Gratisluncher och -böcker #bookedskriva #bookedmiljökapitalisterna

Det finns inga gratisluncher, sägs det. Trots det, eller kanske på grund av det, kommer det ofta, via mejl, sociala medier och all over internet fantastiska erbjudanden till mig. Jag erbjuds gratisvaror av alla möjliga slag. För att inte tala om alla lotterivinster som jag utlovats. Nu stämmer det ju sällan. Ofta finns det en eller flera hakar.

Men det finns undantag. Någon gång i våras blev jag tipsad om en ny sajt som delar ut böcker gratis. De har en enkel idé. Den bokintresserade registrerar sig på en mejllista. När de får in böcker eller tidsskrifter skickar de ut en förfrågan. De 50 första personerna som svarar får ett exemplar hemskickat. Motprestationen från läsaren, det vill säga mig, är att skriva något om läsupplevelsen och publicera det i en blogg, på facebook eller twitter.

Det dröjde länge innan jag fick napp. Troligen var jag alltför långsam på att svara på deras utskick. Men den senaste månaden har jag haft större tur. På kort tid har jag fått två böcker och en tidskrift. Nedan följer mina synpunkter på de två senaste.


#bookedskriva
Tidningen Skriva, nr. 5 jul/aug 2012

Skriva är en ny tidning, som rider på den skrivvåg som finns just nu. Alla ska skriva en bok, känns det som.

Jag gillar att skriva, men jag gillar inte tidningen Skriva, upptäckte jag. Den ger en molande värk i skrivarmen. Om jag förstått saken rätt har de olika teman för sina respektive nummer. I årets sommarnummer är det deckarförfattande som avhandlas. Så klart. Och det är där det skaver på något vis. Det är som att de har en underliggande hypotes om att det finns en slags mall eller recept för författandet. Om vi följer tidningens femstegsmodell är det omöjligt att misslyckas. Typ.

Jag tror inte riktigt på det. Den genvägen finns inte riktigt. Som tur är.

Min andra invändning är de något kantiga krönikorna som finns i tidningen. I, den snart romandebuterande författaren, Mattias Hagbergs text raljerar han kring att hans radhusförfattarjag är alltför trist. Han önskar att var lite mer vild och galen för att få fart på försäljningen. Jag blir inte riktigt klok på om han driver med författarbranschens villkor eller om han faktiskt önskar att han vore annorlunda. Och jag kunde inte ha brytt mig mindre.

Detsamma gäller Johan Carlies försök att på fem veckor skriva en bästsäljande kriminalroman. Han beskriver hur han letar en unik och säljande handling, huvudperson, miljö och så vidare. Driver han med mig eller är det på riktigt? Jag kunde inte ha brytt mig mindre.

Naturligtvis finns det bra inslag också. Den avslutande frågespalten till exempel. Där en läsare ställer en intressant fråga om gestaltning. Och den utmärkta intervjun med Majgull Axelsson är även den bra.


#bookedmiljökapitalisterna
Miljökapitalisterna, Carl Hall, Liber

Boken Miljökapitalisterna, som utkommer 3 september 2012, trodde jag var en kritisk granskning av personer och företag som cyniskt profiterar på vår tids miljörörelse. Det vill säga investerare och storföretag som tjänar storkovan på tveksamma miljösatsningar.

Men den visade sig vara raka motsatsen. Carl Hall, som enligt förlagets presentation är en tidigare serieentreprenör numera investerare i miljökapitalistiska företag, förordar snarare investeringar i miljösektorn. Eller vad man nu ska kalla det. Och här känner jag mig nödd att citera bokens programförklaring:

"Miljökapitalisterna är de svenska entreprenörerna som tjänar miljardbelopp och samtidigt räddar vår planet. De har tidigt sett att det vi kallar miljöproblem också är världshistoriens största affärsmöjlighet."

Inga små ambitioner där direkt. Min första reaktion är tveksam. Ytterst tveksam. Men ju mer jag läser så ändras min åsikt. Varför inte. Med rådande marknadsordning är det inte så tokigt om världens investerare blir miljömedvetna. Att det satsas på alternativa bränslen och elförsörjningskällor. Som IKEA:s vindkraftverksplaner som dagsaktuellt exempel.

I boken radas en rad förslag på branscher att investera i och konkreta företagsidéer upp. Några av dem är bra. Mycket bra till och med. Jag blir riktigt sugen på att bli biogasmackägare, musselodlare eller vidareutbilda mig till energieffektivetetskonsult.

Vore det inte för överorden och de väldigt positivistiska utsagorna om att det är möjligt att bli rik på alla miljökatastrofer. Att pengajakten är själva drivkraften för att bry sig om miljöfrågor. Då vore det en bra bok. Nu känns den mest som ett smärre oljeutsläpp. Det vinstmaximerande grundackordet stör bokens budskap och miljöräddande ambitioner.

