11. Lapplandsveckan och farfar

Min farbror skickade några bilder till mig i veckan. Foton på mig och min kusin Magnus. Oj vad barndomsminnen de frammanade.

Under stor del av uppväxten var jag och Magnus bästa kompisar. Min mamma är lillasyster till hans mamma. Och Venzel, fotografen, är pappas storebror. Mina föräldrar träffades. För första gången. I samband med storasyskonens bröllop. Sägs det.

De bodde i Själevad. Vi i Sundsvall. Knappt tjugo mil mellan. Ingenting med norrländska mått mätt. Vi träffades var och varannan helg. På lov och semester. Ofta hos farmor och farfar i Sidensjö.

På trappan till familjen Westbergs hus i Nybyn. Mitten på 70-talet.

Foto: Venzel Westberg

Minnesbilden av farfar, Alfred Westberg i Nybyn Sidensjö socken, har bleknat. Han dog för drygt tjugo år sedan. Han var en sammanbiten benig man som inte busade med oss barn speciellt mycket.

Men ett av mina starkaste minnen av farfar är att han packade sin Simca kombi och begav sig till Lapplandsveckan. Pingströrelsens näst största sommarkonferens.

Den största är Nyhemsveckan i Småland. Men Lappis är av mångårig tradition förlagd till Husbondliden, en liten by några mil norr om Lycksele. Dit åkte min farfar. Ofta själv som jag minns det.

Jag utgår från att han var en respekterad och etablerad man. Han var målarmästare och drev ett litet enmansföretag. Och jag tror även att hans asketiska livshållning respekterades. Han övernattade oftast i sin bil vid konferensbesöken. Även när han var en bra bit över sjuttio år. Han var inte de stora utsvävningarnas man.

Dessa resor var ett av de sällsynta tillfällen då han fick göra något på egen hand. Livet i övrigt bestod av ett antal förpliktelser. Att vara egenföretagare i ångermanländska skogsbygder var ingen dans på rosor. Och inkomsterna skiftade över tid. Under sommarhalvåret var det lättare att hitta jobb, värre var det under den långa vinterperioden. Att försörja och ombesörja en stor familj, med sex barn, var inte någon enkel sak.

Nu skall det tilläggas att även farmor Hanna drygade ut hushållskassan genom tillredning och försäljning av olika livsmedelsartiklar. Bröd och marmelad bland annat. Jag kan fortfarande känna och komma ihåg den där sötvarma doften och fukten som slog emot mig när jag klev in hennes växthus. Där skördades solmogna tomater som förädlades och konserverades.

Skälet till att hushållets första bil inhandlades 1953. En Renault cd 4. Var att farmor behövde den för att distribuera brödet till sina kunder. Det var större förtjänst att sälja till privatpersoner än butiker och då behövdes det en bil.

Jag tror att farfar kände sig fri vid sina återkommande Lyckseleresor. Han fick umgås med vänner och rå sig själv några dagar. Ett lite enklare och avskalat liv. Ungefär samma känsla som jag kan känna när jag åker på en fjälltur. Det kan jag förstå.

Kommande helg åker jag och Magnus på skidtur i Jämtlandsfjällen. För att rå hos själva. Det blir bra.

10. Mörkret skulle vara som ljuset

Jag har tjatat om det förut. Att jag gillar Kristian Lundbergs författarskap. Han skriver hudnära och relevant om sig själv och vår tid. I veckan släppte han sin senaste bok "Och allt ska vara kärlek". Den har jag inte hunnit med ännu.

Hans förra - "Mörkret skulle vara som ljuset" läste jag i höstas. Här kommer, sent omsider, mina upplevelser av den.

För ett par år sedan fick Kristian Lundberg lysande kritik och yrvaken medial uppmärksamhet för sin bok Yarden. Han fick en prestigefylld utmärkelse (Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010), stor författarintervju i DN-kultur och var med i SVT:s Gokväll. Bland annat. Förhoppningsvis krängde han en och annan bok också. Genom sin avskalade och gripande skildring av arbetet utan arbetsrätt i Malmö hamn visade han på en verklighet som få har insyn i. Än mindre erfarenhet av.

Baksidan av bemanningsföretagens framgångssaga.

Eller framsidan.

Till det en svindlande beskrivning av hur det var att växa upp i skuggan av den psykiskt sjuka mamman och frånvarande pappan. Hur läsandet och skrivandet blev räddningen. Bokstavligen.

I diktsamlingen med den pompösa titeln Mörkret skulle vara som ljuset, är det lätt att känna igen sig. Kristian Lundberg skriver samma berättelse om och om igen. Det är ett välkänt landskap. Staden (Malmö). Lägenheten. Skrivandet. Tron. Tvivlet. Sjukdomsoron. Sonen. Den ständigt närvarande frånvarande fadern. Årstiderna.

