Det finns även annat som gör mig glad, exempelvis att jag lyckades nypa till på ett gammalt boulderproblem ikväll, jag klarade av det. Under snart två års tid har jag försökt ta mig upp för den där stenen och ikväll lyckades det. Bild finns sedan tidigare här, från ett fruktlöst försök förra hösten.
Höjden av någonting torde vara att referera till det egenförfattade, avbildade. Men jag blir glad av det också, det är så att säga en hanterlig sfär.
onsdag 25 juni 2008
Ljudtema 2
Vissa fakta gör mig glad, exempel på detta är att Kristina Lugn blev invald i svenska akademien. Jag tror åtminstone att hon blev glad när Horace ringde.
Att densamma, Lugn alltså, har en frågelåda i program 1 denna vecka, det glädjer mig också. Det är bra radio, lyssna och lyssna om här.
Att densamma, Lugn alltså, har en frågelåda i program 1 denna vecka, det glädjer mig också. Det är bra radio, lyssna och lyssna om här.
lördag 21 juni 2008
Sommarljud
Det där med ljudböcker har jag inte riktigt mutat in ännu. Eller snarare mitt liv består inte, för närvarande, av den sammanhängande tid som ger utrymme för dylikt. Och jag har även fått för mig att utgivningen av textinläsningar är lite skral, begränsat utbud så att säga.
Men, för ett tiotal år sedan då vi var bosatta i Uppsala och jag ägnade mig åt att läsa in gymnasiepoäng via distansstudier på Statens skola för vuxna i Norrköping. Med jämna mellanrum tog jag mig till sistnämnda stad med vår åldersstigna Kadett. Under dessa resor och besök avverkade jag en och annan ljudupptagning. Minns särskilt att jag lyssnade, med stort nöje, på Göran Tunströms verk. Ett alldeles utmärkt sätt att avverka egenbiltid.
Har dock upptäckt att många bokutgivningar även sker via inspelningar numera. Och ljudfilshantering underlättar förhoppningsvis hanterandet. Kasettband funkade riktigt bra, vid uppehåll i uppspelningen var det bara att börja där bandremsan stannat förra gången. Det blev värre när de paketerade filerna på CD-skivor, då är det inte lika enkelt att börja om på samma ställe, jag har då aldrig lyckats något vidare.
Men nu ska jag göra ett nytt försök i mp3-format. DN bjuder på några gratisfiler, se här. Lapidus första var ju riktigt rafflande och von Zweigbergk hade jag tänkt införskaffa. Återkommer med rapport.
Men, för ett tiotal år sedan då vi var bosatta i Uppsala och jag ägnade mig åt att läsa in gymnasiepoäng via distansstudier på Statens skola för vuxna i Norrköping. Med jämna mellanrum tog jag mig till sistnämnda stad med vår åldersstigna Kadett. Under dessa resor och besök avverkade jag en och annan ljudupptagning. Minns särskilt att jag lyssnade, med stort nöje, på Göran Tunströms verk. Ett alldeles utmärkt sätt att avverka egenbiltid.
Har dock upptäckt att många bokutgivningar även sker via inspelningar numera. Och ljudfilshantering underlättar förhoppningsvis hanterandet. Kasettband funkade riktigt bra, vid uppehåll i uppspelningen var det bara att börja där bandremsan stannat förra gången. Det blev värre när de paketerade filerna på CD-skivor, då är det inte lika enkelt att börja om på samma ställe, jag har då aldrig lyckats något vidare.
Men nu ska jag göra ett nytt försök i mp3-format. DN bjuder på några gratisfiler, se här. Lapidus första var ju riktigt rafflande och von Zweigbergk hade jag tänkt införskaffa. Återkommer med rapport.
Midsommar
Midsommar, om du har folkdräkt, svensk eller utländsk, är det gratis inträde på Jamtlis exklusiva firande.
Vem avgör vad som är vad?
Nationalitet och dräkt?
Foppatofflor och landslagströja, torde var en samtida aspirantdräkt, då har åtminstone 4-åringen chansen att ta sig in, men jag är inte lika övertygad om att Zipsane och Rentzhog delar den uppfattningen.
Höjdpunkten i vårt firande var inte hembygdsgårdsbesök,
snarare hemgårdsfotboll med barnen.
Vem avgör vad som är vad?
Nationalitet och dräkt?
Foppatofflor och landslagströja, torde var en samtida aspirantdräkt, då har åtminstone 4-åringen chansen att ta sig in, men jag är inte lika övertygad om att Zipsane och Rentzhog delar den uppfattningen.
