31. Jakt

Uppdaterad 110901


Jaktsäsongen är inledd på mina breddgrader. I början av veckan inleddes årets björnjakt, några av mina vänner har åkt på fågeljakt och om någon vecka inleds själva ramadan - årets älgjakt. Det är minst sagt något religiöst över det hela. Lokaltidningarna fylls av småputtriga hemma-hos-reportage i jaktkojorna. Mest gubbkollo, även om andelen kvinnor ökat de senaste åren. Och i Lillhärdal bjuder kyrkan in till Älgmålsbön nästa lördag. 

Jag är ingen jägare trots att min morfar och morbror suttit på älgpass i alla år. Hur det var på pappas sida vet jag inte. Jag kan inte minnas att min farfar eller någon av pappas syskon någonsin varit ute på jakt. Trots att de växte upp mitt ute på den ångermanländska tajgan. Min pappa däremot köpte med sig ett gevär när vi åkte till Tanzania i början av 80-talet.

Jag tror inte att det var någon Hemingwaysk dröm om storviltjakt som låg bakom hans inköp. Nej det var snarare i hög grad praktiska omständigheter som ledde fram till det. Mina föräldrar fick anställning som husfolk på pingstmissionens svenska skola i Nzega. Ett av deras huvuduppdrag var att skaffa mat till drygt femtio skolbarn. Det var inte det allra enklaste under 80-talet i en liten håla på den tanzanianska landsbygden. Det var ont om mat. Mjöl fraktades långväga och kött fanns knappt att köpa överhuvudtaget.

Vid ett tillfälle fick de tag i några säckar mjöl i Arusha. Centralorten i norra Tanzania, som ligger cirka femtio mil från Nzega. I bagageutrymmet på jeepen, som pappa körde, stod det några dunkar diesel. En av dunkarna läckte ut bränsle, som sögs upp av vetemjölet i säcken intill. Vilket innebar att vi fick äta bullar med dieselsmak i flera veckor. Inget vidare kan jag lova. Jag känner fortfarande smaken i munnen när jag tänker på det - trots att det snart är trettio år sedan jag åt dom.

En gång i månaden var det jakt. Ofta fick några skolungdomar följa med ut på savannen. Det var spännande. Mycket spännande. Skolan ägde en gammal landdrover som packades full med jaktutstyr och campingartiklar. En släpkärra hakades på och jaktlaget kom inte hem förrän vagnen var fylld. Vilket sällan dröjde mer än en till två dagar. Det finns gott om vilt i Östafrika.

Oftast åkte pappa och hans kollegor till slätten mellan Nzega och Singida. Ett enormt slättområde på höglandet (1200 möh) som bryts av med de ökända Singidabackarna i öster. En brant sluttning, som är en utlöpare på Rift valley, där huvudvägen genom landet snirklar sig drygt tvåhundra höjdmeter upp. I rasbranterna ligger många lastbilsvrak som inte lyckats bromsa i hårnålskurvorna.

Även om skälet till pappas jaktresor var pliktbetonat så innebar det maffiga naturupplevelser och äventyr som väl matchade det Hemingway beskriver i sin novell "Snön på Kilimanjaro". Följande är ett stycke där historiens huvudperson, Harry, har hämtats upp i sitt jaktläger. Han sitter, med sitt skadade ben, i ett litet tvåsitsigt plan och spanar ut över jaktmarkerna.

"...och han såg lägret vid berget som nu plattades ut, slätten som vidgades, träddungarna, småskogen som flatnade, och viltstigarna gick i mjuka bågar mot de uttorkade vattenhålen och där låg en ny sjö som han inte vetat om. Sebrorna hade små ryggar och gnuantiloperna var små gestalter med stora huvuden som tycktes klättra upp när de rörde sig i långa fingrar över slätten och skingrades när skuggan kom emot dem; nu var de mycket små och deras rörelser hade inte galopprytm, och slätten bredde ut sig så långt man såg, grågul..." 

