35. Min starka pappa

När jag var i den åldern då det var viktigt att jämföra sina pappor. På Allsta skola i andra, tredje klass ungefär. Då hade jag svårt att konkurrera med de andras fäder. Med papporna som körde stora traktorer, skördetröskor och skogsmaskiner. Bondsönernas fäder. Jag hade också svårt att jämföra mig med de vars pappor jobbade på någon av fabrikerna inne i stan. På Ortvikens pappersbruk eller Gränges aluminiumsmältverk. Farsorna som körde truck eller ansvarade för något stort valsverk. De imponerade även de. Svårast av allt var det naturligtvis att mäta sig med Per. Hans pappa var polis och det var oslagbart.

Min pappa var målare. Ja inte konstnärsmålare utan en sån som spacklade gipsskivor och klistrade upp tapetvåder dagarna i ända. Det var inte mycket att komma med, minns jag det som. Nej var det något som jag kunde skryta med fick jag ta till något som låg utanför förvärvslivet. Min pappa var stark. Starkare än de flesta. Hans överarmar var grova som filmjölkslimpor och han klarade att lyfta allt. Nästan.

Det finns många anekdoter om vad han klarade av, som ofta återberättades under min uppväxt. En av de jag minns bäst var att han, under sin millitärtjänstgöring höll ut en av sina kamrater genom fönstret på tredje våningen. Med ett stadigt tag runt ena ankeln. Eller förresten det kan ha varit pappas bästa vän från Strömsund. Han var också stark.

I vilket fall som helst. Historien har gjort stort intryck på mig. Någon gång i övre tonåren provade jag att göra likadant med min yngsta syster. En kall och snöig vinterdag höll jag henne i benet ut över räcket på den tre meter höga farstubron på vårt hus i Klingsta. Jag orkade inte hålla kvar henne. Tilltaget var inte uppskattat och jag har inte provat igen.

34. Södra berget

I tisdags var jag på Hotell södra berget i Sundsvall. Genom panoramafönstren är det en maffig utsikt över stan. Och över industrierna runt bukten. Pappersbruket på andra sidan viken i synnerhet. Till min förfäran insåg jag att jag glömt bort namnet på fabriken. Trots att min morfar, morbror och en drös kompisars pappor jobbat där. Min morbror jobbar fortfarande kvar. Mitt enda minne från bruket är en praovecka jag tillbringade där någon gång på 80-talet. Jag fick en illasittande blå overall, en gul skyddshjälm och valsades runt på de olika avdelningarna.

Minns att det var hög ljudvolym och varmt i hallarna där de enorma pappersvalsarna står. Det var fascinerande att se hur pappersmassan omvandlades till papper och rullades upp på gigantiska hylsor. Minns även att jag träffade min morbror som jobbade i styrrummet för kokenheten - eller vad den nu kallas. Där träflisorna kokas till pappersmassa - typ. Han satt i ett ganska trevligt rum. Inte helt olikt en styrhytt på ett större fartyg. Massor av reglerinstrument och temperatur- och tryckmätare.

Vid min rundtur på fabriken fick jag även se ett par lokaler i källaren. Som min handledare kallade för "fixarrummen". Han sa att om det var något jag behövde få fixat - svetsat eller så - var det bara att säga till. Här finns det resurser, lovade han. Tyvärr hade jag inget uppdrag till dem.

Som tur är har jag fortfarande bra syn. Genom hotellfönstren kunde jag, i tisdags, se att SCA med stora bokstäver skrivit Ortvikens pappersbruk på en väggarna som vetter ut mot vattnet.

33. Krönikor

Idag inledde jag min karriär som krönikör i Östersundspostens lördagsbilaga. Eller karriär är kanske att ta i. Jag fick frågan i somras om att skriva en kolumn i månaden. Den första publicerades idag och jag är mäkta stolt över att ha fått fin sms:respons från syster, mamma och svärmor. Den finns dessvärre inte utlagd fritt på nätet, bara i pappersform eller betaltidning. Så pallra er till närmsta välsorterade folkbibliotek eller casha upp.

Här får ni nöja er med bildbevis från förstasidans puff.

32. Vandring

Sommaren 1978, när jag var sju år gammal, gick jag Jämtlandstriangeln tillsammans med mina föräldrar och ett par vänner till dem. Det är en vandring som startar vid Storulvåns fjällstation. Dag ett gick vi 16 kilometer till Sylstationen. Ett stort vandrarhem långt upp på kalfjället. Dag två stannade vi kvar i sylmassivet och gick en dagstur upp till sylglaciären. Nästa dag låg dimman tät när vi vandrade mot Blåhammarens fjällstation. Sista dagen knöt vi ihop cirkeln genom att återvända till Storulvån.

Det jag minns bäst var det infernaliska regnandet, alla glada människor vi mötte och att vännerna släpat med sig eldriven hårtork och rakapparat i ryggsäckarna.

På fredag ger jag mig ut på fjället igen. Är det tänkt. Planerar att gå en tvådagarsrunda på egen hand. Ett nöje och en vana som inleddes den där regniga augustihelgen 78.