fredag 25 september 2009

Björn och blåbär

Idag spanade jag och Maja efter björnar när vi gick tur och retur till Grubbsjön. Vi såg ingen björn, men stannade och åt stora goda blåbär.

Veckans hjältar är helikopterrånarna och Anna Anka, verkar det som. De får stående ovationer från alla möjliga håll. Jag förstår inte riktigt deras storhet.

Repbanan blev extraordinärt bra. Uppskattad dessutom.

Stefan Sundström är en bra textförfattare, tycker jag. Hittade ett av de bättre pappaargumenten, i en av hans sånger, igår.
"Om man aldrig valt förut tvingas man välja den dag man blir förälder till ett barn. Ska man tvinga i han all skit man tvingats svälja och skära till så han passar grottekvarn? Eller lyssna när han grinar och få känna igen sig när man var en lite skit. Och då inte få panik och bränna alla broarna av kärlek och tillit." (Johhny Dunder på albumet Hjärtats melodi.)
Min, högst subjektiva, tolkning är att det kostar på att vara med när det smäller. När det gör ont. Men, att det betalar sig. Du får någonting tillbaks. Du är inte bara någon som kommer när roliga saker sker. Föräldraskapet handlar om något mer än torsdagsutflykter, typ.

Nu ska jag (och alla andra, eller hur?) titta på Skavlan Och Anka.

onsdag 23 september 2009

Strömsund

Vi har varit på återbesök på verkstaden, igen.
- Nu är den torr, kruttorr. Jag har kört tur och retur till Kluk så jag är säker, sa receptionisten när jag hämtade bilen igår.
Att bilen inte läcker olja litar jag inte på. Tiden får utvisa. Jag törs inte sanera oljefläcken på vår parkering än.

Men oavsett fortsatt läckage eller inte. Vi har vågat oss på ytterligare en glesbygdsodysse idag. Jag, Maja och Wiggo körde europaväg 45 norrut, förbi Strömsund, svängde vänster strax innan Hoting och nu är vi på Kvarnberget. Min svärmors födelse- och uppväxtort. Några få hus på gränsen mellan Jämtland och Lappland. Vi ska leka med kusinbarnen, bygga en repbana och softa.

En av stugägarna, som alla är av samma släkt, har kopplat upp sig. Bjussar på öppen access. Wlan och utedass är bra skit.

På vägen hit lyssnade jag på ett temaprogram på radion som handlande om mötesplatser. Där sas det att våra vanor, i Sverige, förändrats avsevärt de senaste årtiondena. Numera tillbringar många av oss mycket tid på offentliga mötesplatser av olika slag, påstods det. Dag som kväll. Torg, caféer, restauranger och köpcentra med mera. Något som ställer krav på samhällsplanerare och stadsarkitekter. Iallafall, KTH-professorn Göran Cars sa att Strömsund är en ort som har få offentliga mötesplatser. Och, avsaknad av möten leder till minskad förståelse för andra grupper och ökar risken för kulturkrockar, fortsatte Cars.

Strömsunds kommun får, mer eller mindre förtjänt, ofta kritik av olika slag. Höga sjukskrivnings- och arbetslöshetstal, upprepade moskelokalbränder och halvt galna lokalpolitiker. Kommunens informatör har ett tufft jobb. Nu är det knappast unikt för nämnda kommun. Hela Norrlands inland kämpar med sin självbild och sitt varumärke. Sällan med lyckat resultat. Även om det finns undantag.

måndag 21 september 2009

Höst-

bilder och förkylning inleder vi denna vecka med.

fredag 18 september 2009

Kalas

Vi firade högtidsdag igår. Majas första (födelsedags)kalas. Jag passade på att fråga hur dagen varit.