Det var inget finstilt eller sportmannamässigt över den jakt min pappa utövade. Överhuvudtaget. Tveksamt om tillvägagångssättet ens var lagligt. Med på varje resa var i och för sig en statsanställd jaktvårdare (eller hur han nu titulerades), som legitimerade jakten. Jo, på följande vis gick det till. En chaufför, en jägare med bösspipan ut genom det nervevade fönstret, jaktvårdaren och  några skolelever där bak. Med släp och allt körde man ut i terrängen. Spanade in lämplig gnu-, antilop- eller vårtsvinsflock och körde så nära det gick. När villebrådet kommit inom skotthåll la skytten an med stöd mot bildörren. Det skjutna djuret lastades skyndsamt upp på lastvagnen och jakten på nästa djur var snart igång igen.

Det bästa av allt var de gånger vi övernattade ute på slätten. På Landdroverns tak var det ett stort tackräcke som gick att fälla ut till dubbel storlek. Däruppe fick vi sova. Det var en fantastisk upplevelse för en trettonåring att ligga där och lyssna på nattens ljud. Jag antar att de djur som skjutits säkrats på något sätt. Minns inte om de hissades upp i träd eller om man täckte över dem. Det måste oavsett varit ett lockbete för de rovdjur som finns i området. Det fantiserades vilt där uppe på taket om vad vi hörde i snåren. Med stor sannolikhet hörde vi både hyenor och schakaler i närheten av lägerplatsen.

Men höjdpunkten var ändå den medhavda bandspelaren där Diana Ross Upside Down spelades gång på gång.

Uppdateringar:
1/ Min mamma påtalade att det inte var pappa som körde bilen med läckande dieselfat. Om han hade kört hade inte mjölet förstörts, påstår hon.
2/ Bara någon månad efter dieselmjölet kom en container från Sverige fylld med bland annat mjöl och färgburkar. Färgburkar som läckt och förstört den lasten också. Det var stora mängder mjöl som fick slängas. Enligt mamma var det på håret att de fick stänga skolan vid ett par tillfällen under de två år vi bodde där. De tog, bokstavligen, den sista skopan mjöl vid några tillfällen.

30. Jag och Du

En av mina favoritfilosofer är Martin Buber. Hans mest kända bok är "Jag och Du" som han skrev redan 1923. Efter första världskriget, men långt innan han avsa sig sin professur vid universitetet i Frankfurt i protest mot att Adolf Hitler kom till makten 1933. Kan inte påstå att hans tankar och filosofi är enkel att förstå. Han är mystiker och poet snarare än stringent filosof, men hans grundtanke om att det är i det mellanmänskliga som vi existerar. Att det är i relationen mellan ett Du och ett Jag som vi kommer till och blir mänskliga. Den tanken gillar jag och anser har bäring än idag. 

Dagens sommarpratare. Den norska författaren Karl-Ove Knausgård är inne på det spåret. Han hävdar att likheten mellan personer som Hitler och Anders Behring Breivik är att de inte hade något Du att relatera till. Det fanns ett Jag och ett Vi, men inget Du. Det är förutsättningen för att överskrida gränsen. Gå från tanke till handling. Att medvetet döda en annan människa.

Det förklarar knappast allt, men är en viktig pusselbit för att förstå det ofattbara.

Läs Buber, lyssna på Knausgård och läs hans böcker. De är bra, riktigt bra.

29. Bio och ett cykelminne

Ikväll har jag ätit på indisk restaurang, sippat glass och espresso på torget, snaskat lakrits i biosalongen och tuggat i mig ananas som kvällsfika tillsammans med vår sjuåring. Vi har haft en bra, en mycket bra kväll.

