20. Askmoln

På torsdag åker jag och Linda på tio dagars vandringsresa i Norra Spanien.

Om inte ett isländskt askmoln stoppar oss förstås.

(Avdelning: sånt man skrev i en blogg innan Facebook och Twitter)

19. Viktiga projekt

I helgen besökte jag Själevad. Min kusin Magnus fyllde 40. Vilket fick mig att minnas att vi hunnit med en massa saker under årens lopp. Och ett annat som vi inte hunnit med. 

Jag har tänkt på några saker, närmare bestämt tre projekt, som jag och Magnus aldrig riktigt fullföljt. Och jag har sedan länge insett att om vi ska genomföra insomnade drömmar är det dags att sätta igång omedelbums. Gör vi inte det nu kommer det inte bli av innan vår dödsdag.

Vi har kommit till den åldern nu. 

     

Nå:

1. Ett av våra mest visionära projekt var när vi planerade att bygga om morbror Kjells roddbåt till en trevånings husbåt. Jag minns att vi hade mycket detaljerade ritningar som absolut är genomförbara än idag. För vad har vi idag? Magnus har en trist liten platsbåt. Och jag snyltar på mammas halvmögliga plastlåda hemma i Ås
2. Den där vintern vi var tre månader i alperna. Jag har insett att vi var väl enkelspåriga då. Vi var mest intresserade av att vara utomhus och ägna oss åt utförsåkning. På sin höjd kunde vi tänka oss att följa med till den lokala puben och kolla på filmen Blues brothers. Snacka om enfald. Om jag inte missminner mig så hade vi flera vänner där nere som ägnade sig åt vidlyftiga dryckesvanor, som prövade olika sorters centralstimulerande medel och skaffade sig nya flickvänner varefter sportlovsveckorna avlöpte. Jag grämer mig djupt att jag missade allt det där. Eller nåja, fascineras åtminstone av hur vi betedde oss. Och är egentligen glad att vi gjorde som vi gjorde.
3. Det här med semester. Jag minns när våra föräldrar tog med oss på tält- versus husvagnssemester till en gratiscamping på Höga kusten. Nån slags sunkig gräsplan vid en igenvuxen insjövik. Några kilometer längre bort finns det en fantastisk campingplats precis vid havet. Med ett pittoreskt fiskeläge, fina klipphälar att vandra på och en fantastisk långsträckt badstrand. Men dit åkte vi inte förstås. Nej vi var tvingade att sitta i den där badviken. Det enda övriga nöjet som erbjöds var ett överhettat pingstkonferenstält framför ICA i Nordingrå. Dessutom blev vi itutade att det bara var livsfarliga motorcykelgäng som höll till i Norrfällsviken.

Tja, jag vet inte. De två första projekten är lite överspelade. De kan vi glömma. Men en gemensam semester däremot. De vore trevligt att få till tycker jag. Förslagsvis en utflykt till Höga kusten och Omnebadet i sommar.

Eller förresten något av de jag tog upp i punkt två borde vi ta tag i innan vi dör.

18. I centrum

I brist på minnen. En författare. I vår läser jag en distanskurs i journalistiskt skrivande via Folkuniversitetet. Bra skit. Uppgift fyra är att göra ett yrkesporträtt. En intervju. Jag valde att samtala med Östersundsförfattarinnan Theres K Agdler. Håll till godo. 

Sveg, Mittådalen, Flatruet, Vemdalen, Hede, Östersund, Hosjöbottnarna, Anaris, Sylarna och Valsjöbyn är några av de jämtländska orter och platser som namnges i Theres K Agdlers senaste bok. Det är ingen slump att de är med.

– Det är ett ställningstagande att sätta de här perifera platserna i centrum, säger Theres. 

Theres bor på Frösön, några kilometer från Östersunds centrum. På en sluttning ner mot Storsjön, med Vallsundsbrons välvda spann i blickfånget. Jag hittar henne i garaget. Eller snarare i den garageliknande byggnaden på gårdsplanen framför familjens klargula envåningshus. Ingen garageport, men väl en vit dörr med en diskret skylt som det står Frösö skrivarforum på.

