked. Det är inte enkelt, det är jag fullt medveten om. Men när barn dör är vi skyldiga att göra vad vi kan.

onsdag 26 september 2012

Hembygdssparris


Krönika publicerad i septembernumret av Ås bygdeblad


Länge levde jag i villfarelsen om att det bara är möjligt att ha en hembygd. Jag tog för givet att min uppväxtort, Klingsta en mil sydväst om Sundsvall, för alltid skulle vara mitt enda på riktigt hemma. Jag bodde i ett samma hus från 1,5 års ålder tills jag fyllde 11. Där fanns allt jag behövde. En sjö, ett berg och en rad lekkamrater.


I Ås har jag bott i ett och samma hus i tio år. Det är personligt rekord för min del. Åtminstone tangerat.

De första åren, i östkustbyn, var omtumlande. Livsbanans inledning är utvecklande och händelserik. Minst sagt. Det är många epok- och livsavgörande steg som ska hinnas med då. Som att lära sig gå, tala, cykla och läsa.

De senaste tio åren har varit nästan lika omtumlande. När det gäller min egen utveckling har det inte hänt särskilt mycket. Förutom några gråa hår och längre startsträcka vid fysiska aktiviteter. Men i min närmsta omgivning har det skett desto mer. Tre barn har fötts, min pappa har dött och sparrisplantorna har börjat ge skörd.

Huset som jag växte upp i är för länge sedan sålt. Förra sommaren stannade jag till och kikade in i trädgården där. Det är fint, men det är inte längre mitt hem. Jag drömmer inte om att flytta tillbaks. Men det är fortfarande min hembygd.

Överhuvudtaget är talet om hembygd ett ganska infekterat ämne. Det fylls ofta med exkluderande och ideologiska undertoner. En gång inflyttad alltid inflyttad. Det är stort steg att flytta över en länsgräns i Mellersta Norrland. Än större steg att komma som kvotflykting till Krokoms kommun, direkt från ett krigshärjat land, tänker jag mig.

Språket lyfts ofta fram som den avgörande faktorn för att vi ska ta oss in i och lyckas i ett nytt samhälle. Vi har till och med ett regeringsparti som fått för sig att språktester är en del av lösningen för att få folk att känna sig hemma. Rent nonsens anser jag. Inget språktest i världen kommer att hjälpa någon in på arbetsmarknaden och i samhället. Det handlar snarare om samhällets och den enskildes inställning. Både hos den som kommer och den infödde.

Naturligtvis är språket viktigt, men det krävs mer än några terminer på en SFI-kurs för att knäcka de finstilta språkkoderna. I sommar har jag lärt mig att det, inom ett relativt litet område, finns tre olika namn för samma insekt.

I nordvästra Jämtland säger man brännmya om de där minsta bitande sommarplågorna. Hos min mormor, på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland, kallas de för småsvenn. Och här omkring benämns de som sveann. Men av nyvunnen erfarenhet vet jag att de är lika outhärdliga på alla orter.

Det är just den sortens kunskap som skapar tillhörighet, bortom statens kontrollbehov.

Egentligen är det ganska enkelt. Eller borde vara i alla fall. Det här med ett hem. Känner vi oss hemma är vi hemma. Det borde och kan ingen annan ha åsikter om. Egentligen.

Ås kommer för alltid vara min hembygd. Här har jag vänner, en grav att gå till och sparrisskott att skörda.