Nilsfredrik: Hur var ettårsdagen.
Maja: Bra, men lite utdragen.
Nilsfredrik: Utdragen?
Maja: Ja, lite seg.
Nilsfredrik: Seg, vad menar du?
Maja: Ja men, ni väckte mig hur tidigt som helst och sen dröjde det ju hur länge som helst innan kalaset kom igång. Jag fick ju ingen tårta förrän sent på kvällen.
Nilsfredrik: Det förstås. Men du gillade tårtan?
Maja: Tårtan var grym, den vill jag ha varje år.
Nilsfredrik: Vi får se.
Maja: Jag är inte lika nöjd med middan. Tråkig vuxenmat. Fisk och svampsås, kom igen.
Nilsfredrik: Ja, men jag trodde att du gillade lax.
Maja: Det är okej, men inte på min födelsedag då vill jag ha något gott.
Nilsfredrik: Vi lämnar maten. Fick du några paket? Någon favorit?
Maja: Många mjuka. Men det var några grymma leksaker också. Bultbrädan och den gröna bilen var kul.
Nilsfredrik: Ja dom gillade du.
Maja: Mmm
Nilsfredrik: Har du några planer för det kommande året?
Maja: Jag vet inte.
Nilsfredrik: Inga mål alls? Det är viktigt att ha tydliga målbilder.
Maja: Jo, ha kul förstås. Lära mig gå lite mer. Jag är trött på att krypa. Och köra den där trampbilen vore kul, men då måste jag växa lite. Jag har alldeles för korta ben nu.
Nilsfredrik: Sant.
Maja: Sen är jag trött på att ni bestämmer så mycket.
Nilsfredrik: Bestämmer?
Maja: Ja, när jag ska sova till exempel. Jag vill vara vaken längre på kvällarna. Och det är dags att skippa eftermiddagssömnen. Det är ju bara bäbisar som sover två gånger per dag.
Nilsfredrik: Okej, det var ju tydliga mål.
Maja: Ja, men nu har jag inte tid med dig längre jag ska banka.

torsdag 17 september 2009

Söktjänster

Hmm, jag var tvungen att prova. Det finns några företag som påstår sig veta alt ta reda på allt. Jag SMS:ade följande fråga till ett par sökfirmor: Vad är nilsfredriks ord- och dramaproduktion?

Efter två minuter kom följande från 118800:
"Våra agenter får inte någon träff på sökningen. Oregistrerade uppgifter på abonnenten kan vara orsaken."

Måste jobba lite mer med marknadsföring, uppenbarligen.

Svaret från 118100 dröjde, men de levererade ett utförligare svar:
"Bloggen skrivs av en 38-årig kille vid namn Nils-Fredrik. Nils-Fredrik är en radhusdelägande make och far som bloggar intressant och tankeväckande om sitt fantastiska liv. Nils-Fredrik är till vardags regissör och manusförfattare, men är för närvarande pappaledig till 1-åriga Maja."

Stämmer hyfsat, att jag hittils bara är författare och regissör till denna blogg går ju faktiskt att åtgärda. Jag tar det som en profetia för en framtida karriärväg.

Andra som skrivit om söktjänster: Emanuel Karlsten, Heja Abbe(som för övrigt är en läsvärd pappablogg)

onsdag 16 september 2009

Vi hinner

Tiden rusar, snart har halva hösten runnit oss ur händerna, skulle jag kunna påstå.

Det är lätt att beklaga sig och förundras över hur fort en vecka verkar gå. Är knappast en unik föräldrakänsla, men lätt att få för sig. Och som ofta tas till. Beklaganden, föräldrar emellan, över att tiden är knapp.

I den så kallade bloggvärlden är listor populära. Eller utmaningar av olika slag. (Varken jag vill eller inte är jag numera en del av den sfären. Vill nog. Till och med omnämnd på Aftonbladets Bloggvärldsblogg förra veckan.) Med inspiration av Mymlans jag är bra lista kommer här en det här har vi faktiskt hunnit med lista. Som även är en tidig höstavstämning, typ.

1/ Viktigast av allt är att vi hinner lära känna varandra lite mer. I tidigare postningar har jag lite slarvigt påstått att de bästa stunderna är när barnen somnat. På förmiddagen då jag får tid helt för mig själv och på kvällen då jag Maria får en chans att tala till punkt. Det är bra stunder. Men, något som jag nästan missat, innan hemmavistelsen började, är att föräldraledighet framförallt handlar om att få en ny relationsdimension. Kanske inte missat, men det är lätt att få för sig att det bara, antagligen lätt könsstereotypiskt, handlar om att få chansen att göra en massa saker tillsammans med avkomman. Att visa dom världen liksom. Det är en väldigt liten del. Har jag kommit fram till. Det handlar mer om de där otaliga tillfällena man får chansen att trösta en ledsen dotter. De där obetalbara leendena och det goda humöret Maja bjuder på när hon vaknar efter förmiddagspasset. De där dagliga konflikterna som vi har tid att lösa, jag och Nils junior. De där svindlande resonemangen och frågorna som åttaåringen slänger ur sig.

