Lördagens (21/1) krönika i Östersundsposten
För utförsåkaren är livet en enda lyckojakt. Det är
utilitarism i sin renaste form. Jeremy Bentham hade jublat i sin glasmonter om
han hade fått ett exemplar av tidningen Åka skidor i sina händer. Bentham, vars
skelett med vaxhuvud finns utställt på University College i London, räknas som
en av utilitarismens grundare. En filosofi som utgår från tesen om att
människan alltid ska välja det alternativ som ger den största möjliga mängden
lust.
För utförsåkaren är det jakten på det perfekta åket och den
rätta känslan som gäller.
Hos längdåkarna är det andra värden som lyfts fram. Här handlar
berättelserna om det tålmodiga och uthålliga slitet. Ett slags lidande. Eller
som när författaren P O Enqvist beskriver längdåkarens själsliv: ”envisheten, den inre ensamheten, och stänket av sammanbiten
och aldrig öppet visad galenskap.”
Trots eller på grund av detta har längdåkningen seglat upp som folksport
nummer ett. De senaste snövintrarna har sporthandlare över hela landet sålt
slut på skidor och pjäxor. För andra året i rad prisas Charlotte Kalla och
Marcus Hellner på idrottsgalan och sällar sig till raden av legendariska
skidlöpare.
Längdåkningen framhålls som något autentiskt, närmast en del av
allemansrätten. Som alla kan och ska ta del av. Gratis. Men sen när blev
snögarantier och 20 meter
breda välpistade autostrador en del av den rätten, kan man fråga sig.
Utförsåkarna
ifrågasätter inte att de måste betala för liftkorten. Ett och annat gruffande
över höjda priser kanske, men när de pungat ut sätter de sig nöjda i
sexstolsliften.
Även utförsåkarna har sina folkkära ikoner, men det som
främst hyllas är det unika och nya. Här återfinns de trendängsliga
översteprästerna på Magasin Åre eller någon annan annonstyngd publikation. I
utförliga reportage hyllas nydanarna. Här kommer fixstjärnan Jon Olsson undan
med jetsetliv i Monaco och att köra omkring i en svindyr gubbsportbil med
takbox. Beskrivs ändå som en rebell. Åtminstone en före detta.
Inget kamp direkt. Här är det kärnfulla fraser i stil med
”du är viktlös där du flyter ner för berget” eller ”det är så jävla kul att
svänga”, som gäller. Eller den vinnande slogan som jag och några vänner lät
trycka upp och klistra på våra bilar när vi åkte på skidresa från Sundsvall
till Åre i slutet av 1980-talet. ”Sova, bajsa och åka puckel” var det budskap
som vi nöjda delade med oss av.
Jag tänker mig att dessa, lätt tillspetsade,
förhållningssätt kan överföras på alla livsområden. Lustjaktens eller lidandets
väg. Bara att välja.
Jag tar båda.
