tisdag 28 juni 2011

25. Som att få en cykel

Det händer bra saker i mitt liv just nu. Mycket bra saker.
Mer om det senare.

Nästan som när jag skulle fylla tio år och mina föräldrar ställt in en sprillans tioväxlad orange cykel i mitt rum. Den känslan. Nästan.

Och om två dagar börjar sommarens ledighet. Sex veckor. Bra det också.

onsdag 22 juni 2011

24. Hem till byn

Passerade min uppväxtby i måndags. Jag var på väg till Sundsvall för ett jobbmöte och kunde inte motstå frestelsen att ta vägen förbi Viforsen, Klingsta, Berge och Allsta. 

Där i Berge. I ett stort gult hus bodde jag från spädbarnsålder tills jag gick ut femte klass på Allsta skola. Då, hösten det år jag började sexan, flyttade vi till Helgö. Till en barack på Kaggeholms folkhögskola. Om det året har jag skrivit här.

Huset, det gula huset, sjön, eller Klingstatjärnen och berget, Prästhusberget - är och kommer alltid att vara urmodellen för en idealisk uppväxtsmiljö.

I huset bodde vi. Familjen. Huset som min pappa byggde ut 1979. Samtidigt som min yngsta syster skulle födas. Vi bodde provisoriskt i en närliggande sommarstuga den sommaren och hösten.

I tjärnen fiskade och badade vi. Vi som badade var Solveig, min närmsta granne och Pär, min bästa kompis. Han som var dagbarn hos oss en period. Vi fick mest mört.

Uppe på berget var vi ofta. Fika, övernattning och klättring. På vintern hade jag en bra skidbacke på bergssluttningen.

Sen fanns det annat också. Naturligtvis. Han som sålde folköl till raggarna. Och sköt med hagelbössa mot vår gård. Inte på oss, men på några gäss mitt i mellan. Som Pär bodde granne med. Pärs pappa var polis. Grannsämjan var inte den bästa.

Skolan var inte bara idyll. Naturligtvis. Långt därifrån. En tydlig hackordning efter fysisk status och inkomst. Storbondesönerna stod högt i kurs. De, vars föräldrar ägde mycket mark och djur, hade makt även i skolkorridoren. Pärs pappa var polis, lika med hög status. Min pappa var målare och jag var liten till växten. Ingen vidare status. Men jag kom undan med att jag var modig, bra på skidor och ofarlig.

Det var värre för andra. För min klasskamrat som var adoptivbarn och mörkhyad. Hon mobbades såklart.

Jag kommer aldrig att flytta tillbaks. Tror jag. Däremot kommer jag att fortsätta vira in platsen i skir nostalgi.

fredag 17 juni 2011

23. Dagbok

När jag var 29 år gammal började jag skriva dagbok. Innan dess hade jag knappt skrivit en självbiografisk rad. I väldigt lite utsträckning reflekterat över det liv som blev mitt. Sedan dess. Från och med juni 1999 har jag, med några få uppehåll, löpande skrivit om mitt liv och annat.

Jag tror inte att jag blivit lyckligare eller klyftigare av det. Men det är bra minneshjälp, tidsfördriv och, ja jag väljer att kalla det, utvecklande. Jag tror att jag lär mig något om mig själv. Att jag förändras. Jaget är inte statiskt och en gång för alltid fastslaget. Jag har även lärt mig skriva. Lite grann. Kommer aldrig bli färdig. Både skrämmande och stimulerande.

22. Sommar (nästan)

Jag fick en flanellskjorta av min svärfar i julklapp. I helgen ska jag använda den för första gången. Roadtrip till Kvarnberget i norra Jämtland. Vi kommer att spika panel på den nyutbyggda stugan.

Barnen har inlett sina sommarlov. Elva veckors sommarlov. Det är en lång tid.

Lyckades hitta mitt flugsfiskespö i förrådsröran.

Skickat två artikelutkast. Törs snart kalla mig för resereporter. Fått ett outgivet manuskript för recensionsuppdrag.

Varit på två anställningsintervjuer (till samma jobb). Kul och spännande.

Längtar till långledighet.

Är fotbollsförälder.

Gillar kaffe.

(borde skriva här oftare och bättre)

Saknar min pappa.

Missade att anmäla mig till AXA fjällmaraton.

Skulle gärna åka tillbaks till El Castell.

Är färdig med utlämnade vita medelålders män. Trodde jag. Karl Ove Knausgård är bra. Del 2-6 här kommer jag.

Vill köpa ett enmanstält.

Barn är jobbiga. Underbara. Också.

Kör Volvo.

Har inget husdjur.

Bor i radhus.

...och så vidare.

torsdag 9 juni 2011

21. Ut med ungarna i spenaten så att de får naturupplevelser att dela med sig av på KP-webben

På Kamratpostens insändarsida och webb har barn under många år skickat in berättelser och frågor om sina liv. De skriver om kompisar, kärlek, föräldrar med mera (och på senare tid om chefredaktör Olas eventuella drogintag). Pedagogen och forskaren Catharina Hällström har lusläst fyra decenniers insändarsidor och skrivit en avhandling om det hela. Hon påstår att barn från olika generationer skriver om i stort sett samma saker. Förutom tidsmarkörer, som mobiler och internet, är det ungefär samma ämnen som återkommer. Men det finns en tydlig skillnad. På sjuttiotalet var insändare om barnens egna naturupplevelser vanliga, minskade under åttiotalet för att helt försvinna de senaste årtiondena. Hennes slutsats är att dagens barn är mer inomhus.

Vet inte om det är ett problem, men det skaver. Jag unnar dagens, mina barn egna utomhuserfarenheter. Sen - om de skriver om det på någon chatt eller inte - spelar mindre roll.