Höjdpunkten i vårt firande var inte hembygdsgårdsbesök,
snarare hemgårdsfotboll med barnen.
måndag 16 juni 2008
Sorgläsandet
För drygt ett år sedan dog min far, det innebär att vi har haft ett sorgeår i år. Sorg är ett minst sagt komplext område att närma sig. En väg att gå, en av mina vägar, är litteratur.
Följande författare och verk har hjälpt mig i år. Jag har principiellt svårt för citat, det är problematiskt att plocka ut enskildheter, men jag gör ett försök:
Joan Didion hjälpte inledningsvis, in i skeendet som påverkade allt, som ställde allt på ända. Hon beskriver sin kollegas och livskamrats plötsliga död:
"Livet förändras snabbt.
Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.
Frågan om självmedlidande."
Hämtat ur "Ett år av magiskt tänkande", finns där de säljer mjukpärmsböcker.
Anders Paulrud sörjer sin egen förestående död, det kunde jag förstå, det var greppbart. I "Fjärilen i min hjärna" sörjer författaren sig själv och sitt liv. Boken publicerades postumt och är en liten, men tröstande bok:
"Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden - Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert. Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag."
Annika Borg faller igenom, det är hennes egen far som är på sjukbädden, i dödsväntrummet. När hon inte förstår, inte kan hantera där är jag med. När hon övergår till tröstarens och terapeutens roll då släpper jag, då är det andras erfarenheter hon försöker gestalta, det klarar hon inte. Men sammantaget klart läsvärt, "Inga fler dagar inom parentes" heter hennes bok.
Kristian Lundberg är tröst, omläsningens tröst.
"Hur mycket kan en människa rymma innan hon går sönder?"
Kan som få, med sin sakliga poesi, sätta ord på det onämnbara. Hans triologi "Pitbullterrier", Job" och "Allt flammar upp i ljuset och förvandlas" är ett litet mästerverk.
Marcus Birro är hudlös, sorgen efter de ofödda barnen, saknaden är gripbar, förståelsebar. Hans hemvist på nätet har också spelat roll detta år, den dagliga relationen. Moralismen och yvigheten till trots, han är något på spåret.
"Jag tänder mina ljus och det gör antagligen varken från eller til.
Men bara det faktum att alla vi med stor sorg gått upp, klätt oss och tagit vår promenad till kyrkogården bevisar trots allt att livet är outsägligt och fantastiskt,..."
Läs "Svarta vykort", ett ojämnt men ärligt försök att förstå.
Och slutligen, Göran Greider kommer ut som omvändelseförfattare. Beskriver även sin fars död på ett underhuden vis, som berör:
"Min far dog och klev in i mig.
Nyss stod han därute, vädjande.
Och jag kunde vända mig om, gå.
Nu är han, oåterkalleligt, inom mig."
Hans diktsamling "Jakobsbrevet", som kom härom året är, enligt min mening, ett av de viktigaste samtidsdokumenten vi har i det här landet. Han lyckas kliva utanför den där mediala bilden vi har av honom, något mer än den radikala aktivisten, på riktigt.
Det finns mer, men jag stannar där. Och det vore naturligtvis förmätet att påstå att det är möjligt att karbonera detta, som om sorg skulle kunna receptbeläggas. Nej det jag försöker säga är att dessa böcker hjälpt mig att stå ut, i korta stunder förstå, lite mer. Genomgående är att den där, uppenbarligen lukrativa, självhjälpsfloran, den där konstruerade trösteindustrin inte hittat hem till mig. Att bli skriven på pannan, att någon skall tala om hur det egentligen bör förlöpa, Cullberg undantagen, det betackar jag mig för.
Följande författare och verk har hjälpt mig i år. Jag har principiellt svårt för citat, det är problematiskt att plocka ut enskildheter, men jag gör ett försök:
Joan Didion hjälpte inledningsvis, in i skeendet som påverkade allt, som ställde allt på ända. Hon beskriver sin kollegas och livskamrats plötsliga död:
"Livet förändras snabbt.
Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.
Frågan om självmedlidande."
Hämtat ur "Ett år av magiskt tänkande", finns där de säljer mjukpärmsböcker.
Anders Paulrud sörjer sin egen förestående död, det kunde jag förstå, det var greppbart. I "Fjärilen i min hjärna" sörjer författaren sig själv och sitt liv. Boken publicerades postumt och är en liten, men tröstande bok:
"Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden - Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert. Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag."
Annika Borg faller igenom, det är hennes egen far som är på sjukbädden, i dödsväntrummet. När hon inte förstår, inte kan hantera där är jag med. När hon övergår till tröstarens och terapeutens roll då släpper jag, då är det andras erfarenheter hon försöker gestalta, det klarar hon inte. Men sammantaget klart läsvärt, "Inga fler dagar inom parentes" heter hennes bok.