Sedan debuten 1991 har Kristian Lundberg gett ut ett tjugotal böcker där Malmö alltid är med på ett eller annat vis. Och vare sig han skriver deckare eller poesi pågår det en ständig jakobskamp. Tron och tvivlet är centralt i hans författarskap.

Poeten Lundberg besvärjer livet och skrivandet genom att upprepa sig. Återkommande enkla omkväden. I stil med:

Jag är ensam hemma för ett par timmar

Jag drömmer om henne nu när hon inte är här

Det blir åter slutet av juli och början av augusti

Jag rör mig igenom staden

Dessa rader, i lite olika tappningar, återkommer genom hela boken. Tagna ur sitt sammanhang känns de lite banala och enfaldiga. Men i texten, i dikterna, fungerar de som trygghetsmarkörer. Skapar en skön rytm. En slags andningsrytm. Trots all oro och allt mörker - finns det hopp.

Tänk; att få vara ensam hemma en stund, att kunna drömma, att årstiderna har sin gång och att vi kan röra oss fritt i rummet. Tänker jag mig att han försöker intala sig själv och läsaren.

Kristian Lundberg imponerar med sin konsekventa hållning. Han vågar vara högtravande och litar på ordens betydelse. Med äran i behåll. Den här boken kommer han sannolikt inte vinna några stora priser med. Eller bjudas in till TV-program med bred publik. Här handlar det mer om ett pågående arbete. Poesins grundforskning. Typ.

Tillsammans med Johan Jönsson får han gärna bilda fronttrupp för vår tids arbetarförfattare. Lågfrekvenskrigföring. Autodidakternas revansch. Gerillatjänst med lågstatuspoesi som främsta och enda vapen. Om inte annat, en motkraft till de optimistkonsulter som tecknat lukrativa avtal med statliga myndigheter för att vagga in, med styrelseordförande Svanbergs ordval, "the small people" i falska förhoppningar. Hellre pessimistiskt lagda poeter än mindfulnessträning, om jag får välja.

Gårdagens recensioner av Lundbergs senaste bok:

Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet & Arbetarbladet

9. Vårvinter

Jämtlands närmaste alper finns i Sunndalen. En dalgång med kilometerhöga klippväggar. Berg med en helt annan karaktär än de vidsträckta och relativt flacka fjällen hemmavid. Som gjorda för en skidbestigningsexpedition i miniformat.

Vårvintern är här. Sägs det. Årets höjdpunkt enligt många. Hittills har det varit varmt. En dag. Igår var jag utomhus flera timmar. Utan att frysa. För första gången den här vintern.

Men visst. Det kan vara bra. Riktigt bra. Som den där veckan i april 2010. Ett bra minne. Med bilder.

Sunnfjorden skymtas i dalgången. Första kvällen. Första skidturen. Jag är trött och halvsur. Men Johans råa fiskekaka ger välbehövliga krafter innan nedfärd (tänk fiskbullar på rulle).

- Nej, den är inte god.

Foto: Johan Oscarsson (alla bilder)

Sunndalsöra centrum. Vi har köpt toarullar och kartor. Vi är redo.

- Men vilken sagolik tur vi har, säger Johan Oskarsson när vi letat oss upp till trädgränsen på vår första skiddag.

För det är topptursåkning på skidor som lockat oss till industriorten Sunndalsöra drygt femton mil söder om Trondheim. Aluminiumverket, i Sunndalsfjordens mynning, är med sina drygt sjuhundra anställda den största arbetsgivaren i det lilla samhället. Fabriksbyggnaderna dominerar gatubilden och är naturligtvis en viktig faktor för områdets fortlevnad. Efter kartinköp på den lokala bokhandeln lämnar vi fabrikens bolmande skorstenar bakom oss och siktar in oss på en av de finare topparna i området. Dronningkrona på dryga 1800 meter över havet.

Det är den skinande solen och den myckna snön som Johan menar när han uttalar sin förnöjsamhet. Vi är tre småbarnsföräldrar som smitit från vardagslivets lunk några dagar. In i det sista har de dåliga väderutsikterna gäckat oss. Men nu är vi på plats. Vi njuter av att få spåra oss fram i orörd snö. För dagen förstärkta med den lokale ambulanssjukvårdaren Vidar Asp och hans vallhund Santo. Vidar har en ledig dag och passar på att följa våra spår.

