söndag 20 maj 2012

Förhoppningsvis kan bilderna hjälpa oss att minnas något annat från Utöya


Lördagens (19/5) krönika i Östersunds-Posten 
 

Jag gillar att tälta och att drömma. Dessvärre ägnar jag mig alltför sällan åt någondera. Men de senaste tre åren har jag, i början av maj, åkt till en norsk dalgång och övernattat. Jag har slagit upp mitt tält vid en fjordmynning, gått på skidturer och umgåtts med vänligt sinnade människor i några dagar.

I år, en eftermiddag då regnet slog mot tältduken, började vi prata om våra drömmar. Inte de där nattliga vardagsdrömmarna om kvarglömda förskolebarn och ouppklarade arbetsuppgifter. Nej, vi talade om våra livsdrömmar. Den första frågan som ställdes var om det ens är möjligt för fyra fyrtioåriga män att ha några drömmar kvar.

Svar ja.

Den förste drömmer om att bli helikopterpilot. Han har insett att det troligen är för sent för omskolning. Men säger att han utan vidare skulle byta ut sin landslagstränarkarriär – om han fick chansen.

Den andre drömmer om att bli lokförare. Han har påbörjat de inledande psykologtesterna, som bland annat djuplodar i vilken riskbenägenhet aspiranterna har. Och om de gillar kultur.

Den tredje drömmer om att flytta till Järpen. En dröm som han förverkligar i sommar.

Bra drömmar, om du frågar mig. Inte helt olika de drömmar som ungdomarna på Utöya hade, tror jag. Innan den 22 juli 2011. De drömde om sitt framtida yrkesliv. Jag är tämligen säker på att någon av dem fantiserade om att bemästra en helikopter. De var på väg ut livet. Några av dem var på väg att flytta till en ny stad. Inte till Järpen kanske, men väl till Oslo eller någon annan universitetsstad.

Förra veckan publicerades en radda bilder i norsk media från dagen innan terroristen kom och genomförde sin massaker. Efter tio månader har Tore Sinding Bekkedal, en av lägerdeltagarna, fått tillbaks sin kamera. Han väljer att dela med sig av sina bilder med ungdomar och regeringsrepresentanter som skrotar runt i shorts och t-shirt blandtält och kolgrillar. 

Men, som en av mina vänner kommenterade, de här fotografierna är nästan värre att titta på än bilderna med döda kroppar. Ett knappt dygn senare förvandlades idyllen till något helt annat.  

Det kommer dröja länge innan de överlevandes sår är läkta. Ärren kommer för alltid finnas kvar. Men jag hoppas att den pågående rättegången hjälper de sörjande att ta sig vidare. Några kommer aldrig att klara av att åka på läger och sova i tält igen. Men jag delar den unge fotografens förhoppning om att bilderna kan hjälpa oss att minnas något annat från Utöya. Något om drömmar och framtidshopp. Också.

Jag, i min tur, drömmer om mer skriv- och tälttid. I livet efter detta hoppas jag på en vässad blyertspenna, ett linjerat vaxdukshäfte, vänligt sinnat sällskap och ett rymligt kupoltält. 

tisdag 8 maj 2012

Min uppenbarelse


Sedan länge är min definition av avkoppling och äventyr synonymt med att ge sig ut på fjället. Om det visar sig att det finns ett liv efter detta hoppas jag på en STF-stuga med vedspis och våningssängar snarare än Johannes uppenbarelse om en stad med guldbelagda gator och murar byggda av jaspis och safir.

Får jag en helg över ger jag mig gärna ut på topptursåkning. Min önskan om att bestiga fjäll kan närmast betraktas som ett drogmissbruk. Höjden av avund nås när en av mina facebookvänner lägger ut bilder från sin senaste eskapad i Lyngsalperna. Jag granskar noga varje bildruta och grämer mig över att jag inte har varit där än. Jag är beredd att offra hus och familj för ett fjälltjack.

April och maj är som gjorda för den sortens aktivitet. Liten rasrisk, kalla nätter och varma långa dagar som lockar. En utmärkt blandning av konditionsträning och nöje – helt enkelt. Som förra helgens traditionsenliga topptursdagar i Eikesdal. 

När min mamma undrar varför jag ska ut igen brukar jag försvara mig med, Svenska fjällklubbens ordförande och FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjölds sentens:

”Vi behöver alla någon gång stillhet och perspektiv. Vi har alla våra medel att finna vad vi söker. Det är i detta sammanhang som jag starkast kommit att sakna de svenska fjällen, som ger ensamhet och distans icke genom verklighetsflykt utan genom mötet med en annan verklighet än arbetslivets och vardagens.”

Men, på sistone har det hänt något. Jag har kommit på mig själv att ta sovmorgon, när vi är i fjällstugan. Mornar då jag borde ha klivit upp och bestigit minst ett fjäll innan resten av familjen vaknat. Något som jag ofta gjorde för några år sedan. En annan helg, då jag har all tid i världen, visar det sig att jag hellre stannar hemma och städar huset än att bestiga alla toppar i Skäckerfjällen.

Frågan är vad som hänt?

Börjar jag bli gammal eller, hemska tanke, håller jag på att omvärdera mina ideal?

Ingendera. Eller ja, lite äldre har jag kanske blivit. Det är snarare att livet blivit lite mer komplicerat de senaste tio åren. Det finns fler värden som är värda något i mitt liv. Jag byter gärna ut en lössnödag mot att få sitta ostörd och läsa eller skriva i några timmar. Det hade aldrig skett när jag var bosatt i Åredalen på 90-talet.

Och Hammarskjöld tillbringade betydligt mer tid i FN-skrapan på Manhattan än i någon orörd dalgång i Sarek. Han tog sitt yrkesverksamma liv på stort allvar och hade troligen inte velat byta ut det mot alla fjällturer i världen.

Men det gör varken min eller Dags längtan mindre. Mina drömmar är fortfarande uppfyllda av att få bestiga alla Norges tvåtusenmeterstoppar i ett svep eller att någon någon gång i livet göra en förstabestigning av en orörd klippvägg i Dronning Mauds land.

Jag ska bara städa och skriva färdigt först.