Svartvikens IP

Var och varannan helg är vi fotbollsföräldrar. Det är kul och tidskrävande. En match på sidan av matchen, så att säga. Och med två barn igång är det högsäsong just nu. Nu har vi det förspänt, minst sagt, barnens träningsplan ligger knappt hundra meter från vårt hus.

Men, vi bor i ett vidsträckt landskap. Igår stod Svartvikens arena i Hammerdal på spelschemat. Åtta mil enkel resa, cirka. Sammandrag i ÖP-liret med matcher mot Hammerdals IF och IFK Strömsund. 

Här kommer ett bildreferat. 

Åttaåriga spelare på väg mot dagens första batalj. Den uppmärksamme ser att spelet redan är igång på andra sidan kullen. En boll i luften ovanför tallarna. 

Den något slitna, men natursköna fotbollsplanen, ligger på en udde i Edessjön. 

Hög himmel och blåsigt

Några luttrade fotbollsseniorer som sökt vindskydd i bortalagets kur.

Coachen lägger upp riktlinjerna. Prata, passa och skjut.

Theo är jagad, men har fullt fokus på mål och boll.

Och mål blev det. Nedan ett av 14 i första matchen.

 Tack för den här gången.

Klicka gärna på bilderna om ni vill se dem i större format.

Fri tid är inte en rättighet

Lördagens (16/6) krönika i Östersunds-Posten:

Igår firade vi vår 8-årings första skolår - med sång, rektorns tal och klassrumstårta. Nu har han en transsibirisk järnväg av fri tid framför sig.

– Jag vill fiska, bada i sjön en varm dag och sova i lillhuset, säger han om vad han hoppas på de närmaste veckorna. Bra förhoppningar, som jag kommer se till att han förverkligar.

Under våren har debatten om barnfattigdom och klass böljat fram och tillbaka. Minst sagt. Det är en diskussion som ofta havererar i ifrågasättande av statistik och klass- och fattigdomsbegrepp. Debattörerna grottar ner sig i Leninnostalgi och anklagelser om historierevisionism. Skyttegravarna grävs djupa.

Men att inkomstklyftorna har ökat i det svenska samhället råder det ingen tvekan om. Åtminstone om vi ska tro Statistiska Centralbyrån. De senaste 20 åren har den fattigaste tiondelen av befolkningen ökat sin inkomst med 1,7 procent. Samma period har den rikaste tiondelen kammat hem en ökning på 63 procent.

Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport, i sin tur, påvisar att många barn växer upp under fattiga förhållanden. 248 000 barn, Jämtlands befolkning två gånger om, lever i familjer med antingen en låg inkomst eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler än i förra årets rapport. Siffrorna är svåra att ifrågasätta. Även om Fredrik Reinfeldt (M) gjorde ett försök, när han påpekade att det är 2009 års statistisk som presenteras (den senast tillgängliga). Då lågkonjunkturen var som djupast.

Men oavsett hur och när vi mäter. Barnen påverkas.

”Dessa barn får bära sina föräldrars misär på sina axlar”, som författaren Susanna Alakoski beskriver sin och andras uppväxterfarenhet.

Även Unicef mäter barnfattigdom. De tittar bland annat på 14 kriterier som sägs vara normala och nödvändiga för barn i ett rikt samhälle. Saknas två eller flera anses barnen vara fattiga. Det är till exempel om de får tre mål mat per dag, har två par skor som är lagom stora och har pengar till skolutflykter – vilket relativt få barn i Sverige inte har. Även om de naturligtvis finns.

Med på listan finns inte två månaders sommarlov. Rimligt nog.

Fri tid är inte en grundläggande rättighet, snarare en lyxvara. Det är få förunnat att fritt kunna styra sin egen tid. Men som förvärvsarbetande och förälder drömmer jag ofta om obruten tid. Tänk att få påbörja och avsluta någonting. Eller bara kravlöst skrota runt.

Tänk att ha ett osprättat sommarlov med fri tid framför sig. Utan lämnings- och hämtningstider. Det är en slags rikedom. Ett privilegium. 

Han, 8-åringen, är förmögen. Åtminstone i sommar.

Fri tid är inte en rättighet, snarare en lyxvara

Under två terminer har jag haft förmånen att få skriva månatliga krönikor i Östersunds-Posten. Tio stycken har det blivit. Här kommer säsongens sista. Det har varit ett bra år. Det har känts lika pirrigt och ovant varje gång. Mina lördagar, då texten är publicerad, vaknar jag tidigt och smyger ut och hämtar in tidningen. Även om jag, i stort sett, kan rabbla aktuell text utantill är det en fin upplevelse att se den i tryck.

