Vi behöver bekänna våra synder ibland

Lördagens (21/4) krönika i Östersunds-Posten  

Att jag har syndat, det är inget jag erkänner särskilt ofta. Och det är ytterst sällan som jag skyller mina handlingar eller min situation på arvssynden.

Däremot tycker jag ofta synd om mig. Den känslan är jag inte ensam om att uppleva. När Sten Tolgfors tackade för sig som försvarsminister för några veckor sedan var andemeningen att det var synd om honom och hans barn. Inte att han hade gjort något fel. Det var snarare media som felat.

Jag tror att vi behöver bekänna våra synder ibland. Men som med alla gamla och slitna begrepp krävs det omtolkningar som passar in i vår tid och vårt liv.

Någon dag innan påsk presenterade, etikforskaren och författaren, Ann Heberlein en konkret tolkning av arvssynden. I en krönika i Kyrkans tidning jämställde hon begreppet med det sociala arvets inverkan på människor. Hon anser att vi påverkas av den sociala miljö vi råkar växa upp i. Men tillägger att det finns många exempel där personer lyckats bryta mönster mot alla odds.

Med tanke på detta är den bild, som socialsekreterare Terese Fernström målade upp i Östersunds-Posten förra veckan, oroväckande. Hon sa att situationen för de hjälpsökande ändrat karaktär de senaste fem-sex åren. Många familjer, som kommer till socialtjänsten, saknar ett fungerande nätverk kring sig och söker stöd på grund av arbetslöshet eller långtidssjukskrivning.

En analys som delas av ledande arbetsmarknadsforskare. Arbetsmarknadspolitiken har förändrats. Arbetslöshet ses i stor utsträckning som ett individuellt problem snarare än ett samhällsproblem och ansvaret har förskjutits från stat till kommun och välgörenhetsorganisationer.

Men när Dagens Nyheters ledarredaktion påstår att det är ”tid för en ny klasskamp”. Då har något skett. Det är möjligt att tala om klass och miljöpåverkan igen. Vi är en produkt av både vårt biologiska och sociala arv. I en ledare, som publicerades den 31 mars, konstaterar redaktionen att det sedan länge är känt att arbetslöshet och socialbidragsberonde går i arv. Och tillägger att Inspektionen för socialförsäkringen nyligen visat att även långtidssjukskrivning är ärftligt.

Med denna vetskap är ett av de viktigaste uppdragen i ett friskt samhälle att bryta arvssynden, förstått som socialt arv. Med nya och beprövade metoder. En, på riktigt, bra skola, offensiv jobbpolitik och stöd och omsorg till de som behöver det. Ett solidariskt grundackord.

Det kräver något av oss alla. Ett första steg, enligt Heberlein, ”är att se, se människorna som alltför ofta behandlas som förlorare.”

Grundbetydelsen för synd kommer för övrigt från hebreiskan och betyder ”att missa målet”. Det är något som jag ofta gör. 

Om kön

Upptäckte att jag har några krönikor som blivit över. Den här skrev jag i samband med kvinnodagen den 8:e mars, men det blev aldrig av med publicering då. Jag valde en annan. Ett sent och mitt enda bidrag  - i den så kallade hendebatten.

Våra två äldsta barn är lika och väldigt olika.

De har många gemensamma drag, det är ingen tvekan om att de är syskon. Men det är mycket som skiljer dem åt.

Elvaåringen gillar fotboll, friidrott, musik och att läsa deckare.

Hen är en orädd högerback som aldrig tvekar att gå in och bryta även om motståndaren är en två år äldre Strömsundsspelare. 400 meter löpning är favoritgrenen och hen är mäkta stolt över sin tävlingspremiär den här säsongen. Hen är stabil och självständig som få, sover gärna över hos kompisar och har vid flera tillfällen åkt med Nabotåget på egen hand.

Sjuåringen gillar fotboll, innebandy, längdskidåkning och att se på film.

Hen är en vass anfallare som gör flera mål på varje träning. Hen ser fram emot sommarens säsong då laget ska få premiärspela mot andra lag. Vinterns skateträningar i spåret vid Hovängen har varit veckans höjdpunkt. När vi tittar på filmen Vildingarnas land gråter hen varje gång på slutet när Max lämnar vildingarnas land för att åka hem till sin mamma igen. Sjuåringen har ett brett känsloregister, milt uttryckt.

Vem som är vem? Pojke eller flicka?

Spelar det någon roll? Egentligen?

Det klart att könet spelar roll. Hur det påverkar vår karaktär är svårare att säga. Men att könstillhörigheten ofta spelar en avgörande roll har jag gång på gång insett de senaste 11 åren.

Den första frågan jag fick när jag lämnade förlossningsavdelningen på Mölndals sjukhus var om jag ville köpa en rosa eller en blå blomma. Expediten i sjukhusets blomaffär hade tydliga föreställningar om hur en nyfödd bör uppvaktas.

Inför årets fotbollssäsong har elvaåringens fotbollslag splittrats. Efter flera års samspel har de delats upp i ett kill- och tjejlag. Inte för att tävlingsreglerna kräver detta. Inte för att barnen eller föräldrarna vill det. Inte heller för att lagets tränare förordar ordningen. Nej, det är fotbollsföreningens ledning som anser att det är nödvändigt att genomföra detta för att få ordning på grupperna.

Det finns mycket att säga om detta. Ibland känns det som vi inte kommit någonstans. Trots att svenskar anser sig ligga i frontlinjen med jämställdhetsfrågor känns det som vi för evigt kommer att trampa omkring i en könsuppdelad dy.

Nu är väl inte blommors färg och att för evigt få ha mixade fotbollslag livsavgörande frågor, men det finns andra områden som spelar en större roll.

Bara för att ett av syskonen råkade bli en flicka kommer hon troligen få mindre lön, ha sämre villkor på arbetsmarknaden och ägna sig åt mer hemarbete än sin bror. Lite talar för någon faktisk förändring under min livstid. Det räcker, så att säga, inte med en årlig kvinnodag och ett könslöst pronomen för att få till det.