Här kommer den onödigt långa rapporten från en klätterträff i Sylarna mars 2009.
Tempelpinnacklarna i gryningsljus.
Drivkrafter är bra. Med rätt motivation och sällskap är det möjligt att genomföra vad som helst. Det kändes så den här lördagen. Årets första riktiga vårvinterdag. Vi klarade äntligen av att ta oss runt Jämtlandsfjällens megaklassiker: Stora Syltraversen. Kaj Söderin hade fyra misslyckade försök bakom sig och för egen del har ett antal försök spritts ut över en femtonårsperiod. Samtliga gånger har ansatserna stoppats av mindre tilltalande väderförhållanden.
Men den här dagen sken solen från en klarblå himmel och vi drevs av en ohelig blandning av dåligt samvete och filantropi. Bra skit helt enkelt.
- Det är ju helt makalöst fint, säger Mats Degermark, när den sista molnslöjan släpper från Storsylens spetsiga topp. Mats är den tredje personen i vårt replag. Antagligen är även hans sällskap en av orsakerna till att vi lyckas med vårt företag. I motsats till oss andra är det första gången han försöker ta sig runt massivet. Nybörjartur, typ.
Utsikt från Storsola mot Storsylens topp.
Foto: Fredrik Westberg
Östersunds klätterklubb har bjudit in till klätterträff på Sylstationen. En blandad grupp på cirka tjugofem personer har mött upp över helgen. Genom bland annat Helena Brogrens arbete har andelen kvinnor ökat. Helena är en av initiativtagarna bakom ett rikstäckande nätverk för klättrande tjejer. Hon var även med och arrangerade Svenska klätterförbundets vinterklätterträff för tjejer som gick av stapeln veckan innan vi kom upp.
Att träffarna förlagts till Sylarna, är ingen slump. Dels finns det en trettioårig tradition i klätterklubben att ge sig ut på vinterturer till området. Och dels arbetar Svenska turistföreningen aktivt för att sparka liv i de toppturs- och klättertraditioner som under många år legat i malpåse. I en mer eller mindre uttalad policy har Jämtlandsfjällen främst saluförts som turåkningsområde längs kryssmarkeringar. Den så kallade Jämtlandstriangeln, mellan fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren, är sedan länge ett känt varumärke. Bergsbestigningsarrangemang och klätterkurser har främst förlagts till Kebnekaiseområdet. Men Mattias Jaktlund, Sylstationens nya föreståndare, påminner oss om att klättring inte är något nytt påfund i området.
- Vet ni att Sveriges första klätterkurs genomfördes här uppe? Sommaren 1936 hade Svenska Fjällklubben sin klätterkurs här under ledning av Emmerich Rossipal, säger Mattias när han hälsar oss välkomna på lördagskvällen.
En, av totalt fyra deltagare i nämnda klätterkurs, var Gillis Billing, Sveriges mest aktive alpinist under 40-talet. En skön lirare som var gymnastiklärare i Järpen under många år. Jag minns att jag sett en bild där han står på händer på sina isyxor efter en lyckad toppbestigning. En gymnastisk övning som få av dagens alpinister torde klara av.
Gillis står bakom en av de mer imponerande bedrifterna i området. Vinterbestigningen av Nordostpelaren på Sylväggen. En luftig och ihållande led med 3:a gradering, som enligt författarna till Jämtlandsföraren ”var den första verkliga klätterleden i Sverige sett med moderna begrepp.” På nyåret 1939 besteg Gillis leden tillsammans med H. Frödin. En än idag respektingivande bestigning, som få torde ha upprepat vintertid.
Klättrare på väg upp för den tredje Tempelpinnackeln.
Foto: Fredrik Hedström
De flesta av lederna på den centrala delen av Storsylens tvåhundra meter höga nordvägg har relativt få bestigningar. Och områdets högsta vägg, den fyrahundra meter höga sydväggen på Slottet, har inga kända repetitioner överhuvudtaget. Trots att den klättrades för drygt tjugo år sedan.
Jag ringer upp Micke Sundberg, som var en av dem som var med 1988, och frågar honom varför inte leden fått någon andra bestigning.
- Den är inte så kul. Många lösa stenar och inget märkvärdigt ur klättersynpunkt. När den väl var klättrad var den inte så intressant verkar det som, svarar han.
- Nej Sylarnas finaste klättring är på Sylväggen. Mikael Hellberg gjorde en solobestigning i januari någon gång på nittiotalet har jag för mig. Han höll på i två dagar tror jag, fortsätter Micke.
Informationen om denna bestigning är ny för min del och talande för hur lite dokumentation det finns över vad som är gjort i området.
- Det mesta är nog klättrat, men ingen har brytt sig om att skriva ner det. Vi åkte ofta till Sylarna över helgen för några år sedan, men sedan flyttades intresset över till andra klätterområden, säger Micke.