2/ Okej då, de där yttre upplevelserna, vi har även hunnit med 6 torsdagsutflykter. Varav fyra är redovisade här. Vidare rapporter kommer.

3/ Vi skaffade barnvakt. Lämnade bort alla barnen ett helt dygn. Då hann vi, för första gången någonsin, plocka några fjällkantareller. Det räckte till en stuvning som fördelades på fyra mackor. Höstens smakupplevelse.

4/ Vi har våra dagliga rundor. Wiggo är expert på att hitta i byn numera. Sen att han inbillar sig att vi måste gå omvägen via Lars kor för att komma till farmor, det spelar mindre roll.

5/ Jag hinner läsa och skriva varje dag. Vissa dagar mer andra dagar mindre.

6/ Vi följer uppgjort schema någorlunda, med vissa justeringar. Aldrig uppstigning 05.50, än så länge. Städdag är flyttad från torsdag till onsdag.

7/ Idag hann vi vara med när den nya stora mataffären kom till länet. Vi fick chansen att trängas med alla andra daglediga. Vi fick med oss en prima stekpanna och en förhoppningsvis välsmakande princesstårta hem. Maja fyller år imorgon, ju.

8/ Jag hinner, via en parafrasering av ett dagsaktuellt debattinlägg, få middagen på bordet, städa huset och se till att barnen är hemma. Det är ett slit. Men det är värt det. Jag är hemmaman och om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta. Jag vill bli en förebild för svenska män-niskor.

9/ Jag fick uppleva höstens första snöstorm i lördags. Då jag och min svåger övernattade på fjället. Missade dessvärre Majas första steg. Under den enda inplanerade bortavistelsen i höst lär sig ungen gå.

10/ Har hunnit få några (blogg)läsare, nya och nygamla vänner. Den senaste veckan har det till och med ramlat in några enstaka kommentarer på mina inlägg. Det känns omtumlande. Ni är välkomna och ni får (bör) mer än gärna fortsätta att lämna livstecken. Ett nygammalt möte är Mymlan. Vi är uppväxta i samma stad och församling. Våra familjer umgicks en del, eller hur man nu benämner det. Läs hennes fantastiska texter. De om hennes papparelation och sommar(mill)skrivandet är en bra introduktion.

Ett axplock. Och då har bara en dryg månad passerat. Vi har mycket kvar. Nu är det naturligtvis möjligt att lista allt som vi inte hinner, men det är bara trist.

måndag 14 september 2009

Vuxenlogik

Som förälder har jag (och andra gissar jag) förfinat en alldeles särskild sorts dubbelmoral. Som ikväll när jag nekade femåringen cheezy ostbollar till kvällsfikat. Sen, när han somnat, komma på mig själv med att mula i mig halva påsen. Utan att skämmas ett enda dugg.

torsdag 10 september 2009

Torsdagsutflykt 4, Kattstrupen 27 augusti

Fiske i ett fiskevatten som vi hittar till är målet för dagens utflykt. Vi är trötta på att åka bil. Men solen skiner och vi är sugna på att elda, grilla lunch och prova fiskelyckan.

Då är Kattstrupeforsen ett bra alternativ. Fors och fors, det är många år sedan vattnet rann fritt här. Kattstrupen är det andra vattenkraftverket i Indalsälven efter utloppet från Storsjön. Vi åker över bron och kraftverksdammen och kör några kilometer nedströms. Vi missar den udde som jag siktat in mig på, men hamnar till slut på en lämplig strandremsa.

Maja sover i bilstolen, Wiggo och jag smyger oss ut. Vi tacklar våra spön. Wiggo väljer beteslådans största wobbler medan jag tar en liten spinnare till mitt haspelspö. Det bör nämnas att en av mina grannar, som är fiskefantasternas fantast, har utnämnt älvsträckan till ett av Jämtlands bättre och fisksäkrare vatten. Jag tror honom, men under de kanske tiotalet besök jag gjort har jag aldrig fått ett enda napp. I ärlighetens namn hyser jag inga större förhoppningar idag heller. Jag kastar ut och till min förvåning hugger det till. En kombination av iver att visa sonen att jag fått napp och orutin leder till att jag slutar att veva in vilket naturligtvis resulterar i att fisken släpper. Efter det får vi inga harrar på kroken, men det gör mindre.

Solen skiner, den hopsamlade veden brinner bra och våra lunchmackor smakar prima.

