Trots min ringa erfarenhet av motståndsarbete är jag fascinerad av och högaktar de människor som agerar. De som inte nöjer sig med att knyta näven i fickan eller genomföra soffrevolutioner.
Ett nära och aktuellt exempel är ockupationen av akutvårdsavdelning på Dorotea sjukstuga. I protest mot att landstinget beslutat att stänga de fyra akutplatserna har en grupp kommunmedborgare ockuperat vårdinrättningen. Varje dag, sedan den 1 februari, arrangeras protestmöten och en grupp aktivister övernattar i lokalerna.
En facebookgrupp har startats, som nästan har lika många medlemmar som kommuninnevånare, ett twitterkonto har skapats, blogginlägg har skrivits och det lokala konditoriet har tagit fram en ockupationsbakelse. På kort tid har ockupanterna lyckats locka till sig lokal- och riksmedia. Ett antal tidningsartiklar har skrivits, en rad radio- och TV-inslag har sänts och SVT:s uppdrag granskning har varit på besök. Landstingspolitiker och -chefer har ställts till svars upprepade gånger.
Med dagens medialogik har aktivisterna lyckats. De har nått ut med sitt budskap.
Vissa jämför det med det som skett i arabvärlden och andra delar av världen det senaste året. Som en av sympatisörerna skrev i ett twitterinlägg: ”Inre Norrland - en del av arabiska våren och Occupy.”
Det är mycket som skiljer aktivisterna i Dorotea åt från de som deltog i de våldsamma upploppen på Tahrirtorget i Kairo och de soldater som letade upp Khadaffi i Sirte och drog fram honom ur det betongrör som han gömt sig i.
Men det som förenar dem är själva handlingen. De har beslutat sig för att protestera och genomför det. Det är knappast den första sjukstugan, som hotas av nedläggning. Många liknande landstingsbeslut uppmärksammas på sin höjd med en notis i lokaltidningen.
Vår proteströrelse, Deffen, bröt samman på grund av inre motsättningar när en av medlemmarna kom ut som körmedlem och solist. Dessvärre tror jag inte att ockupationen i Dorotea kommer att lyckas heller. Förhoppningsvis räddar de sina vårdplatser temporärt, men akutsjukvården i Norrlands inre är fortsatt hotad. Det räcker inte med enskild aktion för att ändra det. Men det kan vara en början.
Och själva handlingen har betydelse. Det är möjligt att göra sin röst hörd. I Nordafrika och här.