Innan förra hösten är det magert med tidningspubliceringar i mitt liv. Någon enstaka bokrecension och friluftslivsartikel har det varit, men det gångna året har kvoten ökat avsevärt. Nämnda krönikor, 7 helsidor om min pappas sista år och till det tiotalet artiklar, notiser och fotografier i Röda Korsets medlemstidning Henry, Västerbottens-Kuriren, Östersunds-Posten och tidningen Brant. Kul, men ovant.

Frilansandet är en bisyssla. Min huvudinkomst får jag via min anställning vid Krokoms kommun. Det är kvällar och helger som ägnas till skrivandet. Väl investerad tid, tycker jag.

Klarar jag inte av något annat i livet, har jag lyckats med detta. Känns det som (nu har jag i och för sig fått till ett och annat annat också). Och det tar inte slut här - har jag bestämt mig för. Jag har fått frågan om att fortsätta skriva lördagskrönikor ett år till. Jag har tackat ja och längtar redan till i höst.

___________________________________________________________________________

Lördagens (16/6) krönika i Östersunds-Posten:

Igår firade vi vår 8-årings första skolår - med sång, rektorns tal och klassrumstårta. Nu har han en transsibirisk järnväg av fri tid framför sig.

– Jag vill fiska, bada i sjön en varm dag och sova i lillhuset, säger han om vad han hoppas på de närmaste veckorna. Bra förhoppningar, som jag kommer se till att han förverkligar.

Under våren har debatten om barnfattigdom och klass böljat fram och tillbaka. Minst sagt. Det är en diskussion som ofta havererar i ifrågasättande av statistik och klass- och fattigdomsbegrepp. Debattörerna grottar ner sig i Leninnostalgi och anklagelser om historierevisionism. Skyttegravarna grävs djupa.

Men att inkomstklyftorna har ökat i det svenska samhället råder det ingen tvekan om. Åtminstone om vi ska tro Statistiska Centralbyrån. De senaste 20 åren har den fattigaste tiondelen av befolkningen ökat sin inkomst med 1,7 procent. Samma period har den rikaste tiondelen kammat hem en ökning på 63 procent.

Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport, i sin tur, påvisar att många barn växer upp under fattiga förhållanden. 248 000 barn, Jämtlands befolkning två gånger om, lever i familjer med antingen en låg inkomst eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler än i förra årets rapport. Siffrorna är svåra att ifrågasätta. Även om Fredrik Reinfeldt (M) gjorde ett försök, när han påpekade att det är 2009 års statistisk som presenteras (den senast tillgängliga). Då lågkonjunkturen var som djupast.

Men oavsett hur och när vi mäter. Barnen påverkas.

”Dessa barn får bära sina föräldrars misär på sina axlar”, som författaren Susanna Alakoski beskriver sin och andras uppväxterfarenhet.

Även Unicef mäter barnfattigdom. De tittar bland annat på 14 kriterier som sägs vara normala och nödvändiga för barn i ett rikt samhälle. Saknas två eller flera anses barnen vara fattiga. Det är till exempel om de får tre mål mat per dag, har två par skor som är lagom stora och har pengar till skolutflykter – vilket relativt få barn i Sverige inte har. Även om de naturligtvis finns.

Med på listan finns inte två månaders sommarlov. Rimligt nog.

Fri tid är inte en grundläggande rättighet, snarare en lyxvara. Det är få förunnat att fritt kunna styra sin egen tid. Men som förvärvsarbetande och förälder drömmer jag ofta om obruten tid. Tänk att få påbörja och avsluta någonting. Eller bara kravlöst skrota runt.

Tänk att ha ett osprättat sommarlov med fri tid framför sig. Utan lämnings- och hämtningstider. Det är en slags rikedom. Ett privilegium. 

Han, 8-åringen, är förmögen. Åtminstone i sommar.

Tiden går, men tallen står kvar

På skolavslutningsdagen har den här familjen en sån där ta-kort-på-barnen-i-finkläder-tradition. När sången, rektorns tal och klassrumstårtan är avklarad förpassar vi oss ner till Storsjöns strand. Till stortallen längst ut på udden vid Birka strand, närmare bestämt. Där radas telingarna, mer eller mindre motvilligt, upp och avporträtteras. 

Vi har varit igång sedan 2009, med ett oförklarligt avbrott i fjol. Men nu är vi banan igen. Det som bilderna nedan visar är att tiden går och att de är helt makalösa. De där tre.

2009 

2010

Inte Birka strand, men väl Österlen 2011

2012-06-15