För Wiggo är Kattstrupen ett optimalt ställe att åka till. Nära, bara en knapp mil hemifrån. Och när han får se en husvagn innanför staketet på ställverket (alltså stället där kraftverket skickar iväg elströmmen) får han för sig att det är en campingplats.
- Nästa år tycker jag vi åker till den här campingen på semestern, säger han. Den är mycket bättre än i Orsa.
Jag kan inte annat än hålla med honom.

Roligast:
Sova tyckte Maja. Elda och fiska tyckte Wiggo. Att det faktiskt var möjligt att få napp, tyckte Nilsfredrik.

Konstigast:

Ensamheten. Även om jag börjar bli van, så är det fascinerande hur enkelt det är att söka upp platser där man får vara helt själv i Mellannorrlands inland och fjälltrakter.

Uppseendeväckande:
Allt skräp som låg på stranden. Ölburkar, fyllda soppåsar och engångsgrillar. Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig?


Hitta dit:
Från Östersund kör du en knapp mil västerut längs E14. I Åskorsningen svänger du höger mot Åskott. Efter ca fem kilometer sväng vänster mot Aspåsnäset. Kör tills du kommer fram till kraftverksdammen, kör över broarna och sväng höger in på grusvägen på Indalsälvens norra sida. Efter vägen finns flera lämpliga fiske- och grillplatser. Fiskekort köps i automaten som står längs grusvägen, ca en kilometer nedströms från kraftverket.

onsdag 9 september 2009

Bilen

Maj 2009 stoppades jag av en polispatrull i centrala Krokom. De hade riggat upp sin kontroll när man svänger runt hörnet vid systembolaget. Där konstaterades att jag, av ren lättja, inte hade klistrat fast ett nytt skattemärke. Jag kom undan med en varning och en uppmaning om att genast skynda hem och göra bättring.

Nu har staten insett att systemet med klisterlappar är föråldrat (något som jag insett för länge sedan). Från och med årsskiftet slipper jag missa att klistra ett märke på bilen i svinnovember.

Stadstur

Minst en förmiddag i veckan lämnar jag och Maja byn för att ta oss en tur till stan (som mr. Walker). Upplägg enligt följande; vi skickar Maria och Brita på jobb respektive skola och skjutsar Wiggo till dagis. När det är avklarat kör vi den knappa milen till Östersunds centrum. Då gäller det att hålla Maja vaken. Strax innan halvtio hittar vi en gratis parkeringsplats någonstans i kvarteren runt stans gamla militärförläggning (numera Campusområde för Mittuniversitetet). Det kan ta tid. Idag hann hon somna. Men jag lyckades lyfta över henne i vagnen där hon fortsatte sitt förmiddagspass. Därefter är det bara att leta upp ett lämpligt kafé för skriv- och njutartid. Vid halvtolv brukar hon vakna, då äter vi en gemensam lunch innan vi åker hem igen. Vi brukar även hinna med ett och annat ärende innan det är dags att möta de andra igen.

Hittils har vi provat Wedemarks (för trångt och för mycket trappor), Törners (bra fika och trevlig blandning av besökare, men dyrt och slamrigt på grund av ombyggnationerna av torget. Maja är lättväckt), Tuttis konfetti (bra miljö, god mat, men konstigt namn och dyrt), Pressbyrån på tågstationen (funkar bara i nödfall, trevlig miljö men trångt och obarnvänligt) och Mittuniversitetets café (favorit hittils. Billigt och bra fika, lugn miljö i det angränsande biblioteket).

Idag sitter vi på Campus, i bibliotekets lässal, på tredje våningen. Själva utmaningen är att ta sig hit utan att väcka Maja. Första försöket misslyckades idag. De har någon slags infomässa i cafét och sorlet från alla ivriga studenter väckte henne. Men ett varv runt campus räckte för att få henne att somna om. Och om inte sorlet vore nog, i hissen har de en kvinnoröst som talar om på vilken våning vi befinner oss. ”Våning 3” gapar hon så att Maja nästan vaknar. Men nu sitter jag här med min leverpastejsmörgås, min nya mobil med radio på och skrivdonet. Det är få studenter i läsesalen, tidigt på terminen förstås. En enhörning, som Landstinget i Västernorrland har skänkt, vakar över sovplatsen. Livet är uthärdligt.

Underbarn

Igår åt Maja middag själv. Pasta, bacon, broccoli och riven morot. På kontinentalt vis åt hon med händerna. Otroligt.