Dronningkrona namngavs av William Cecil Slingsby och Johan Sjolsvik 1906. Namnet kommer sig av de utforskade området samtidigt som Hakkon VII och Maud kröntes till kung och drottning i Trondheim. Naturligtvis heter syskontoppen Kongskrona. Dronninga är ett stort fjäll, men inte svårt att bestiga. Snarare en lång styv sluttning där det är möjligt att stapla ett par Åreskutor på varandra.

- På sjuttonde maj brukar det vara över hundra personer som går upp här. Gamla som unga, säger Vidar.

Sunndalen med omnejd lämpar sig väl för topptursåkning. Vi är här i mitten av april och det är bara början av säsongen, som håller i sig långt in i maj. Innan dess är risken stor att man utsätter sig för rasrisk. Vilket vi blir varse om när vi passerar en lavinkägla som korsat en av huvudvägarna in i dalen. En enorm snöorm som tagit träd och vägstaket med sig på sin väg ner mot fjorden. Ett fritidshus, som stått där många år, har fått sig några törnar.

Skakade nog rejält när den här lavinkäglan nådde stugknuten.

Vägstaket som snötsunamin böjt runt några träd.

- För en månad sen var alla vägar in i dalen avstängda. Vi var helt avskärmade från omvärlden, säger Vidar.

Men vi tar oss till topps utan några incidenter och får vårt välförtjänta utförsåk i den mjuka pudersnön. Santo, vallhunden, har stort bestyr att hålla ihop vår bångstyriga grupp. Det är inte lätt att valla en grupp utförsåkare i knädjup snö. Men han klarar sitt självpåtagna uppdrag med bravur. Vi är mer än nöjda när vi, några timmar senare, slår upp vårt tält på halvön Flåöy ner vid Sunndalsfjorden.


Fakta:
- Sunndalen ligger drygt femton mil sydväst om Trondheim. I Möre och Romsdals fylke.
- Det finns flera campingplatser och stuguthyrningar i området.
- Fiske, till havs och i älvar, är andra populära fritidsnöjen. Driva, som är älven som har sitt utlopp i Sunndalen, omnämns som en Europas bästa öringsälvar.
- I Innerdalen, första dalen norr om Sunndalsöra, finns det finfin bergsklättring i maffig fjällmiljö. Och en anrik fjällstation som är en bra utgångspunkt för skidturer, vandringar och klätterturer i området.
- Den 12-15 maj 2011 anordnas, för andra året i rad, en skidfestival i området. Med guidade turer, föreläsningar och middagsbjudningar. För mer info se: http://www.skisession.no/

Toppkammen på Dronningkrona.

Santo har fullt sjå att jaga ikapp oss.

8. Historiska händelser

När världen ställs på ända. I Japan den här veckan. Då är det lätt att bli ordlös. Det är svårt att ta in vad som sker. Försöken att förstå sig på vad konsekvenserna blir - är dömda att misslyckas. Och mitt eget hörn av världen. Mitt liv och mina minnen känns futtiga.

Som barn minns jag att jag önskade att jag levt i en tid då det skedde historiska händelser. Hängt med Jesus och lärjungarna, följt med på vikingarnas seglatser eller åtminstone fått uppleva ett världskrig. Med tiden har jag insett att vår tid nog är den mest händelserika - någonsin.

På gott och ont. Minst sagt.

För att nämna några händelser de senaste åren:

- Tjugoåttonde september 1994. Estonia förliser i Östersjön. Den hösten jobbade jag som personlig assistent och vikarie inom äldreomsorgen i Lugnvik, Östersund. Minns att jag var omtumlad den dagen. Hade antagligen fått reda på att kompis kompisar varit med på båten. Blev arg och irriterad när en av kollegorna beklagade över sig att hennes kylskåp pajat. Ställt i relationen till de som simmat i havet under natten kändes det - lite futtigt.

- Elfte september 2001. Jag satt och svettades över min c-uppsats i sociologi då nyhetsflashen dök upp på någon tidningssajt. Datorn var placerad längst ner i korridoren i vår lägenhet. Vi bodde på Hisingen, tre trappor upp i ett slitet hyreshus. Nora var åtta månader gammal. Hela familjen var hemma. Jag skyndade mig till TV-rummet i andra änden av bostaden. Där, i direktsändning, fick vi se när det andra planet kraschade in i skyskrapan.

- Tjugosjätte december 2004. På morgonen, innan vi åkte till mina svärföräldrar, hörde jag de första knapphändiga rapporterna om Tsunamin som drabbat Thailand och omkringliggande länder. Julfirandet kom av sig. Och naturligtvis. Eftersom många svenskar, en hel familj i vår lilla by, drabbades. Kändes det. Mycket.