Kristian Lundberg är tröst, omläsningens tröst.
"Hur mycket kan en människa rymma innan hon går sönder?"
Kan som få, med sin sakliga poesi, sätta ord på det onämnbara. Hans triologi "Pitbullterrier", Job" och "Allt flammar upp i ljuset och förvandlas" är ett litet mästerverk.
Marcus Birro är hudlös, sorgen efter de ofödda barnen, saknaden är gripbar, förståelsebar. Hans hemvist på nätet har också spelat roll detta år, den dagliga relationen. Moralismen och yvigheten till trots, han är något på spåret.
"Jag tänder mina ljus och det gör antagligen varken från eller til.
Men bara det faktum att alla vi med stor sorg gått upp, klätt oss och tagit vår promenad till kyrkogården bevisar trots allt att livet är outsägligt och fantastiskt,..."
Läs "Svarta vykort", ett ojämnt men ärligt försök att förstå.
Och slutligen, Göran Greider kommer ut som omvändelseförfattare. Beskriver även sin fars död på ett underhuden vis, som berör:
"Min far dog och klev in i mig.
Nyss stod han därute, vädjande.
Och jag kunde vända mig om, gå.
Nu är han, oåterkalleligt, inom mig."
Hans diktsamling "Jakobsbrevet", som kom härom året är, enligt min mening, ett av de viktigaste samtidsdokumenten vi har i det här landet. Han lyckas kliva utanför den där mediala bilden vi har av honom, något mer än den radikala aktivisten, på riktigt.
Det finns mer, men jag stannar där. Och det vore naturligtvis förmätet att påstå att det är möjligt att karbonera detta, som om sorg skulle kunna receptbeläggas. Nej det jag försöker säga är att dessa böcker hjälpt mig att stå ut, i korta stunder förstå, lite mer. Genomgående är att den där, uppenbarligen lukrativa, självhjälpsfloran, den där konstruerade trösteindustrin inte hittat hem till mig. Att bli skriven på pannan, att någon skall tala om hur det egentligen bör förlöpa, Cullberg undantagen, det betackar jag mig för.
fredag 13 juni 2008
Fångtsrapport
Vi går vidare på tema naturbetraktelser.
Förra lördagen besökte jag och barnen södra Lappland. En av programpunkterna var att genomföra årets sommarfiskepremiär. För något år sedan uppdaterade jag, min då i princip obefintliga fiskespöpark genom att inhandla ett flugfiskekit på ÖB för några hundralappar. Jag hade fått för mig att den konstarten kunde vara något för mig. En trevlig sysselsättning jag skulle kunna ägna mig åt tillsammans med övriga familjemedlemmar och vänner. Min fru har i och för sig en helt annan version, angående mitt yrvakna intresse. Enligt henne handlade det om att jag var skadad den våren och inte kunde ägna mig åt klättring, därav en oproportionerlig rastlöshet och behov av substitut. Nåja sanningen är väl, som brukligt, någonstans däremellan.
Det där billighetssetet var väl inget kap direkt, efter den andra reklamationen (spöbrott bl.a.) gav jag upp och skickade efter ett fältmässigt startpaket från en nätbutik. Inte det dyraste, men ett rekorderligt spö och en hyfsad rulle. Efter komplettering medels hemleverans av en låda Jämtlandsblandning av flugor från en lokal bindare och inhandlande av ett par vadarstövlar för en hundring på en loppmarkand kunde det då börja.
Hittilsdags har jag fångat någon enstaka fisk, inte några storfångster direkt, men att fiska i strömmande vatten är nervkittlande. Min första fångst har jag redan beskrivit här. Och vid varje tillfälle tänker jag: här kan väl ingen fisk överleva, här forsar vattnet alldeles för fort fram, hur ska jag kunna hitta någon fisk i det här virrvarret av strömmar? Ja, jag begriper faktikst inte hur de där små varelserna klarar av att simma i den strida strömmen. Det har sin tjusning att försöka klura ut vart de gömmer sig och försöker finna sin föda. Årets premiär var över all förväntan, jag hann knappt hysta ut den första flugan innan en liten ettrig ädelfisk fastnat. Och efter ett par timmars vadande var jag mer än nöjd, jag hade skrapat ihop en fångst av 6 stycken fina små bäcköringar. Samtliga, utom en, fick dock återvända i vattnet för få växa på sig. Fångstplatsen var Lillån mellan Storsjön/Djupsjön och Storrajan. En fin liten forssträcka, som jag spanat in förra sommaren, några kilometer från stugan i Kvarnberget.
Och utöver fångsten var nog nattens upplevelse då en liten mård kom smygande längs åkanten. Jag satt och fikade stax in till brofästet på motsatt sida och på grund av forsens oljud upptäckte den aldrig mig utan genade ogenerat över bron bara ett par meter ifrån min viloplats.