Vi kan släppa nu, hon klarar sig själv.
Men, tänk om hon är ett geni, abnormt intelligent liksom. Tänk om de enfaldiga byborna kommer att reta henne när de upptäcker hur smart hon är. Jag tror att jag fortsätter att skedmata henne en stund till. För att skydda henne, för att dölja hennes fantastiska framsteg.

tisdag 8 september 2009

Han är hemma

Sofia MirjamsdotterBloggvärldsbloggen har pappatema den här veckan. Här kommer mitt bidrag och papparelaterade minne.

Det är över två år sedan min pappa dog. Det är fortfarande omtumlande och overkligt. Men sorgen tunnas ut eller byter skepnad. Det kan till och med gå en dag utan att jag tänker på honom, även om det är sällsynt. Annat förstärks. Händelserna, dagarna och veckorna efter dödsdagen, är för alltid inetsade. Pappa, familjefadern, frikyrkomannen, arbetsledaren, målarmästaren och busschauffören dog den andra maj 2007.

Den första juni 2007 åkte jag och min son till Östersund för att besöka polisstationen. Vi skulle hämta pappas ägodelar. Ett par nycklar och två femkronor som han haft i byxfickorna dagen då han tog livet av sig.

Det var en solig försommardag. Det sluttande stortorget var nästan öde när vi kom. Klockan var strax efter nio på morgonen, stans affärer hade inte hunnit öppna. En liten traktor, med en sopmaskin på släp, arbetade sig metodiskt upp över torgets kullerstenar. Ett stort dammmoln omgav maskinen, som treåringen storögt beundrade. Storsjöteaterns stora glaspartier dränktes i dammet som virvlade runt. Det var ovanligt varmt och jag lovade Wiggo att vi skulle stanna till på Törners konditori och köpa glass efter polisstationsbesöket.

Vi fick träffa den polisinspektör jag hade kontakt med när jag ordnade visning av kroppen några veckor tidigare. Hon som till en början avrått oss. Hon som hänvisat till att den rättsmedicinska undersökningen inte var färdig.

Vid dödsfall av det slag som min pappa drabbades av är polisen skyldiga att utreda vad dödsorsaken varit och om det finns några brottsmisstankar. För vår del innebar det att kroppen skickades till Rättsmedicinalverket i Umeå för obduktion och rättskemisk undersökning. Eftersom hela förfarandet skulle ta minst en vecka försökte jag få till en visning innan de skickade iväg kroppen.

Med stöd av sjukhusprästen på Östersunds sjukhus försökte jag övertala polisinspektören.
- Henne har jag bråkat med förr. Ge er inte. All vedertagen erfarenhet talar för att det är bättre att få se och reda på hur det gått till, sa sjukhusprästen som hade en skön anarkistisk hållning.
- Om ni vill och klarar av det så ska ni gå och titta på kroppen. Gör ni det inte finns det risk för att ni skapar egna bilder och det är alltid värre, fortsatte han.

Jag framhärdade i min önskan och till slut gav polistjänstemannen med sig.
- Klarar ni det då? Frågade hon.
Hänvisningen till den rättsmedicinska processen var ett svepskäl, fick jag en känsla av. Det handlade mer om missriktad omtanke. Hon utgick ifrån att vi inte skulle klara av att se pappas kropp. Att det skulle påverka oss negativt. Hon ville skydda oss.
- Det är bättre att ni väntar tills efter obduktionen. Då har de fixat till kroppen. Nu är han sig inte lik, sa polisinspektören.
Men jag tyckte att en vecka var för lång tid att vänta. Och katastrofen hade ju redan skett. Jag hade upplevt det värsta som ett barn kan utsättas för. Jag behövde inte någon tillrättalagd version.

Ni kommer att få se honom i befintligt skick. Det kan vara obehagligt. Och ni får inte röra kroppen, förmanade inspektören oss när hon slutligen gav med sig.

Den fjärde maj, två dagar efter att pappa dött, åkte jag, mamma och mina systrar till Stillhetens kapell som är beläget i källarvåningen på Östersunds sjukhus. Vi åkte tillsammans från vår bostad. På vägen dit var stämningen spänd.