Men naturligtvis har det klättrats i området på senare år också. I det tysta. Mest ”lokala” klättrare, fjällstationspersonal och folk från närområdet. Till exempel har Pierre Olsson gjort en aidled till höger om Sylväggens nordostpelare.
- Minst tre leder är gjorda på Sylväggen, utöver de som är beskrivna i den gamla Jämtlandföraren. Även flera vinterturer på Lillsylens Sydostvägg är klättrade. För den som är intresserad finns det en ”miniförare”, med nyare leder inritade, i receptionen på Sylstationen, säger Pierre när jag ringer upp honom.
Men idag befinner vi oss, som sagt, på Stora Syltraversen. En mycket fin tur där korta klätterpassager varvas med långa promenader längs Sylmassivets ryggrad. Den här marslördagen börjar vi med att gå över Templet med dess karakteristiska pinnacklar, vidare mot Storsola för att därefter följa den hästskoformade kammen upp på Storsylen med avslutning på Lillsylens topp. En dryg mils kamvandring med maffig utsikt i alla väderstreck.
Kaj klättrar och Mats säkrar.
Foto (med skraltig mobilkamera): Fredrik Westberg
- Det här känns inte bra, säger Kaj när vi börjat klättringen upp på den första Tempelpinnackeln. Nu är det inte klättringen han avser. Nej det som tynger honom är att vi smitit iväg innan de andra. Vi skippade den gemensamma frukosten och smög oss iväg först av alla.
- Vi borde nog ha väntat. Åtminstone frågat om alla hade någon att gå med, fortsätter Kaj.
- Släpp det, säger Mats. De klarar sig fint.
Att ge sig ut på fjället i grupp är komplicerat. Även om inte Syltraversen är särskilt svår, klättermässigt, blir det fort trångt på klätter- och firningspassagerna.
Mycket riktigt, vid en nästan lodrätt passage innan toppen på den första pinnackeln blir vi stående. Det har gått en dryg timme sen vi startade och vi ser minst nio personer som närmar sig med oroväckande hög fart. Vi känner oss som en nyöppnad surströmmingsburk en varm sensommardag.
- Flugorna närmar sig, skynda dig Kaj, säger jag.
- Tänk att det aldrig kan få gå bra, svarar han efter det tredje misslyckade försöket att klättra upp som försteman. Den jämnkalla och blåsiga vintern har lett till att bara ett tunt poröst snötäcke täcker klippan. Det finns ingen is att få fast isyxan i. Men på nästa försök lyckas han. Efter att ha tagit av skidorna från ryggsäcken blir det enklare att hitta balansen. Genom att metodiskt använda isyxan som borste avlägsnar han det decimetertjocka snölagret och frilägger sprickor och lister. Med små försiktiga steg balanserar han med stegjärnens frampiggar på de centimeterbreda hyllorna och har snart tagit sig förbi den knixiga passagen.
När det blir min tur att klättra har kön börjat bildas bakom mig. Jag erbjuder mig att ta med mig repet upp för nästa grupp. De tar tacksamt emot mitt erbjudande.
- Det där kändes riktigt bra. Det var ju bra att vi startade tidigt, säger Kaj.
- Ja, och tänk vad glada de kommer att bli för att vi spårar åt dem, fortsätter Mats.
En lättad stämning präglar vår lilla grupp. Vårt dåliga samvete är bortblåst. Vi har förvandlats från cyniska alpinister som är beredda att kliva över lik till barmhärtiga filantroper som bereder väg för våra efterföljare. Vi inbillar oss att ingen hade klarat sig om vi inte offrat oss och gått före.
Resten av dagen är en ren njutning. Om än ansträngande. Det är med stor förnöjdhet som vi tar oss upp på Stor- och Lillsylens toppar några timmar senare. När vi är nere vid Fjällstationen igen kan vi följa våra klubbkompisars frammarsch mot toppen. Via turistföreningens maffiga kikare kan vi konstatera att de klarar sig alldeles utmärkt utan vår hjälp.
Glada topptyper.
Strax innan toppen, precis på kanten till stupet ner mot sylglaciären, blev vi tvungna att vända på den sista klätterpassagen. Vi var trötta och hade med oss för lite säkringsutrustning. Vi rundade toppen på baksidan istället, i snällare terräng. Men vi kan konstatera att vår efterföljare tar sig upp den rätta vägen. De klarar galant av det sista kruxet.
- Det var lite halkigt, men när jag väl hade bestämt mig var det inget större problem, säger Johan Millinger som var den som gick som först.
Allt som allt var det tolv personer som fullföljde rundturen på Sylmassivets toppar och det var många solbrända och nöjda ansikten vid middagsbordet.
- Det var ju kul och inte särskilt svårt heller, säger Mirja Nilsson, som premiärgick med stegjärn och isyxa under dagen. Och att ta sig runt Syltraversen är ingen dålig start på alpinistkarriären.