Det är något arketypiskt över dylika upplevelser, svårt att gestalta, men onekligen en bra del av glesbygdslevernet.
Förra lördagen besökte jag och barnen södra Lappland. En av programpunkterna var att genomföra årets sommarfiskepremiär. För något år sedan uppdaterade jag, min då i princip obefintliga fiskespöpark genom att inhandla ett flugfiskekit på ÖB för några hundralappar. Jag hade fått för mig att den konstarten kunde vara något för mig. En trevlig sysselsättning jag skulle kunna ägna mig åt tillsammans med övriga familjemedlemmar och vänner. Min fru har i och för sig en helt annan version, angående mitt yrvakna intresse. Enligt henne handlade det om att jag var skadad den våren och inte kunde ägna mig åt klättring, därav en oproportionerlig rastlöshet och behov av substitut. Nåja sanningen är väl, som brukligt, någonstans däremellan.
Det där billighetssetet var väl inget kap direkt, efter den andra reklamationen (spöbrott bl.a.) gav jag upp och skickade efter ett fältmässigt startpaket från en nätbutik. Inte det dyraste, men ett rekorderligt spö och en hyfsad rulle. Efter komplettering medels hemleverans av en låda Jämtlandsblandning av flugor från en lokal bindare och inhandlande av ett par vadarstövlar för en hundring på en loppmarkand kunde det då börja.
Hittilsdags har jag fångat någon enstaka fisk, inte några storfångster direkt, men att fiska i strömmande vatten är nervkittlande. Min första fångst har jag redan beskrivit här. Och vid varje tillfälle tänker jag: här kan väl ingen fisk överleva, här forsar vattnet alldeles för fort fram, hur ska jag kunna hitta någon fisk i det här virrvarret av strömmar? Ja, jag begriper faktikst inte hur de där små varelserna klarar av att simma i den strida strömmen. Det har sin tjusning att försöka klura ut vart de gömmer sig och försöker finna sin föda. Årets premiär var över all förväntan, jag hann knappt hysta ut den första flugan innan en liten ettrig ädelfisk fastnat. Och efter ett par timmars vadande var jag mer än nöjd, jag hade skrapat ihop en fångst av 6 stycken fina små bäcköringar. Samtliga, utom en, fick dock återvända i vattnet för få växa på sig. Fångstplatsen var Lillån mellan Storsjön/Djupsjön och Storrajan. En fin liten forssträcka, som jag spanat in förra sommaren, några kilometer från stugan i Kvarnberget.
Och utöver fångsten var nog nattens upplevelse då en liten mård kom smygande längs åkanten. Jag satt och fikade stax in till brofästet på motsatt sida och på grund av forsens oljud upptäckte den aldrig mig utan genade ogenerat över bron bara ett par meter ifrån min viloplats.
Det är något arketypiskt över dylika upplevelser, svårt att gestalta, men onekligen en bra del av glesbygdslevernet.
torsdag 12 juni 2008
Programförklaring
Ett försök till, tröttnade på återkommande krångel hos den förre bloggadministratören. Och här slipper vi de där reklamstripparna.
Bra så, men i ärlighetens namn har jag tröttnat på mina egna krumbukter också, det är således dags för något nytt.
Den nya programförklaringen lyder: naturlyrik och litteratur.
Det vill säga reflektioner över det lästa och skrivna och de egenupplevda utflykterna i omkringliggande miljöer.
För att exemplifiera hänvisar jag till följande bilddagbok, se här.
Två reflektioner:
1/ Bilder och personnamn, vilket jag har ett problematiskt förhållande till. Att bara hysta ut dem på det värlsomspännade nätet har sina komplikationer. Men visst varför inte, undantagvis.
2/ Barnberättelse som genrer är intressant, märkte att jag snabbt föll in i en form, tacksam skall tilläggas. Månde en ny karriärsväg.
Bra så, men i ärlighetens namn har jag tröttnat på mina egna krumbukter också, det är således dags för något nytt.
Den nya programförklaringen lyder: naturlyrik och litteratur.
Det vill säga reflektioner över det lästa och skrivna och de egenupplevda utflykterna i omkringliggande miljöer.
För att exemplifiera hänvisar jag till följande bilddagbok, se här.
Två reflektioner:
1/ Bilder och personnamn, vilket jag har ett problematiskt förhållande till. Att bara hysta ut dem på det värlsomspännade nätet har sina komplikationer. Men visst varför inte, undantagvis.
2/ Barnberättelse som genrer är intressant, märkte att jag snabbt föll in i en form, tacksam skall tilläggas. Månde en ny karriärsväg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)