Vi försökte stärka varandra.
Vi lyckades inget vidare.
Mamma hade stämt träff med pingstkyrkans pastor. Han som kom hem till henne på dödsdagen. Tanken var att han skulle vara med och stötta oss och hålla en andakt. Pastorn var lika nervös som vi.
Han darrade.
Han var lika chockad han.
Men vi behövde någon vid vår sida.

I väntrummet var jag på väg att vända. Det var jobbigt. Overkligt. Något hade gått fel. Det var inte tänkt att vi skulle sitta och vänta på att bli insläppta till pappas likvisning.

När en anställd från bårhuset kom och talade om att han gjort vad han kunnat för att snygga till pappa och gav oss förhållningsorder om att vi inte fick röra kroppen, följde jag motvilligt med in i kapellet.

Det brann några ljus på det enkla altaret. Ett frikyrkoaktigt träkors på väggen ovanför. Ett kors i lackad furu. Ett litet rum, som ett ordinärt sovrum ungefär. Vi satte oss på varsin stol. Uppradade längs väggen.

Jag tror att pastorn sa några ord om att pappa fått komma hem. Och någonting om att pappas gudstro varit en viktig del i hans liv. De hemtamma pingstfraserna skavde. De passade inte in, tyckte jag.

Det var ett virrvarr av känslor. Ilska blandat med uppgivenhet och sorg. I dagboken har jag skrivit några osammanhängande rader om att pappas tro bara var av ondo.

Att det var hans förvrängda gudsbild som medverkat till att han låg där han låg.
Att han inte klarade av att förlåta sina egna handlingar, sin egen ofullständighet.

För en stund gick min ilska ut över pastorn som, i mitt obalanserade tillstånd, fick representera den pingstteologi som ställt till problem för min pappa. Jag tror att jag mumlade någonting att han inte skulle tala om pappas tro. Att pappa antagligen inte hade behövt ligga i den där plastsäcken om han inte haft sin tro. Han hade klarat sig bättre utan sina föreställningar om synd och skam. Hans liv hade varit enklare utan idéerna om att det fanns risk för att han inte skulle få komma till himlen (eller hem som pastorn sa) på grund av att han syndat i det så kallade jordelivet. Att hans tro hade förvrängts när han insjuknat och lett till att han tog saken i egna händer och utdömt sitt eget straff.

Men, mina minnesbilder om vad jag egentligen tänkte och sa är inte särskilt tydliga. Jag tror att jag nämnde någonting om pappas tro. Men jag behöll det mesta för mig själv.

Där låg han.
Alldeles stilla.
Det såg ut som om han sov.
Han var vacker, plågad, trött, lugn, förvrängd - allt på samma gång. Huden var blåaktig, men i övrigt var han överraskande välhållen. Inte alls den förvrängda och oigenkännliga bild som jag målat upp efter polisinspektörens varningsord.

- Han är hemma nu, sa mamma med tårfyllt ansikte.
Jag delade hennes förhoppning. Mina protester och invändningar var bortblåsta. Det var som det var. Han låg i en plastsäck på en sjukhusbädd som hörde hemma på bårhuset. Det var oåterkalleligt.

Den var ansträngande, stunden i kapellet. Vi var där högst en halvtimme, men efteråt var jag trött. Utmattad.

Men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det har spelat en stor roll i min sorg. En viktig pusselbit. I bilen på vägen hem var stämningen lättad. Inte alls lika laddad som på vägen dit.

- Som din dag är, så skall din kraft ock vara, sa mamma.
- Det är ett av mamma Gerds favoritordspråk. Hon säger ofta det och det stämmer tycker jag. Hon skickade med oss det idag och det behövdes verkligen, fortsatte mamma.

Orden är hämtade från en av Lina Sandells mest kända psalmer; Blott en dag. Sandell var en mycket produktiv artonhundratalsförfattare och flera av hennes sånger finns med i Pingströrelsens egen psalmbok: Segertoner.

Blott en dag sjöngs ofta under min uppväxt och försätter mig än idag i ett tryggt tillstånd. Raderna om att ”Allt ju vilar i min Faders händer” är något stadigt att luta sig mot. Det är som att få en av de där svettdoftande småfuktiga kramarna som jag ofta fick av pappa när han cyklat hem från jobbet. En påminnelse om att jag hade en stadig famn att ta skydd i. Jag hade någonstans att vända mig om jag behövde tröst och hjälp.