Jag knackar på dörren och Theres bjuder in mig i ett stort öppet rum, som har väggarna täckta av välfyllda bokhyllor. På ena kortsidan är det ett maffigt panoramfönster med utsikt över vattnet. Framför fönstret står ett enkelt skrivbord med en dator och några uppslagna böcker på. Brevid skrivbordet är en säng med vitt överkast placerad och vid sängens kortsida en stor karmstol med fårskinn på sits och tillhörande pall. Ett fantastiskt litet hus.

Här jobbar Theres – skriver och arrangerar skrivarkurser.

– Det är ensamt, men billigare att jobba hemma. Jag skulle gärna dela lokal med någon, säger hon.

Vid vårt samtal kommer Theres snabbt in på problemen med att verka som författare på en relativt liten ort i glesbygden. Hon har få kollegor och svårt att leva på sitt författarskap.

Hon debuterade 2006 med ”Projekt Anaris (fjällfragment)”. Boken handlar om en kvinna som jobbar som stugvärd i Svenska turistföreningens fjällstuga i Anarisfjällen och konfronteras med platsens och sina egna minnen. 2009 kom hennes andra bok ”Valår”, den med alla ortsnamnen i.

Förutom platserna, är kvinnoöden ett tydligt tema i hennes böcker. Starka och självständiga kvinnor – som kämpar och tar plats. Kvinnor som är yrkesverksamma i vitt skilda yrken – de är fotografer, helikopterpiloter, renskötare, stugvärdar med mera.

Theres säger att hon är bekymrad över sin egen arbetssituation. Hon har vid två tillfällen fått ettåriga skrivarstipendier via författarförbundet. Men tror inte att det är sannolikt att hon kan få det igen.

– Drömscenariot är att vara anställd på 50 procent och vara egen företagare resterande. Men jag har sökt alla möjliga jobb. Det är svårt att få något, säger hon.

Hon talar om att hon antingen ansetts vara överkvalificerad eller valts bort av andra skäl. Litteraturvetare med licentiatexamen, journalist och skrivpedagog är några av de utbildningar hon har att hänvisa till.

Theres är född och uppvuxen i Schweiz, kom som vuxen till Sverige. Hon skriver sina böcker på svenska.

– Jag har adopterat det som mitt litterära språk. Mitt lust- och lekspråk. Jag kan egentligen inte, men jag skriver ändå, säger hon. 

Theres modersmål är schweizertyska eller alemanniska* - det språk hon talade under uppväxten i Bern. Men det officiella språket var tyska. Det var det språk som användes i skolan och i det offentliga samhället. Jag frågar henne om hon inte skriver på tyska. Hon vrider sig lite i stolen och rösten får en extra skärpa.

– Nej, jag har försökt skriva på tyska, men det går inte, säger Theres. Och tillägger att tyskan bara är förknippad med pliktkänslor.

Innan jag går berättar Theres att hon och familjen ska jobba som stugvärdar i Vaimokstugan till sommaren. En annan av Svenska turistföreningens fjällstugor, som ligger vid foten av fjället Staika. Ett berg som lånat ut sitt namn till hennes eget förlag. Men det blir ingen Vaimokbok.

– Jag är färdig med stugvärdsböckerna, säger hon med ett leende.

* Schweizertyska är ett sammanfattande namn på de dialekter av det alemanniska språket som talas i Schweiz. (Källa: Wikipedia)

Fakta:

Namn: Theres K Agdler

Bostadsort: Frösön

Yrke: Författare, men även verksam som frilansjournalist och skrivpedagog.

Böcker: Projekt Anaris (fjällfragment), 2006, Valår, 2009 – utgivna på Staika förlag.

Hemsida: http://www.frososkrivarforum.se/

Förebilder: Alla – både bra och dåliga böcker. Ska jag nämna någon som jag gillar just nu får det bli Monika Fagerholm, Friederike Mayröcker och Getrude Stein. Och de feministiska klassikerna är alltid aktuella, förstås.

Bästa årstiden: Vårvintern. Det är för kallt på sommaren i Jämtland.

En ort i Jämtland som borde besökas: Jormlien.

Ett viktigt ord: Kanske det jag inte uppfunnit ännu.

Alltid med på fjällturen: Ficklampa.