Kan inte minnas att jag gått på bio tillsammans med min pappa överhuvudtaget. Vi gick sällan på bio i min barndom. Däremot gjorde vi ett otal utflykter tillsammans. Ett av mina starkaste minnen är när jag för första gången lyckades cykla runt Klingstatjärnen. En svindlande känsla. Det är en cirka sex kilometer kuperad slinga, som min pappa ofta brukade springa. Som barn tyckte jag den var ofattbart lång. Jag förstod överhuvudtaget inte hur någon kunde klara av att ta sig runt den till fots. Eller med cykel för den delen.

Men den kvällen. Pappa på sin tioväxlade DBS med bockstyre och pedaler med såna där spännen för skorna. Jag på min enväxlade limpcykel. Jag tog mig runt. Vi stannade bara en gång på grusvägen i Övre Tunbyn. Den långa uppförsbacken blev för jobbig och jag blev tvungen att sätta ner foten i marken. Men det solkade inte min glädje och stolthet det minsta. När jag kom hem sprang jag till mamma för att berätta om min bravad.

Jag somnade stolt och nöjd den kvällen. Här hemma, alldeles nyss, somnade en belåten sjuåring.

28. Våra blåbär

I helgen fick jag frågan om vi har plockat våra blåbär än. En bra fråga som är kulturellt betingad och vittnar om att vi är priviligerade.

I den här delen av landet lever traditionen (kravet) kvar om att fylla upp frysboxar med allsköns bär den här tiden på året. Blåbär, lingon, hjortron, svartvinbär och hallon hör till grunduppsättningen. Varje hushåll med självaktning bör ha en årsförbrukning av dessa i sina gömmor. En vana som vi inte riktigt uppfyller hemma hos oss. Några påsar bär brukar det bli, men knappast en årsåtgång.

Att det finns bär att tillgå. Att vi kan påstå att det är våra bär. Att vi har möjlighet att bara kliva ur bilen och plocka är däremot helt makalöst. Egentligen. Så pass att det finns en smutsig industri som baseras på den goda och fria tillgången.

Idag packar jag in barnen i bilen. Vi åker till Dollarstore och köper hinkar och bärplockare. Därefter mot Stugun och Sveriges och Finlands vanligaste skogstyp - blåbärsgranskogen.

27. Min (super)korta karriär som gatuevangelist

I sommar har jag läst journalisten och pingstpastorn Carl-Henric Jaktlunds böcker. Här kommer några tankar och tyckanden om dem. Både jag och Carl-Henric är uppväxta inom pingströrelsen. Han är något år yngre än mig, men jag känner igen mig i många av de upplevelser som han beskriver i sina böcker.

Sommaren 1987, -88 eller möjligen -89 var två yngre män anställda av Betelkyrkan i Sundsvall. De var tjugo någonting och deras uppdrag var att ordna något för ungdomarna i stan.

De hade bland annat samlingar på lägergården i Bänkåsviken på Alnön. En fin liten gård, som stans baptistförsamlingar är huvudägare till. Där arrangerades brännbollsturneringar, beachvolleyboll och konserter. Vi var ett löst sammanhållet gäng från flera av Sundsvalls frikyrkoförsamlingar som hängde där den (eller de) sommaren (-arna). Det var en skön stämning och en stor dos fritidsgårdskänsla. Några av oss hade fått sitt körkort och sin första bil, som packades full och kördes längs Alnöns smala vägar.

Nu var det inte bara sport och nöje som anordnades. Nej, naturligtvis ingick även bibelstudier och utåtriktad verksamhet i de unga evangelisternas tjänstebeskrivning. Minns inte något av deras undervisning förutom att de var unga och engagerade. Det jag däremot kommer ihåg var den gatuevangelisation som de var med och arrangerade. De hade övat in någon form av föredrag eller drama som spelades upp på gågatan i stan. De hade ett blädderblock som de ställde upp mellan Åhlens och Domus, i ena hörnet av Stortorget. Det var mycket folk i rörelse, troligen samma vecka som Gatufesten gick av stapeln.