Dessa enkla ordspråk, oftast hämtade från bibeln eller någon psalm, var vanliga under min uppväxt. Och än vanligare i min mammas och pappas barndomshem. De var några slags bruksföremål som man tog till för att klara av vardagens vedermödor. Jag är övertygad om att de hade en faktisk och avgörande betydelse. Det blev små tröstande mantran som togs fram när man stötte på hinder i livet. Oftast vardagliga, kopplat till det slitsamma skogs- och jordbruksarbetet. Men självfallet fick de en extra stor betydelse när det skedde mer dramatiska händelser.

Som vid någon närståendes dödsfall.

En annan variant är något som kallas för att ta ett manna. Min farmor hade en liten svarvad mässingskål som var fylld med små lappar med bibelord. Inte verserna i sig, utan bibelhänvisningar. På en liten lapp fanns det en kort rad som angav bibelbok, kapitel och vers. På följande vis: Joh. 3:16. Alltså Johannes evangelium, kapitel tre och vers sexton. Tanken var att man på måfå skulle plocka upp en lapp för att få ett bibelord till tröst och vägledning.

- Nu ska vi ta ett manna, kan jag minnas att farmor brukade säga när barn och barnbarn satt samlade kring bordet på lördag kväll. Det var något högtidligt och spännande över de stunderna. Den lilla skålen vandrade runt bordet och alla var tvungna att ta var sin lapp och slå upp och läsa bibelordet högt.

Jag tror inte att det var exklusivt för pingströrelsen, men de spelade en viktig roll i den bokstavstroende miljön. Det var ett sätt att få direktkontakt med Gud.

Mässingskålen finns kvar. Mamma plockade fram den från sin bokhylla för några dagar sedan. Vi provade att ta varsin lapp och slå upp bibelorden.

Ett tredje sätt är så kallade tumverser. Det har jag själv många minnen av. Vi uppmanades att slå upp bibeln och läsa den vers som vi satte tummen på. På så sätt skulle vi få ord som kunde leda och stötta oss i livet. Församlingsmedlemmar och pastorer vittnade om att de fått råd när de stått inför stora och svåra val i livet. Eller tröstande ord när något jobbigt skett.

- Men det skedde ju inte helt slumpmässigt förstås, man lärde sig ganska snart var de olika bibelböckerna fanns, tillade mamma. Det var enkelt att undvika de svåra bibelböckerna. Och fick man en vers som inte passade var det ju bara att ta en ny.

Min pappa gillade ordspråk och bibelord. Han citerade ofta korta kärnfulla fraser som han tyckte var viktiga. Inte sällan bibelord, men även citat ur någon bok han läst eller något han hört från någon person som han beundrade.

Han hade förkärlek för dikotomier. Motsatspar i följande stil:
”De starka och de svaga”
”Den svage får inte döma den starke, den starke inte förakta den svage.”
”Den svage har gåvor (erfarenheter). De starka har svagheter (ex. högmod, stolthet).”
”Det som blir sått svagt, uppstår i styrka.”
”Det som betyder något är inte om man är stark eller svag utan om man växer, lär och tar emot.”
”Livet har två hyresgäster med ett livslångt hyreskontrakt; sorgen och glädjen!”
”Kommer ditt och mitt liv, mellan skratt och tårar, att ge någon eftervärme?”
”Om jag står för enfalden, så bildar vi tillsammans mångfalden.”

Dessa citat har jag hämtat från de predikoutkast som pappa lämnade efter sig. Till min stora glädje har jag hittat och samlat ihop ett tjugotal som numera finns i min pappalåda.

Citaten ovan är en blandning av bokutdrag, bibelfraser och egna formuleringar. Jag är övertygad om att de hade en stor betydelse för pappa. Det är något enkelt och handfast över dem.

Men det finns även något i dessa rader som retar mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men jag tror att det handlar om att de sällan funkar i verkligheten. Det är inte möjligt att dela upp människor i starka och svaga. Livet är inte bara sorg och glädje, det är mer komplicerat än så. Det var ju det pappa upptäckte. En bidragande orsak till hans depression var att, tänker jag mig, de här enkla sanningarna inte funkade.

Det går inte att bara välja glädje, som Kaj Pollack hävdar. Livet är betydligt mer komplicerat än så.

Det finns många likheter mellan den tänk positivt anda som Pollack representerar och det budskap som många predikanter inom pingströrelsen står för. Den individuella prestationen är i centrum. Du är din egen lyckas konsult. Det är som om vi existerar i ett vakuum helt utelämnade till oss själva. Vi måste själva välja och lyckas vi inte kan vi inte skylla på någon.

