Vårtur i solen

Inte för att solen skiner direkt. Och av vad jag kan minnas har den inte gjort det på ett tag heller. Men för några veckor sedan. Första helgen på barnens sportlov sken den på oss. Då åkte vi skidor på Mullfjället.

Med den utflykten som utgångspunkt skrev jag ihop en artikel om barn och friluftsliv. I fredags (24/3) publicerades den i Östersunds-Posten. På deras så kallade "Utomhussida", som de har varje fredag. Uppslaget hittar du om du klickar här.

Nu är det vår. Barnen är lyriska över att de fått ta fram sina cyklar igen. Det är en fin känsla.

Vi avslöjades med sylt upp till armhålan

Lördagens (17/3) krönika i Östersundsposten  

Under min uppväxt åkte jag till Ånn på sportlovsläger varje år. På en av alla dessa resor, när jag var i 10-årsåldern, fick jag för mig att skriva mitt namn på ett av nackskydden i den chartrade bussen. Vita textilskydd som fanns på varje stol. Med en bläckpenna bokstaverade jag noggrant både för- och efternamn. 

Naturligtvis avslöjades mitt företag. När busschauffören, min pappa, konfronterade mig nekade jag. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men kontentan var att jag var oskyldig. Någon annan måste ha skrivit ditt mitt namn.  

Intressant nog använde jag mig av samma strategi som försvarsminister Sten Tolgfors och FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind gjorde i samband med Sveriges radios avslöjande om de långt gångna planerna att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik.

När jag lyssnade på Ekots utmärkta reportage häpnade jag när generaldirektören fortsatte att neka till att han hade kände till ett projekt vid namn Simoom. Trots att reportrarna la fram dokumentation som visade att han var högst medveten om och involverad i projektet.

Sten Tolgfors strategi var lite annorlunda. Ett par dagar efter avslöjandet gick han, tillsammans med handelsminister Ewa Björling, ut på mycket tunn is. Svenska dagbladet publicerade en debattartikel där de båda ministrarna dels svarade på anklagelser som de inte anklagats för. Och dels skyllde ifrån sig och slog neråt. De gjorde som jag – skyllde på någon annan.

 – Att de bara vågar, var den första tanke som slog mig.

De riskerar ju lite mer än en tillsägelse från chaffisen vs pappa. Men trots sina höga positioner var de troligen i ett liknande läge som jag. Vi avslöjades med sylt upp till armhålan. Troligen slog andra mekanismer än logik och sanningspatos till. Vi försökte rädda vårt eget skinn. Vi lyckades inget vidare.

För min del slutade historien med att jag var tvungen att erkänna mitt handlande. Jag kom undan med en skarp tillsägelse. Men min pappa var tvungen att förklara vad som hänt när han lämnade tillbaks bussen till ägaren. Och kanhända la de till några kronor på fakturan för skadegörelse.

För Tolgfors och kompani är det bara början. Huvuden kommer att rulla. Det har visat sig att fler, för att inte säga många, hade god insyn i projektet. Vilket både förenklar och komplicerar historien. Alla vet att Sverige har och lever väl på sin vapenindustri, men ingen vill riktigt stå för den.

Händelsen skickar också tydliga signaler – när det kniper sparkas det nedåt. Troligen väldigt mänskligt, men inte vackert.

Fjällvänner

Efter en lång höst, kalla och ogästvänliga vintermånader och en regnig och stormig vecka kom den då - den där fina dagen. Som vi lyckades pricka in. Tillsammans med familjen Forsberg tog vi bilen till Duveds linbanestation. Stuvade in hund, barn, pulka och oss själva i den hypermoderna åttastolsliften och pallrade upp oss på fjället.

Med det här sällskapet har vi, de senaste tjugo åren, åkt på många turer. Förr utan barn, numera med. Inte ofta, men alltid lika bra när det väl blir av. Jag hoppas och tror att vi har många år av umgänge framför oss.

I söndags hade vi en enkel plan. Ta oss från västra sidan av Mullfjället till den östra. Målet var Ullådalen där vi placerat bil nummer tre. Vi lyckades. Vi blev trötta, men nöjda. Bilderna får tala. Jag kallar dem för fjällvänner.

Och vill ni se bilderna i större format - klicka på dem.

BOKTIPS

Några rader om några böcker som jag läst under årets första månader. Läsandet går i perioder, som allt annat. Nu har det varit en tid med mindre av skrivande och mer av bladvändande. Och då vore det ju rent dumt om jag inte delade med mig av det. 

Jag börjar uppifrån och går neråt:

1. Kristian Lundbergs senaste diktsamling "Min kropp lyser vit". En tunn fin mellanbok. Malmö, årstider, minnen och annat som återkommer i alla hans böcker. Det blir inte upprepning, det är något nytt och igenkännbart och tryggt på samma gång. Jag gillar det. Och ser framemot hans tredje del av den trilogi, som inledes med Yarden häromåret.

Och jag gillar att Lundberg hörs i igen. Att han återfått sin viktiga plats i samhällsdebatten. Han behövs där. Som i hans artikel om situationen i Malmö och att han välförtjänt prisades med Sydsvenskans kulturpris i veckan.