Min uppgift. Uppdraget för oss som inte var direkt inblandade i framförandet var att infiltrera publiken, fånga upp och ställa frågor. Vi hade förberett oss grundligt med bön och taktiksnack. Föredraget utmynnade i någon slags livsavgörande frågeställning om hur vi ville leva våra liv. Om vi verkligen klarade av att leva utan en gudstro. Minns att jag försökte få igång ett samtal med en trettioårig kvinna. Mitt sjuttonåriga blyga jag mumlade fram någonting i stil med.

– Vad tror du om det här? Som svar fick jag en kall blick, som signalerade att hon inte var det minsta intresserad att svara på min fråga. Det kan mycket väl hända att hon hade snappat upp något från det som framförts, men mitt taffliga försök att utveckla frågeställningen dödade effektivt intresset. Jag gjorde inga fler försök att ta kontakt med någon. Överhuvudtaget.

I Carl-Henrics första bok ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” finns flera liknande exempel. Det vill säga vällovliga kampanjer där ungdomsledare fått fria händer att arrangera den ena konstigheten värre än den andra. Där man ogenerat spelat på unga människors vilja att ta ställning och engagera sig. Och vilka konsekvenser det får för självkänslan, viljan att bevara sin tro och engagemang i en församling längre fram i livet.

Boken kom 2009 och har tagits emot med öppna armar i frikyrkosammanhang. Jag såg att någon till och med satt upp den på sin tioitopplista över världslitteraturens bästa böcker. Carl-Henric lyckas på en enkel, men effektiv journalistikprosa mejsla ut några grundläggande frågeställningar.

Om att frikyrkan gärna utmanar ungdomars radikalitet, men glömmer bort alternativt inte vågar svara på deras frågor. Med konsekvensen att många, många släpper sin barndoms tro och kyrka.

Att vi har ett generationsgap. Att många unga inte har någon kontakt med äldre. Något som även gäller i församlingslivet. Unga leds av unga och de äldre håller sig på sin kant. Typ.

Jag gillar Carl-Henrics anslag. Det är viktiga frågor som han behandlar, väl grundade i egna upplevelser och en stor dos självkritik från den tid han var anställd som ung och oerfaren ungdomspastor.

I sin andra bok ”Vägen är smal men livet är brett” går han vidare och diskuterar vad ”radikal kristendom” är. En slags uppgörelse med de svartvita trosuppfattningar som han menar präglar den interna kristna debatten i Sverige. En anda som avskräcker många från att gå med i en kyrka eller för den delen stanna kvar som församlingsmedlemmar.

Även denna bok är byggd på personliga betraktelser, som ger en bra inramning till det som framförs. Den där vardagliga kampen om att få livet och tron att gå ihop. Att inte bara släppa och dra när livet blivit lite mer komplicerat.

Carl-Henric är fortfarande medlem i sin barndoms kyrka. Om jag förstått rätt är han aktiv som predikant. Han predikar med jämna mellanrum i olika sammanhang. Och i sin roll som journalist på tidningen Dagen befinner han sig mitt i smeten. Han vet vad han talar om.

Till skillnad från andra läsare tycker jag inte att Carl-Henric är otydlig i sina ställningstaganden. Jag tycker snarare att han tydligt framställer sin åsikt om att kristendomen har sanningsanspråk. Han skriver:

”En kyrka, pastor eller kristen kan inte stå utan åsikter. Det finns sanningar. De är inte lätta att omfatta och kan mycket sällan formuleras på ett enda sätt. Men det finns sanningar.”

Sen att han inte tar ställning i varje enskild samtida teologisk frågeställning det är väl själva poängen med boken – om jag förstått det rätt. Det är väl just det han värjer sig emot. Att så fort någon gör en minsta antydning till universalism så tar man till brösttonerna och avfärdar vederbörande.