På det några krig, revolutioner, folkmord, ministermord etc. Tillräckligt med händelser - om du frågar mig.

7. Tazengwabad

När jag bodde på Tazengwa. I Nzegadistriktet. Pingstmissonens skola för missionärsbarn i regionen Tabora. På höglandet i västra Tanzania.

Tänk Norrlands inland. Minus granar och snö. Addera sand och taggbuskar.

På lovet. När alla åkt hem till sina föräldrar på missionsstationerna. Då passade jag på att bada i dricksvattencisternen.

6. Äldstebrodern

Min pappa var ingen skolad teolog. Den enda formella utbildningen var ett års bibelskola på Kaggeholm. En av de första folkhögskolorna som pingströrelsen skaffade sig. Ett ganska flådigt ställe med ett fint naturskönt läge på Helgö i Ekerö kommun. Ett litet slott som Levi Pethrus köpte när han var pastor i Filadelfiaförsamlingen på Rörstrandgatan. Vi bodde där ett läsår, 1982-83. Året innan familjen åkte på den första gemensamma Tanzaniavistelsen. En obligatorisk missionärsutbildning, som ingick i förberedelserna för den yttre tjänsten.

Jag kan fortfarande känna den där känslan. En slags stolthet. Min pappa var en av de utvalda. Han var en av äldstebröderna. När det var förmiddagsmöte fick han sitta där framme. På estraden. Tillsammans med pastorn och de andra bröderna.

Som jag minns det var han alltid med. Alltid engagerad. Med i ledningen för varje möte.

Naturligtvis var det inte så. Det var nog ganska sällsynt att han satt med på gubbhyllan. De kallades så, de upphöjda sittplatserna på scenen snett bakom predikostolen. Där satt männen i församlingsledningen. Åtminstone fram till att kyrkan renoverades på åttiotalet och fick en lite mindre auktoritär arkitektur. Men om jag inte missminner mig fanns det kvar några stolar där framme. Åtminstone pastorn och någon till fick sitta och överblicka församlingen.

Mamma upplyste mig om att det inte var förrän 1983 som han blev rekryterad till församlingsledningen. Jag var tretton år då och de flesta av mina gudstjänstminnen är från när jag är yngre. Sammanfaller med det år som vår familj åkte på missonärsuppdrag för första gången. Sommaren 1983 åkte vi till Tanzania.

Att bli missionär är stort. Näst efter pastor är det det mest prestigefyllda ämbetet i pingströrelsen. Har varit och är antagligen fortfarande så. Arbetet på missionärsfälten har funnits med under hela pingströrelsens historia.

Att bli föreslagen som församlingsrepresentant, medlem i äldstekåren, var ett livslångt åtagande. Något i stil med att bli invald i svenska akademin. Pappas beslut om att acceptera erbjudandet - föregicks av en hel del tankemöda. Han var tveksam till ansvaret och att ställa upp på den långa tjänstgöringen.

Nu vet jag inte hur det egentligen var med det där kravet på att sitta livet ut. Det var ju knappast något juridiskt avtal som tecknades med församlingen. Det var nog möjligt att bryta. Äldstebröderna fick flytta till en annan ort. De var inte livegna.

Men, det råder ingen tvekan om att det var ett förtroendeuppdrag. De som fick erbjudandet tog det på allvar. För pappas del spökade även barndomens erfarenheter - tänker jag mig. Dåtidens äldstekår. Gubbhyllan i Överhörnäs pingstförsamling hade en auktoritär hållning. Det var inte sällsynt att de beslutade om att utesluta enskilda församlingsmedlemmar. Oftast kvinnor. Unga kvinnor som betett sig, enligt dåtida pingstmåttstock, omoraliskt. Den största synden handlade om föräktenskapliga relationer. Inte nödvändigtvis sexuella. Men de hade även starka åsikter om klädval, håruppsättningar med mera.

Att det var kvinnorna som hade det tuffast, det rådde det ingen tvekan om. Det fanns en manlig och en kvinnlig måttstock, påstod pappa. Han talade om det, när vi var till fjälls för sista gången i oktober 2006. Det var en central del av den stockkonservativa miljön, som han kallade det. Dessa erfarenheter fanns, med all säkerhet, med när han själv skulle ta ställning till att bli äldstebroder.

Men han accepterade utmärkelsen och tog sitt uppdrag på allvar. Han var en omtyckt och respekterad styrelsemedlem. Vågade vara obekväm, det har många vittnat om. Sa till när han tyckte att de var på väg att ta förhastade beslut. Han har suttit med och beslutat om uteslutning av enskilda medlemmar. Tyckte inte om det.

Jag saknar honom.