2. Johan Jönssons "med.bort.in.". 1243 sidor med någon slags prosa- och experimentdiktande, vem orkar med det? Inte jag. Ännu. Men jag har läst drygt halva boken och det är något alldeles särskilt med Jönssons ilska och uppgivenhet. Något uppfriskande och hoppingivande. Tycker jag. Han liknar inget annat, som jag har läst. Efter ett tag blir läsning nästan meditativ och/eller klaustrofobisk. Det känns som han aldrig kommer att ta sig upp från sin fönsterlösa skrivcell i ett mer eller mindre fallfärdigt hyreshus någonstans i Stockholms utkanter. Långt, mycket långt ifrån alliansens Sverige. Han vältrar sig i självförakt och klasshat - det blir för mycket stundtals. Men så plötsligt en strimma ljus. Förvåningen över att någon älskar honom. Ett hopp i allt mörker. 

Med sin trilogi, Efter arbetsschema (2008), Livdikt (2010) och sin senaste bok har han skapat ett eget universum. Och jag säger som någon recensent skrev, det är skamligt om inte Johan Jönson ska kunna leva på sitt skrivande. Återinför statliga inkomstgarantier för konstnärer nu och tilldela Jönson först.  

3. "Freedom", Jonathan Franzens stora amerikanska roman påbörjade jag i höstas någon gång. Den har följt med över julhelger och midvinterkylda dagar. Av någon anledning köpte jag den oöversatt. Inget jag ångrar, men för min del tar det lite längre tid bara.

Det är en välförtjänt hyllad historia om en familjs (eller generations) uppgång och fall. Huvudpersonen är en lyckad och framgångsrik Al Gore typ, som mer eller mindre självförvållat hamnar i klorna på en smutsig gruvindustri. Vilket även är en lysande skildring av USA:s 00-tals historia. Kittlande och, som det verkar, inifrån beskrivning av amerikansk maktelit. Troligen inte för inte att Obama påstod att det var den enda skönlitterära bok som han läst 2011.  

Men främst är boken en bra skildring av en grupp människors kamp för att få livet att gå ihop. Det är ett klassiskt upplägg där man för följa en familj under en generation. Det här med att få ihop livet i ett äktenskap. Att husera livets misslyckanden. Och trots att allt går åt skogen, på alla tänkbara vis, får han till ett någorlunda lyckat och trovärdigt slut. 

Men jag retar mig på att han går in med en slags författarröst mellan varven. Han skriver återkommande, någonting i stil med att, "här tar historien en ny vändning och biografförfattaren ser att huvudpersonen står inför svåra val". Detta stilgrepp känns bara krystat och onödigt. Det hade han gärna kunna skippat. 

Läs. Och ja, den finns översatt till svenska.

4. Ola Nilssons "Kärleken gömmer minnet" är den avslutande delen i hans trilogi om en liten ej namngiven ort i Norrlands inland. Hammerdal troligen. Det är en tunn bok på drygt 130 sidor. Om några vilsna konstnärssjälar och alkoholister i Stockholms innerstad. Tre personer som har alkoholen och uppväxten på den lilla orten som gemensam nämnare. 

Boken består främst av mörka, men finstämda personskildringar. Personer som lever i en slags hopplöshet som de hela tiden försöker tränga undan. Men även hoppfyllda ljusglimtar från uppväxten. Men ingen tröst, bara tillfällig smärtlindring. Inte för inte att Nilsson tilldelats en nästan egen genrer: Glesbygds noir. 

5. Och slutligen Mats Jonssons serieroman "Mats kamp". En ny bekantskap och genrer för min del. Har inte läst någon serieroman innan, men denna gav mersmak. Utan tvekan den bästa föräldrabok jag har läst. Vi får följa huvudpersonen under några år när han blir förälder för första gången. En svidande och närgången skildring av familjelivets tillblivande. På köpet får man den vassaste och mest relevanta kritiken av den svenska friskolereformen jag har läst. 

Mats Jonsson har lovat att skildra hela sitt liv i serieform. Jag kommer att följa det.

Slut på tips. Och förutom att det genomgående temat är mer eller mindre ilskna uppgörelser med dagens samhälle är alla författare män. Det lovar jag att åtgärda. Det vill säga läsa böcker skrivna av kvinnor också. Att få ordning på samhället kan bli svårare, men jag tar och gör ett försök även där. 

SUMMERING

Nu har det gått ett drygt år sedan jag fick i gång det här bloggkontot igen. Jag lovade cirka 52 minnesinlägg. Jag har skrivit 54, varav några var minnen och annat var annat. Alltför för få - skulle jag svara om någon skulle få för sig att fråga mig. Men, nu lägger jag ner.

Inte den här bloggen, men alla så kallade ambitioner. Jag kommer att fortsätta att uppdatera här. Är egentligen stolt över att ha skrivit sporadiskt, men någorlunda kontinuerligt, sedan 2007. Det är ett bra sätt att dela med sig av budskap och tankar på. Så, ungefär som mitt liv i övrigt, en spretig blandning av allt och inget kommer att komma upp här. Med ojämna mellanrum.