Nej, jag värjer mig snarare mot hur Carl-Henric förhåller sig till missionerandet. Hans tydliga ställningstagande för att vi ska predika och försöka få andra med på vägen. Eller nåja, åtminstone få dem som finns att vara kvar i kyrkorna. Efter ett antal år som privatreligiös (eller vad jag nu ska kalla det) har jag svårt att förhålla mig till den så kallade missionärsbefallningen, som är central i pingstsammanhang. Det där med att vi har ett uppdrag att frälsa andra. Och jag tror att det är många med mig som gör det. Samtidigt som jag saknar en gemenskap och ett sammanhang för mina trosfrågor.

Jag hade gärna sett att Carl-Henric stannat upp vid den frågan lite längre. Jag ser vår generations dilemma lite som den finländska författaren Kari Hotakainens brottningskamp med den samtida mansrollen. För Karis del handlar det om att föräldragenerationen kämpade i finländska vinterkriget. Då är det svårt att komma och klaga på att livet är hårt. Och hitta något vettigt att kämpa för.

Lite samma är det att ha de förfäder som vi har. Våra far- och morföräldrar var pionjärer som var beredda att offra både det ena och det andra för att sprida budskapet. En hängivelse och engagemang som inte sällan gick överstyr. Vilket ett och annat pastors- och missionärsbarn kan vittna om.

Min pappas morbror Herbert Uhlin skriver i en av sina böcker att ”missionärens mest slitande erfarenheter ha ofta att göra med skilsmässan från barnen.” Apropå att de lämnar ett av sina yngsta barn i Sverige när de åker ut på ännu en flerårsresa till Östafrika i mitten av trettiotalet. Det är, enligt min åsikt, ett för stort offer.

Carl-Henric tangerar sin egen pingsthistoria när han i slutet av boken refererar till och beskriver sin morfar Valdemar Jaktlunds akuta syndanöd. En ödmjuk önskan eller tips är att dra fram de där skeletten i nästa bok. Jag skulle gärna läsa mer om hur han förhåller sig till sin egen historia – på gott och ont.

På Twitter har @dreadnallen skapat en hashtagg för vidare diskussion om Jaktlunds böcker. Sök på #chjbok.

Och Carl-Henric är aktiv och samtalssugen twittrare. Honom hittar ni här: @carlhenric

26. En tom skallrande tunna

Igår fick jag för mig att jag bara är en tom skallrande tunna. Att jag inte har något att komma med överhuvudtaget. Jag fick ett refuseringsbrev från en tidning och det räckte för att få mig ur balans. Jag avbröt även semestern för en kort sejour på jobbet. Det kan ha påverkat det också.

Jag har för länge sedan insett att skrivandet är det bästa och det värsta. Jag riskerar att bli bedömd. Någon annan har åsikter om vad jag presterat. Det är en skrämmande tanke och realitet.

I senaste numret av tidningen Vi har de ett bombastiskt porträtt av Jan Guillo och hans fru Ann-Marie Skarp. På en av bilderna sitter Jan i ett enormt rum med jakttroféer på väggar och golv. Mängder av troféer. Enorma björnskinn, zebraskinn, buffelhorn och så vidare. En bra bild från en skrämmande miljö. Jag utgår från att Jan gillar rummet, men jag skulle få panik av att sitta där och försöka få något gjort.

I alla fall, Jan sitter vid sitt skrivbord och frun i en fåtölj några meter där ifrån. Enligt bildtexten läser hon det författaren producerat under dagen. Den stora journalisten och deckarförfattaren. Han väntar nervöst på sin dom. Trots sin självförtroende är han, enligt artikeln, osäker på om det han skrivit är något att ha. Om det är ännu en bestseller eller om det bara är skräp. En fascinerande inblick. Sann troligen. Och igenkännlig. Det där att misstro sin egen förmåga känner jag igen. Med råge.

Och min självömkan ställd i kontrast till det som skett i omvärlden de senaste två veckorna. Jag tänker på Oslo, Utöya, Syrien, Afrikas horn med mera. Eller att som elvaåring bli avslängd från tåget för att man inte har någon biljett att visa upp. 

Det blir bara löjligt. Det enda som återstår är att ta ansvar för det som är mitt. Att skriva - bland annat.