Jag tror att min pappa gick på det. Han blev lurad. Trots att han livet igenom påstod sig strida och kämpa för de som han kallade för svaga, fick han för sig att han var tvungen att reda upp sin situation själv.

Att han aldrig skulle bli förlåten för sina egna felsteg.

Han var nog medveten om att han ställde orimliga krav på sig själv.

Att ingen klarade av att leva upp till hans egen måttstock, allra minst han själv.

Vi fick femkronorna och nycklarna av den tillmötesgående polisinspektören. Wiggo köpte en polisbil i miniatyr, som han fortfarande leker med idag. Vi satte oss på Törners konditori och åt vår glass i solgasset. Och där slog det mig att han, pappa, faktiskt insett sin egen svaghet. De sista veckorna, innan dödsdagen, hade han vågat be om hjälp. För sent skulle det visa sig, men han hade släppt de enkla omöjliga lösningarna.

Att han vågade be om hjälp är en slags tröst.

Vi gjorde det,

varje trebarnsförälders våta dröm. Vi ordnade barnvakt i nästan 24 timmar. Och gav oss ut på fjäll- och svampjakt på Ansätten. Ett litet fjäll som ligger ovanför Bakvattnet. En plats som Maria besökte på skolresa i andra och sjunde klass. Det var på tiden att åka dit igen. Vi blev blöta om fötterna, men hade en fin dag som avslutades med surströmmingsbaluns hemma på gården.

Höstaktigt släntrande.
Brant sluttning.
Fin utsikt.
Blåsig, obligatorisk, toppbild.
Blåbärsbuske.
Svampfynd.

torsdag 3 september 2009

Radhuset

Vi är bosatta i ett radhus. Det är bra dynga.

Vårt hus.
Något som vi inte är ensamma om att tycka. Det finns fler, om än väldigt få, som hyllat denna boendeform. Nåja, åtminstone bott och verkat i sina flerfamiljshus.

I Uppsala bodde Willy Kyrklund merparten av sitt verksamma författarliv. I länkad artikel skriver journalisten att han en gång besökte Willy i hans "minst sagt minimalistiska radhus". Vilket antagligen är en omskrivning för spartanskt och undermåligt.

I Linköping har biskop Martin Lönnebo sin meditationsträdgård. Inte spartansk, tänker jag mig. Full av liv snarare.

Nu var det inte på grund av en kultförklarad författare och en biskop emeritus, som vi hamnade i vårt hus. Det var andra, till synes, mer slumpartade skäl.

- Det är så bra för barnen, säger många.

Vilket i och för sig stämmer, men knappast avgörande. Även om det faktum att den gemensamma gården är full av barn förenklar och förgyller vardagen. Men det behövs det inget radhusområde för att få till. Det funkar nog i vilket villaområde som helst. Men kanhända att tillgången till samägda ytor förenklar lekandet. Det behöver sällan bli en diskussion om vems gård de ska vara på.

Nej, anledningen till att vi köpte huset beror dels på att solen sken och utsikten var fin när jag gjorde mitt första besök i juni 2002. Dels på att vi inte hittade något annat när vi väl bestämt oss för att flytta från Göteborg. Vi hade tänkt oss en billig hyres- eller bostadsrätt i centralorten. Men det fanns inga lämpliga objekt. Och slutligen; ett radhus är ett hanterligt projekt. Inte alltför stora utmaningar. Två ytterväggar som behöver lite färg med jämna mellanrum. Lämplig yta trädgård. Tillräckligt för att odla till husbehov, men det blir inga jätteprojekt som äter tid. Trots det eller just på grund av att det är en hanterlig storlek har vi genomfört några projekt under den tid vi bott här. Följ med på en runda.

Ett kök behövs.
En väggfast bokhylla med Sara Lidmans och Göran Tunströms samlade verk är svår att leva utan.
Sparrishäcken, som vuxit till sig, och rosbusken är fina.
Kompostering är livets mening.
En skraltig skrivskrubb...
...med samlade skrivråd, som även funkar som generella livsråd.
Och på tal om projekt, sex fönster på övervåningen väntar på ommålning. Det borde vi klara av.

tisdag 1 september 2009

Citroenen

Idag fick jag följande SMS, från ej namngiven bilverkstad:
"Din bil är klar för dagen men vi behöver boka om den för åtgärd."

Fortsättning följer.