46. Pepparkaksbak

Och plötsligt blev det en bildblogg (det är övergående jag lovar).

Och slutligen en trött blidväderspumpa:

Klicka gärna på bilderna för att se dem i storformat.

45. Döda träd

Några svartvita stilleben från helgens fjälltur. Jag fortsätter *öva*.

44. Det är i kassaköerna som vi möts

Lördagens (19/11) krönika i Östersundsposten

För några dagar sedan var vi på jakt. Inte fågel-, älg- eller björnjakt. Nej, jag och min 7-åriga son, var på köpsafari.

Vi hade bestämt oss för att köpa ett staffli och ett skissblock i A3-storlek. Ett ärende som tog oss till en handfull av Östersunds prylbutiker. De där inrättningarna som har allt och inget och ligger som en ringled runt stan. Affärer som jag har en  komplicerad hatkärleksrelation till. Men som jag återvänder till gång på gång. Jag är inte ensam om min läggning. Det är många med mig som, nästan varje helg, valsar runt bland lagerhyllorna på jakt efter någon ny bra att ha grej.

Enligt Handelns utredningsinstitut kommer svenska hushåll slå nytt köprekord i årets julhandel. Igen. Deras prognos visar att detaljhandeln, under några få veckor, troligen kommer att omsätta 65,2 miljarder kronor. Det är många skissblock det.

Varför gör vi på det här viset?

Hur kommer det sig att vi år efter år gör av med mer och mer pengar?

För sociologen Zygmund Bauman är svaret klart. Vi lever i ett samhälle där lycka och omedelbar tillfredsställelse är centrala värden. Vi har inte ett kunskaps- eller informationssamhälle utan det mest utmärkande för vår tid är konsumerandet. Ett samhälle där det ständiga shoppandet är metoden för att nå nirvana.

”Konsumtionssamhället är kanske det enda samhället i den mänskliga historien som lovar lycka i jordelivet, och lycka här och nu och i varje successivt nu; kort sagt, en ögonblicklig och evig lycka.”

Från vaggan till graven förväntas vi använda vår konsumentmakt. I allt från skol-, sko- till vårdval. Konsumerandet har blivit både en rättighet och skyldighet med närmast religiösa förtecken. Som leder till, i mitt tycke, absurda slutsatser.

”Fortsätt shoppa” vädjade George W Bush, dagen efter 11 september-attacken, då han manade amerikanerna att återhämta sig från traumat och återgå till det normala.

Lillänge och Birsta köpcentrum är vår tids tempelområden. Om än tristare och andefattigare miljöer än Masjid al-Haram i Mekka, Peterskyrkan i Rom eller Handöls kapell. Det är i kassaköerna som vi möts och utför våra riter. Eller som Bauman formulerar det: ”inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder.”

Hur det gick med vår jakt?

I butik nummer fem fann vi det vi sökte. Ett fint fältstaffli i trä och ett maffigt skissblock med 100 vita ark. Till en tredjedel av priset jämfört med den riktiga konstnärsaffären. Lyckan var total, om än kortvarig.

43. Topp(en)tur i Eikesdal

I tidningen Brant senaste nummer (nr. 6 november 2011) leker jag norgealpinist. Jag har stått för skrivandet och David Erixon för fotograferandet. I artikeln står det felaktigt att jag både fått till bild och text, men riktigt dit har jag inte nått ännu.

Uppsök närmaste tidningskiosk och köp!

42. Familjebilder

Ja, på tal om bilder. Jag är inte den enda i släkten som har köpt en kamera. Min pappa fotade mycket under sitt liv. Hemma hos min mamma finns det travar av diabildslådor som jag hoppas att jag tar mig tid att gå igenom någon gång. 

Och för några månader köpte min mamma en systemkamera och gick på kvällskurs i fotografering. Jag ska låna hennes kurslitteratur för att lära mig några baskunskaper. Har jag tänkt.

Men det är nog farbror Venzel, som är den mest erfarna fotografen i släkten. I källaren på Svartbäcksvägen i Själevad finns det en stor samling bilder. Och de senaste åren har inte intresset avtagit. Han har till exempel, på eget initiativ, dokumenterat bygget av Bottniabanan. Bilder som han samlat i en fotobok som han sålt till byggledningen. Han levererar även kontinuerligt fina läsarbilder till lokaltidningen.  

För några dagar sedan fick jag ett mejl från Venzel med några gamla släktbilder. Svindlande vackra och väl värda att visa upp här. 

 Alfred och Hannas förlovningsbild 1931/32(?) I en kommentartråd på facebook tyckte någon att farfar liknade Leonardo di Caprio. 

 Min pappa med sköna antagligen hemstickade hängslen.

 Farbror Evald. Tuff -tycker min sjuåring.

 Familjen Westberg 1942. 

Alfred Westbergs mobiliseringsbild. Och om hans tjänstgöring under andra världskriget vet jag ingenting om - slår det mig. 

41. Novemberlördag

Jag har köpt en kamera jag. En avsevärd del av årets intjänade skrivpengar har investerats i en bra utrustning. Nu återstår det att lära sig hantera prylarna. I lördags gjorde jag några första trevande försök. Vi besökte Västbyviken på Frösön. En novemberdag med vårkaraktär. 

Morgonens dimma lyfter från Storsjöflaket

En halvtimme senare och Oviksfjällen har framträtt 

 1940 var påföljden dagsböter eller fängelse.

 Trädvilande sjuåring...

 ...och tioåring.

Ett par timmar senare kom dimman och mörkret åter. 

40. Vila

Det kan vara hösten. 

Snöbristen.

Grådaskmörkret.

Tvåveckorsförkylningen

Eller något annat. 

Som påverkar mig. 

Men jag väljer att kalla det för vila.

Lägre tempo. 

Mindre av allt.

Men Daniel Sjölin beskriver det bättre. 

Läs hans fina programledaravskedstext.

Om modet att våga släppa taget. 

Så.

Snart.